Alla inlägg av Martin Bensch

Intervjuer

Intervju: Valle Adzic från IMPIOUS

Lämna en kommentar

Trollhättans främsta dödspluton IMPIOUS släppte i slutet på förra året den rent furiöst piskande ”Death Domination” en återkomst för bandet till gammal god form. WeRock fick mail-ledes fatt på gitarristen Valle Adzic.

Nya plattan markerar en återkomst till det ni i mina öron gör bäst – rensar järnet. Utvecklade sig låtarna naturligt i den riktningen, eller var det någonting ni hade bestämt redan innan ni började skriva material till skivan?

Det har du helt jävla rätt i… haha! Vi hade ett litet möte innan det var dags att börja skriva låtarna till ”Death Domination” där vi snackade om hur vi ville forma plattan. Förra plattan var en konceptskiva som var ett jätteprojekt, och jag tror personligen att för mycket energi lades ner på allt runt omkring istället för på självaste musiken. Vi bestämde oss för att denna gång satsa helt och fullständigt på musiken och det vi gör bäst: Att rensa! Så när vi väl insett att alla i bandet var helt överens, ja då kom låtarna helt naturligt.

Hur arbetar ni fram era låtar?

Jag skriver de flesta låtarna, men försöker inte att färdigställa dem helt, utan lämnar utrymme för ändringar, tillskott av riff och modifikationer. Sedan låser vi in oss i studion med massa alkohol och gott humör, och spelar in demoversioner av låtarna.

Beskriv hur en repa med IMPIOUS kan se ut!

Mycket skitsnack, barnsliga skämt och skratt… fika, kaffe, en och annan öl, och ölkorv såklart som vi lyckats få spons på! 🙂 Ett par utav oss är alltid sena och den ena ursäkten är löjligare än den andra. Vi är ganska trögstartade, men när vi väl greppar våra instrument så repar vi rätt flitigt. Sen blir det mer av det förstnämnda.

Om du skulle nämna tre band utan vilka IMPIOUS inte skulle ha funnits, vilka skulle de bli och varför?

Räcker nog med två band för min del. Först har vi METALLICA. Jag började ta lektioner i akustisk gitarr när jag var typ 10. När jag var runt 12-13 tröttnade jag ganska rejält, men precis i den vevan kom METALLICAs låtar på tabulatur, och helt plötsligt kunde jag lära mig spela mina hjältars låtar! En helt ny värld öppnades för mig, så jag fortsatte med att spela gitarr. Sen har vi DEICIDE som var bandet som gjorde att jag riktigt fastnade för death metal.

Metalband nöter ju vägarna en hel del och får ju uppleva en hel del. Har du någon kul anekdot att dela med dig av?

Japan är ju rätt speciellt alltså. Som till exempel när vi anlände till hotellet i Osaka, 12 timmar försenade, och det fortfarande står fans utanför och väntar. Det är rätt vrickat för ett litet skitband som IMPIOUS.

WeRock tackar för intervjun och önskar Valle och IMPIOUS lycka till med kommande turnéer och projekt.

 

Live

Live: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested

ARTIST: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 11 januari, 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER kuskar för tillfället runt i Europa under turnénamnet Bonecrusher Fest med draghjälp av inte mindre än 6 andra band: INGESTED, CARNIFEX, THE FACELESS, OBSCURA, NECROPHOBIC och 3 INCHES OF BLOOD. Med så många band faller det sig naturligt att man inte gillar alla – men två rejäla höjdpunkter bjöd kvällen på.

Bonecrusherfest, KB 2010

Första bandet, INGESTED missar jag helt på grund av att världens bästa Skånetrafiken kör med ett litet tåg från Helsingborg dagen då alla pendlare kommer tillbaks till jobbet vilket ledde till att jag inte kom på tåget! Så det fick bli ett senare tåg.

Kvällens ton anslås för min del således av CARNIFEX som driver upp intensiteten till max – att det ska tävlas i att få publiken att röja värst blir omedelbart klart. Sångaren Scott Lewis hetsar till max och står allt som oftast dubbelvikt skrikandes som en ilsken björn – och det funkar alldeles utmärkt för publiken som är med på noterna. CARNIFEX lider något av att ljudet inte är det bästa, men det verkar inte bekomma varken bandet eller publiken.

Raskt byte av cymbaler på trumsetet (bytena mellan varje band sköttes i övrigt otroligt effektivt) och sedan gick THE FACELESS på. Bandets ”Planetary Duality” (2008) har de senaste veckorna haft en trygg hemvist i hörlurarna, men inte kunde jag ana hur fruktansvärt bra bandet var live! Ljudet är under bandets konsert så äckligt bra att jag baxnar. Lägg sedan låtar som på ett underbart sätt blandar riktigt finlir med ett ursinnigt ös och du får en av 2010 års bästa konserter. Nej, jag skojar inte. Bandet lirar med en koncentration som är påtaglig. Trummisen Lyle Cooper lirar med en sådan frenesi och ryggmärg att han ser nästan icke kontaktbar ut! Efter konserten är jag helt till mig i trasorna och hojtar högljutt av glädje.

Tyska OBSCURA borde egentligen passa mig som hand i handske – teknisk death metal exekverade av ett gäng sjukligt begåvade musiker. Basisten Jeroen Paul Thesseling använder sig av en 6-strängad bandlös bas – bara en sådan sak. Men bandets musik lyfter inte riktigt, måhända beroende på att jag fortfarande är tagen av THE FACELESS totala uppvisning. Ljudet är inte heller top-notch, vilket främst märks hos trummisens Hannes Grossman vars pukljud inte är något vidare.

Men det riktiga bottennappet denna kväll står NECROPHOBIC för. Dåligt ljud, dålig trummis, en sångare som håller på med löjliga armrörelser – och låtar som samtliga låter likadant. Jag har rejält tråkigt från låt nummer två och står och väntar ut resten av konserten i baren.

Avslutningen på kvällen blir däremot desto bättre. 3 INCHES OF BLOOD anförs av Cam Pipes, sångaren som har överdoserat på Rob Halford och Udo Dirkschneider. Gosse vilken tonhöjd Pipes besitter! Vi har att göra med riktigt kvalitativ traditionell heavy metal och det är inte mer än att jag står och faktiskt ler rakt igenom bandets hela konsert. Det är rejält publikfriande och med riktigt mycket glimten i ögat. Och det funkar riktigt bra.

Att nivån på öset var högt nästan hela kvällen igenom kanske ni har förstått vid det här laget. När THE BLACK DAHLIA MURDER går på skruvas nivån upp ytterligare. Det moshas, stagedivas och crowdsurfas med fruktansvärd emfas. Bandet triggar publiken, som triggar bandet, vilket leder till en i det närmaste extatisk stämning. Bandet går på med en våldsam kraft – det dröjer inte länge till dess att sångaren Trevor Strnad tar av sig tröjan sätter upp foten på monitorn och driver upp energinivån ytterligare ett snäpp. Det är helt enkelt jävligt bra – bra låtar, fantastiskt ljud, bra band som är taggat av adrenalin upp till hårfästena – och det smittar oerhört välförtjänt av sig på publiken som i det närmaste oförbehållslöst hänger med på den vansinnesfärd bandet bjuder på. Starkt.

Skivor

Behemoth – Evangelion

Lämna en kommentar

ARTIST: Behemoth
TITEL: Evangelion
RELEASE: 2009
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band, om ens något, har svarat för en sådan konsekvent stenhård leverans av extrem metal som polska BEHEMOTH har gjort med i stort sett samtliga av gruppens album. ”Demigod” och efterföljande ”The Apostasy” låg på en nivå som skakade metalvärlden och som, naturligt nog, har ställt mycket höga förväntningar på ”Evangelion”– i synnerhet som bandets frontfigur Nergal har gått ut med att deklarera att skivan kommer stå som den platta som definierar bandets utgivning. Stora ord förvisso, och lever materialet upp till den standard som bandet har satt för sig självt?
Efter drygt 100 genomlyssningar (nej, jag överdriver inte), så kan jag bara svara jakande på den frågan. ”Evangelion” kan mycket väl vara en av de bästa plattor som har getts ut av ett extremt metalband – och det är definitivt årets platta i min bok. Låtmaterialet ligger på en sådan nivå att det inte finns en enda svag låt på hela plattan från inledande Daimonos till avslutande Lucifer. Materialet innehåller såväl den soniska attack av smattrande blastbeats som bandets trummis Inferno exekverar som ingen annan, till blytunga partier som knäcker. Första singeln från skivan Ov Fire And The Void är ett bra exempel på den tyngd som bandet valt att utveckla lite mer på ”Evangelion” utan att ge avkall på aggressiviteten och ligger perfekt placerad efter inledande Daimonos och Shemhamforash som med sin aggressivitet fullkomligt blästrar trumhinnorna. I synnerhet Shemhamforash, ett begrepp som står för det 216 bokstäver långa namn för gud som medeltida kabbalister fick fram genom att läsa bokstäver i en viss sekvens ur tre specifika verser i Andra Mosebok, golvar mig totalt med sin blastbeatattack och med sina riktigt kusliga bakgrundstämmor försätter den mig i total extas. Det kanske inte är adekvat att använda en term som lycka när man pratar om death metal men ”Evangelion” försätter mig i ett tillstånd av fullkomlig glädje från första till sista ton. ”The Apostasy” hade sina starka låtar, men i jämförelse står ”Evangelion” som en mer sammanhållen platta där det knappt finns några svackor överhuvudtaget.
Infernos trumspel, som inte har stagnerat alls, knyter samman materialet alldeles oavsett om han totalöser eller levererar det precisionslir med accenter på precis rätt ställen som gör att man fattar att mannen besitter en lyhördhet inför materialet som är avsevärd, och bildar med Orions basspel en i det närmaste perfekt kompkonstellation på vilken Seths och Nergals gitarrer kan göra i stort sett vadsomhelst. Nergals sånginsats med sin svetslågeheta leverans, tar fullkomligt andan ur mig. Mannen growlar med en övertygelse som inte den starkaste muren i världen kan stänga inne.
”Evangelion” är ett måste i varje lyssnare av extrem metalls samling, bredvid plattor som ”Human”av DEATH, ”Blessed Are The Sick” av MORBID ANGEL och ”Winds Of Creation” av DECAPITATED och är en skiva som kommer vara mycket, mycket svår även för BEHEMOTH att överträffa.