Alla inlägg av Martin Bensch

Listor

Hot or not? – Januari 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ignis
ARTIST: Lotan
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta! Jag gillar produktionen som lyfter fram musiken på ett fint sätt. Bra driv och riff, sången härligt desperat utan att balla ur. Mellanspelet sagolikt bra. Jag vill höra mer! Varmt!
Robert: Mysigt! Trivsel-black, med snygg produktion och bra leverans i såväl framförande som produktion. Danska duon LOTAN ska släppa sin självbetitlade debut , och det måste man uppenbarligen lyssna på.
Fredrik: Elegant, förhållandevis finstämd black metal med extra stilpoäng för snygg sånginsats. Liiite tunn ljudbild emellanåt, lite mer bastryck hade inte skadat, men jag antar att black metal-puritanisterna inte har alltför ont av det… Inte stekhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Nothing Left To Burn
ARTIST: Shores Of Null
VALD AV: Fredrik

Amelie: Italiensk doom som, inte minst sången, för tankarna väldigt mycket till brittisk dito och legendariska band som PARADISE LOST och kanske ännu mer MY DYING BRIDE. Inte oävet alls detta, värmer riktigt gott.
Martin: Oerhört vackert vemod. Inga höga odds på att jag skulle gilla detta. Sången framkallar rysningar av dystert välbehag, och med små enkla medel lyckas SHORES OF NULL få mig att längta något oerhört till mars då skivan släpps. Stekhett!
Robert: SHORES OF NULL har trefullängdare bakom sig. Debuten gick mig förbi och jag fastnade för italienarnas vemodiga och snygga black metal, medan förra plattan ”Beyond The Shores (Of Death And Dying)” var en enda lång skitnödig överpretentiös låt. Det är en efterlängtad tillbakagång till det som bandet gör bra. Omgångens bästa bidrag, stekhett och nu ser man fram mot kommande plattan ”The Loss Of Beauty”.

LÅT: Wall Of Sins
ARTIST: Licuation
VALD AV: Martin

Robert: Martin har lovat att gräva i undergroundscenen detta år, och det första exemplet är LICUATION från Kuopio, Finland: 1’798 lyssnare i månaden på Spotify. Det är, av låten Wall Of Sins att döma, åt helskotta för lite! Sure, det här saknar en del i produktion, och är lite råbarkat ibland – men visst gillar man drivet och känslan i den svärtade thrashen som grävts upp ur myllan underground!
Fredrik: Ja, men det här var ju riktigt trivsamt! Köttigt, riktigt energiskt driv, snyggt trumspel och med bra växelverkan mellan skrik och mer guttural growl. Kvalitetsdöds med old school-känsla i gitarrljudet, men iklädd modern kostym givet mängden blastbeats. Hett!
Amelie: Inleder flammande hett och med ett rivigt skrik som får med mig från start. Falnar en aning men ”duetten” mellan skriksång och djupgrowl funkar fint. På det hela taget rätt hett och LICUATION hör jag gärna mer av framöver.

LÅT: Power
ARTIST: Megaton Sword
VALD AV: Robert

Fredrik: Ett lite underligt nummer. Under första textstrofen hör jag inte ens vilket språk sångaren begagnar sig av, sen när jag greppat att det är engelska så fascineras jag av hur han låter som en aningen skrovligare MUSTASCH-Ralf Gyllenhammar, om än då med märkbar brytning. Refrängmelodin är rätt catchy och produktionen rätt för stilen, men i det stora hela är detta en ganska tam ”tuff i jeansväst-hårdrock”-låt som känns mer ostig än nostalgiskt charmig. Rätt svalt omdöme, således.
Amelie: Nä, detta ger mig absolut ingenting positivt. Halvtråkig melodi och en ganska obehaglig röst att lyssna på. Har ändå gett den ett antal varv men det blir absolut ingenting bättre av. Lutar mot fryspunkten.
Martin: Oerhört svårt att veta hur jag ska ställa mig till detta. Riffandet gillar jag skarpt. Sången gillar jag till viss del, förutom då sångaren i en enda stavelse låter som Ralf Gyllenhammar i MUSTASCH, då kräks jag lite i munnen. Mellanspelet är fint, förutom väsandet om power, mmm, power sweet – episk cringe som kidsen skulle ha sagt. Texten är inte bra. Nä, det blir nog ljummet med dragning mot svalt.

Listor

Hot or not? – November 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dressed In Pain
ARTIST: Vananidr
VALD AV: Amelie

Martin: Klart trevligt! Vinner på att lyssnas på flera gånger – första gången så tyckte jag att detta var ju nöjsamt men inte så mycket mer. Stämningen är bra, episk och ödslig på samma gång. Ljummet mot varmt.
Robert: Fin black metal med både stämning och känsla. Enda problemet? Det finns typ hur många andra andra band som helst gör det här liiiiite bättre – för att inte tala om eliten i genren. Då blir detta trivsamt och bra, men drunknar i konkurrensen.
Fredrik: Trivsamt malande och vacker inledning. Vackert sorgsen och eteriskt luftig stämning även i de D-taktsdelar som följer. Helheten funkar utmärkt, det varmaste svala spåret på ett tag, detta!

LÅT: Kummer
ARTIST: Asarhaddon
VALD AV: Fredrik


Amelie: Ooooh, mycket trevligt detta! Jag faller lätt in i lyssnandet i en meditativ känsla. Inte alls svårlyssnat såsom Fredrik flaggat för. Långt med 13 minuter? Javisst, men passar perfekt för denna typ av musik. Har inte fördjupat mig i den tyska texten men Metal Archives beskrivning med termerna ”Hate, Nature, Despair, Grief” känns osett fullständigt rimligt i sammanhanget. Hett!
Martin: Bra, men alldeles för lång och repetitiv. Jag gillar kontrasterna mellan det mer köttiga och det skira. Produktionen är väldans bra, men det blir för tjatigt i längden. Ljummet mot varmt.
Robert: Jorå, det här är rätt fint – men det är lite som Island. Du vet, värt det en gång, men anledningen att återvända saknas? Det beror förstås på längden, det blir lite väl enahanda för att man ska vilja ta mer än ett par vändor.

LÅT: Bluenothing
ARTIST: Worm
VALD AV: Martin


Robert: Lätt den låt jag för egen del haft svårast att placera och sätta i termometerskalan. Å ena sidan: detta är åt helskotta för långt. Å andra sidan: det är rätt spännande! Jag är fortsatt kluven, och behöver kanske assimilera WORM över längre tid, men lutar ändå åt att detta är omgångens högtryck och värmebölja!
Fredrik: Pampig inledning på detta elvaminuters-monstrum. Lite för fluffig och luddig produktion när det varvar upp på riktigt, sången försvinner i för stor utsträckning. Variationen mellan de olika segmenten är god, vilket mestadels är positivt om än emellanåt lite planlöst. Hade man klippt ner detta till sex minuter med de bästa delarna hade det varit ganska hett, nu stannar det vid rumstempererat.
Amelie: Andra långköraren i omgången. Tyvärr inte alls lika tålig som ASARHADDONs bidrag. Introt är skönt och när dödsgrowlet kommer är det inväntat för att inte säga efterlängtat. Ganska fin variation i sången men det blir för påfrestande i dryga elva minuter. Tappar hållningen där kring åtta minuter och jag blir mest förvirrad. Inte mer än ljummet och inget jag kommer återvända till.

LÅT: Tomorrow’s Sky
ARTIST: HOST
VALD AV: Robert

Fredrik: Andas mycket 80-tal och synthpop, detta. Bitvis ganska trivsam deppighet, bitvis lite för anonymt och med-strömmen-flytande. För de som gillar genren kan detta alldeles säkert flyga hyggligt väl, men för mer renodlat köttiga metalheads lär HOST få stanna i kylskåpet.
Amelie: Alltså, om vi tog bort allt blipp blopp skulle detta vara en helt acceptabel PARADISE LOST-låt utan growl. Men – ”vofför gör di på detta viset”? En blir bara nervös av det där elektroniska blippet. Så onödigt, tror ingen alls blir gladare av detta. I något musikaliskt läger. Men visst, finge jag inte lyssna på PARADISE LOST kunde jag absolut stå ut med detta någon gång. Svalt om än inte iskallt.
Martin: Nuclear Blast letade efter en metallens svar på DEPECHE MODE. De fick detta – en budgetversion som saknar all genialitet. Att Nick Holmes är med gör inte ett skit.  De saknar puls, detta är förfärligt dåligt oavsett vilken genre man sätter HOST i. Kallare än döden.

Skivor

An Abstract Illusion – Woe

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare ”Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker ”Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har ”Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på ”Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. ”Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med ”Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.