Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Skivor

Avantasia – Here Be Dragons

Lämna en kommentar

ARTIST: Avantasia
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 28/2
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland tänker jag att det är en smula bra att jag är sölig med att recensera skivor. ”Here Be Dragons” är AVANTASIAs tionde album. Inte dåligt med tanke på att bandet/projektet mest började som en grej för Tobias Sammet att göra mellan EDGUYs skivor, och mängden vokalister som gjort inspel på både skivor och konserter är, ska vi säga, försvarligt.

Jag drog igenom skivan en gång. Herrejävlar, tänkte jag, detta är ju svinbra! Betygsåttan började fladdra i skallen. Som ni ser landar skivan på ett betyg ner. Fortfarande bra, men inte lika bra som några av bandets andra skivor. Som ”Moonglow” från  2019 som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats två på årsbästalistan över det året. Eller, såklart, ”The Metal Opera” del 1 och 2.

Men ”Here Be Dragons” är en bra skiva, det fula omslaget till trots, och att Jørn Lande inte är med.

Ni kan konceptet vid det här laget. Det är prima power metal med många gästande vokalister. Ofta lyfter de låtar till otroliga nivåer, ibland känner jag att de förtjänar bättre låtar. Som Tommy Karevik från KAMELOT i The Witch som ju inte är direkt dålig, bara lite meh!

Eller Roy Khan, också med ett förflutet i KAMELOT i avslutande Everbody’s Here Until The End.

Men vad är då bra?  I stort sett allt annat. Michael Kiske, Ronnie Atkins, Bob Catley, Adrienne Cowan, Kenny Leckremo, Geoff Tate och Tobias Sammet svarar för besjälade sånginsatser i de låtar de är med i. Jag smälter inombords av både Tate och Catleys röster på grund av deras insatser i QUEENSRŸCHE och MAGNUM, två band med viss betydelse för mig, och det är ju stört omöjligt att inte bli helt yster till sinnes, vilja dricka öl och hoppa i takt till en låt som Against The Wind som har ett magiskt driv, en svinbra refräng och satans fina symfoniska melodier. Eller varför inte Avalon där Adrienne Cowan får driva upp oktaverna i en nästan patenterad AVANTASIA-låt.

Men jag kan inte annat än undra varför Sammet inte har valt att till exempel välja bort Creepshow till förmån för Return To The Opera som ligger som en sorts extralåt på den version av skivan jag lyssnat på.  Maken till ystert spel på basen får ni leta efter på den här skivan.

Tobias Sammet har gjort bättre skivor än denna, men det går inte att komma undan från faktumet att ”Here Be Dragons” är en förbannat sympatisk skiva – en skiva som har fått mig att återvända till den dagligen sedan den släpptes. Jag tycker att ni ska ge den en chans om ni inte redan gjort det.

Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.