Alla inlägg av Martin Bensch

Listor

Hot or not? – Januari 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Metamorfos
ARTIST: Häxkapell
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta. Isande stämning rakt igenom, nästan. Jag hade kunnat leva utan allt mässande i slutet på låten, jag är inget fan av denna typ av grepp. Svinsnygga stämmor i gitarrspelet vilket gör att jag ändå tycker att detta är rätt jävla hett.
Robert: HÄXKAPELL är ett av de mer kreativa och intressanta svenska black metal-bandet i farten för tillfället, och de är som allra bäst när de kombinerar ett mer direkt anslag med det svängiga och episka och håller sig undan från ”spoken word” och mässande. Denna låt innehåller lite av båda, men överlag är det ändå riktigt bra. Partiet från dryga två minuter in i låten och till dess att solot slutar efter 3 och en halv eller så är riktigt skönt. Hett!
Fredrik: Härligt rått och illasinnat sound, framför allt i det inledande och avslutande gitarrspelet. Kombinerat med en god dos av elegant vemodiga mollharmonier räcker det långt. Sen är sången bitvis lite för väsande och slätstruken för att anrättningen skall bli genuint glödhet. Ändå bra, detta!

LÅT: Azalia
ARTIST: Eric Bass Presents
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kan vara kul att lyssna på en gång men absolut inte mer. Allt är skumt: komposition, utbrotten av ”oh-ih-ah, oh-ih-ey”, pratsång mm mm… För mina öron är detta bara konstigt och väldigt, väldigt svalt.
Martin: Det hade varit lätt att såga detta som generisk dynga med hockeyrefräng. För dessa element finns här. Men så kommer ett stick med pianospel vid ungefär 2-minutersstrecket med stämsång – och detta är så satans snyggt att låten räddas upp till att inte suga totalt. Med detta sagt, jag hatade låten som fan vid lyssning ett. Efter cirka 30 stycken så kan jag faktiskt leva med den, haha!
Robert: Fredrik aviserade sitt val med orden ”mitt val kommer att bli toksågat denna runda”, men så blir det inte. Visst är det udda jämfört med vad vi oftast hör här, men detta är musik av ”Mix Megapol”-snitt: efter ett gäng varv sitter det och man nynnar med och gillar det mer än man vill. Förvånansvärt bra detta!

LÅT: Strangled From The Inside
ARTIST: Industrial Puke
VALD AV: Martin

Robert: Det är nästan fusk att välja ett så säkert kort som detta till Hot or Not, för INDUSTRIAL PUKE är såklart alla rätt. Skitigt, rått, kort och snärtigt kombinerat med bra låtskrivande. Omgångens bästa låt (såklart), och hett som i helvetet (såklart)!
Fredrik: Skramlig och skitigt punkig hardcore, som ganska väl kompenserar bristen på fantasi och nyans med ett överskott av svettig, folkilsken energi. Över tid lite enahanda på skiva, men mosh pit-garanti live! Absolut mer varmt än kallt.
Amelie: Fullt ös och när jag är på rätta humöret är detta riktigt hett! Dock något enahanda att lyssna till upprepade gånger. Så på totalen blir omdömet varmt men inte mer.

LÅT: Under The Sign Of Koth
ARTIST: The Great Old Ones
VALD AV: Robert

Fredrik: Stämningsfull och ganska teatralisk black metal med gott om atmosfär och nyanser. Kanske ett aningen långt nummer, som varierar något lite i förmågan att engagera, men överlag ett starkt kort som absolut gör mig nyfiken på fullängdaren ”Kadath” som släpps nu 24/1.
Amelie: Stilig låt rakt igenom. Gillar Benjamin Guerrys skriksång. Sen att jag inte kan förstå band (det finns flera!) som bygger hela sitt program på att skriva lyrik utifrån H P Lovecrafts universum. Men såhär i ental blir det bra och detta är omgångens hetaste spår.
Martin: Åt helvete för lång, men detta är till stora delar riktigt bra. Gitarrspelet är riktigt bra, bra driv i trumliret som också är tillräckligt kreativt för att jag ska lyssna koncentrerat på det. Jag vet inte om jag blir sugen på att lyssna mer, men detta är mer än ljummet, det är det.

Skivor

Ex Deo – Year Of The Four Emperors

Lämna en kommentar

ARTIST: Ex Deo
TITEL: Year Of The Four Emperors
RELEASE: 10/1 2025
BOLAG: Reigning Phoenix 

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur ofta tänker ni på romarriket? Ni minns säkert att det för ett tag sedan nämndes att män minsann tänkte ganska ofta, och mycket, på romarriket. Jag ska inte vara sämre än att erkänna att jag också har tänkt på det, men det var under universitetstiden och jag läste historia.

En som bevisligen har tänkt mycket på romarriket är Maurizio Iacono (sångare i KATAKLYSM) som tänkt så pass mycket att han har, sedan länge, ett sidoprojekt som helt ägnar sig åt denna tidsperiod.

Det har skrivits skivor om Nero, Caligula och Romulus, och så nu om det minst sagt turbulenta fyrkjejsaråret, år 69, då hela fyra personer innehade ämbetet. Var och en av dem får en låt var – Galba, Otho, Vitellius och Vespasian – och det är exakt så högtravande som jag misstänker att fans till EX DEO gillar. För egen del så kan jag tycka att ”The Year Of The Four Emperors” är nöjsam för stunden, men inget som jag längtar efter att lyssna på regelmässigt under året. Och då ska ni veta att jag fick ta spjärn redan under första genomlyssningen, för satan vad det är motigt att lyssna på spoken word, alltså nästan voiceover när Iacono ens inte ids sjunga utan ska berätta vad som hände.

Musikaliskt är det inte alls så tokigt. Mellantempot dyrkas stenhårt, förvänta er inget annat, men här finns några trevliga melodier emellanåt. Annars hamnar EX DEO i samma fälla som KATAKLYSM – det är inget som riktigt fastnar, och definitivt inget som får mig att komma tillbaka till skivan efter det att jag skrivit klart denna recension. Och det har jag gjort nu.

Skivor

Nails – Every Bridge Burning

Lämna en kommentar

ARTIST: Nails
TITEL: Every Bridge Burning
RELEASE: 30/8 2024
BOLAG: Nuclear Blast Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på NAILS sedan 2013 års ”Abandon All Life” och jag har aldrig blivit besviken på något bandet släppt. Men jag har inte recenserat något av bandets släpp, och så kan vi ju inte ha det!

I motsats till bandets ofta fartfyllda musik så är NAILS  ett band som inte har bråttom när det gäller att göra nytt material. Mellan ”Every Bridge Burning” och ”You Will Never Be One Of Us” har det gått hela åtta år. Såklart har medlemmarna bytts ut ett antal gånger, vilket ju inte underlättar. Enda medlemmen som varit med från start är numera en enda – gitarristen/sångaren Todd Jones.

Gör detta något? Inte nödvändigtvis – NAILS har haft sin formel klar sedan många år. Bandets rent underbara blandning av grindcore/powerviolence/hardcore och det ljuva 90-talets tjocka dödsmetallton i gitarrerna är lika konstant på ”Every Bridge Burning” som jag förväntar mig.

Lika intakt är NAILS otroliga förmåga att skriva skivor som ytterst sällan går över 18 minuters speltid (bara ”You Will Never…” är längre) men som ändå känns så fantastiskt matiga. Det finns liksom en paradox mellan att inte en enda ton känns överflödig, men man kippar ändå efter andan efter varje varv på varje skiva.

Från furiöst piskande Punishment Map via skönt svängiga Lacking The Ability To Process Empathy till avslutande vridet twangiga No More Rivers To Cross levererar NAILS ett soundtrack till vredgat motstånd som sannerligen behövs. Jag kan inte tänka mig ett mer lämpat band till att tonsätta det trainwreck till land som USA har blivit och kommer bli än mer. Nu tror jag inte bandet har just den ambitionen, men där landar jag i alla fall. NAILS är bandet som vi både behöver och förtjänar.