Alla inlägg av Martin Bensch

Spectral Wound – Songs Of Blood And Mire

ARTIST: Spectral Wound
TITEL: Songs Of Blood And Mire
RELEASE: 23/8 2024
BOLAG: Profound Lore

BETYG: Diaboliskt bra – 9/10!
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite över tre år sedan så recenserade jag kanadensarnas ”A Diabolic Thirst”, och hissade den rätt så rejält. 

Den skivan hade i stort sett allt jag gillar med black metal, klädd i en förträfflig produktion, och det är inte att undra på att skivan hamnade på årsbästalistan det året. Symptomatiskt, men såklart slumpartat, är att HORNDAL också släppte nytt material 2021. Om det är så att SPECTRAL WOUND gillar att ge ut skivor de år som skivskörden är exceptionell låter jag vara osagt, men de hävdar sig väl även i år med ”Songs Of Blood And Mire”.

Så pass att jag hade kunnat, nästan, skriva en karbonkopia på föregående recension. Det är, fortfarande, en sjudande närvaro i låtarna som kanske till och med är snäppet bättre än på förra plattan, ett gastkramande gitarrspel, magiskt trumspel och en isande vokal leverans. Här finns både djup credd och yster lekglädje – man märker som lyssnare att bandet verkligen gillar att spela ihop.

Inledande Fevers And Sufferings skickar oss ner i ett sjudande inferno av glödande intensitet, likadant är det med At Wine-Dark Midnight In Mouldering Halls. Två låtar in, och jag är helt golvad. Men det finns en struktur på skivan som ger viss återhämtning – inget känns stressat, utan varje låt fyller sin plats på ett uttänkt sätt som gör skivan oerhört balanserad. Jag tröttnar aldrig att lyssna på den, och det är bara att konstatera att SPECTRAL WOUND återigen har gjort en platta som mycket väl är med i racet om plats på årsbästalistan. Kolla in den.

Wormed – Omegon

ARTIST: Wormed
TITEL: Omegon
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått hela åtta år sedan spanska WORMED gav oss ”Krighsu”, en skiva som jag, kanske helt förväntat, höjde till skyarna.

När jag skriver gav oss så får man kanske intrycket att det var en present, vilket ju är en sanning med modifikation. Gillar man den typ av tekniskt brutal death metal som bandet har lirat sedan starten, så är ändå bandets skivor rejäla utmaningar. Jag vågar knappt tänka på vad någon som inte uppskattar dylik musik känner när bandet bjuder upp till yster ringdans.

Det hinner passera mycket vatten under broarna på åtta år. Så även i WORMEDs värld. Såklart har bandet en ny trummis – jag misstänker att det, dessvärre,  har med att den makalöse batterist som spelade på ”Krigshu” inte är i livet längre. Guillamo Calero var en fantastisk trummis vars spel höjde den skivan till stratosfären. Stora skor att fylla för Gabriel Valcázar, ja, men han gör det med bravur.

Vad som inte har ändrats så mycket är bandets musik. Vissa nyanser har smugit sig in, till det bättre, men annars är ”Omegon” en minst lika vindlande och brutalt förvirrande skiva som föregångaren. Detta är en skiva som det knappt går att logiskt lyssna på, den nästan tvingar lyssnaren att bara sjunka in i och känna mer än tänka på traditionella musikaliska faktorer som vilken taktart bandet spelar i, ackordsanalys eller ens låtuppbyggnad. Förresten, skriv upp att inte ens försöka hänga med i den vokala insatsen av Phlegeton – det är lika omöjligt med texthäftet framför sig som vanligt.

Med tanke på hur påfrestande det är att lyssna på ”Omegon” är det ens lönt? Ja, det skulle jag med emfas hävda. Sådana här skivor behövs för att påminna oss om att det är oerhört viktigt att ibland bara släppa taget och bara försänkas i känslor utan rationalitet. WORMED är världsmästare på att förse oss med soundtrack till dylika övningar.

Nyktophobia – To The Stars

ARTIST: Nyktophobia
TITEL: To The Stars
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Apostasy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk old school- döds; många är kallade, få är utvalda. Ja, ni känner till hur landet ligger. Att uppskatta den här typen av metal var, i alla fall under en period när genren var mättad av mediokra och usla band, som att gräva efter guld i slagghögar.

Men det var då, och även om genren är överfylld fortfarande så finns det numera gott om band som inte bara lyckas hålla liv i den, men också få känslan av vitalitet att pulsera.

Tyska NYKTOPHOBIA har – om vi ska tro Metal Archives recensenter – lyckats bra med detta sedan debuten ”Fallen Empire” från 2017. För min del är ganska färska ”To The Stars” mitt första möte med bandet. Och jag gillar, som ni förstår av betyget, det jag hör.

Ändå var inte detta kärlek vid första ögonkastet. Jag har återkommit till skivan oregelbundet sedan den släpptes, och som med så många sådana här skivor kändes en hel del kanske lite för hemtamt? Men jag fortsatte att lyssna, och det var klokt för det händer en hel del på den här skivan som gör att den tar lite mer tid att sjunka in i än your average melodic death metal record.

Här finns låtar som sticker ut direkt vid första lyssningen. Magiska Progenitor öppnar med naturljud och sparsamt pianospel – jag uppskattar bägge delarna –  innan bandet börjar mata på å det grövsta. Titellåten är också en dänga av rang som tydligt visar på det mäktiga sväng som bandet är kapabelt till.  Att här finns en episkt svindlande tonträff gör att det är svårt att inte låta sig svepas med. Gillar man blastbeats och ihärdigt spel på baskaggarna så kommer man verkligen gilla det som trummisen Michiel van der Plicht gör inte bara i denna låt, utan på resten av skivan. Det som jag också gillar med skivan är att NYKTOPHOBIA vet hur man skriver till synes enkla men ack så effektiva gitarrslingor. Det strösslas med dessa på hela skivan att jag tappar räkningen på hur många gånger som jag har slutit ögonen i total njutning över Michael Tybussek och Phillip Reuters spel.

”To The Stars” är en skiva som det är oerhört trevligt att återkomma till – jag upptäcker saker och detaljer efter en förfärlig mängd lyssningar – och det är svårt att inte uppskatta den höga och jämna kvaliteten på låtarna. Gillar man melodisk dödsmetall är detta man bör kolla in om man inte redan gjort det.