Alla inlägg av Martin Bensch

Mastodon – Emperor Of Sand

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, “The Hunter” och “Once More ‘Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga “handlingar” längre.

Efter rent magiska “Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya “Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just “Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på “Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att “Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Arch Enemy – As The Stages Burn (DVD)

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: As The Stages Burn
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att ARCH ENEMY har vuxit till att bli en akt av avsevärd dignitet går lätt att konstatera när jag kollar på bandets ganska nya DVD som filmades på Wacken Open Air förra sommaren.

Både ljusshowen, pyrotekniken och bandets agerande fullkomligt sprutar av självförtroende och pondus. Faktum är att det var längesen jag såg en filmad konsert som på det här sättet lyckas tränga igenom rutan och ge gåshud på så många ställen som jag får av “As The Stages Burn”.

Det handlar inte bara om medlemmarnas extrema spelskicklighet som nog de flesta vid det här laget känner till. Tack och lov besparas vi från onödiga gitarr, bas- och trumsolon. Nej, snarare handlar det om att ARCH ENEMY numera är väldigt bekväma med att lira på de verkligt stora scenerna. Självförtroendet har funnits där sedan länge – redan när jag såg bandet 2007 i KB-hallen hade bandet en närmast elektrisk känsla, på denna tiden ledd av Angela Gossow som jag hade svårt att se att bandet någonsin skulle kunna ersätta om hon slutade. Jösses vad jag bedrog mig på den fronten!

För är det någon som har vuxit ut till en rent magisk frontperson så är det Alissa White-Gluz. På de tre åren sedan jag såg bandet på Copenhell har White-Gluz sannerligen inte legat på latsidan, och det är också hon som lyfter ARCH ENEMY till nästa nivå. Hennes prestation på “As The Stages Burn” är rent elektrisk.

Låtmässigt ligger fokus på senare material. Hela 5 låtar från senaste given “War Eternal” är ju inte direkt förvånande, men även äldre material lyfter till väldigt höga nivåer. Bandet är heltaggat från början, men riktigt bra blir det när bandet betar av Bloodstained Cross, Under Black Flags We March, As The Pages Burn, Dead Eyes See No Future, Avalanche och No Gods, No Masters. Det är nästan så jag tappar andan av det rent episka drivet som bandet piskar upp under denna räcka låtar.

Själva filmproduktionen signerad Patric Ullaeus är extremt proffsig och väldigt njutbar för ögonen, även ljudet som är mixat av Andy Sneap är en fröjd för öronen.

Gillar man ARCH ENEMY sedan innan är “As The Stages Burn” given att ha hemma.

Nova Collective – The Further Side

ARTIST: Nova Collective
TITEL: The Further Side
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något både djupt fascinerande och perverst i sidoprojekt. Fascinerande då du aldrig vet vad det kommer ut för slags musik i nya konstellationer, perverst då det kan sluta med totalt distanslöst kollektivt musikaliskt masturberande. Med NOVA COLLECTIVEs musik förhåller det sig lite grann på bägge sätt.

Det här är ett projekt som kom till stånd genom en mejlväxling mellan Dan Briggs från BETWEEN THE BURIED AND ME och TRIOSCAPES och Richard Henshall från HAKEN. Tillsammans med Matt Lynch och Pete Jones har det här gänget snickrat ihop en platta som ligger väldigt långt från metal, ja ens hårdrock. Mer handlar det om fusion och progressiv rock. Jag både gillar och ogillar vad den här orkestern gör. Skulle jag basera en recension av skivan enbart på hur skickliga musikerna är så skulle den få högsta betyg, samtidigt är detta musik som kanske lite väl uppenbart vet om att den framförs av überskickliga musiker. Därav utslaget på den perversa delen av skalan.

Kommer du från punkscenen så kan jag i det närmaste garantera att du kommer hata den här skivan med stort hat för att parafrasera Frans G. Bengtssons “Röde Orm”. Är du däremot öppen för ett band som verkligen kan sin progressiva rock lika väl som baksidorna på sina egna händer och som inte drar sig för att visa detta, ja då kan det vara värt lite tid att kolla in “The Further Side”.

För trots att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till den här skivan så har jag återkommit till den gång efter annan de gångna veckorna. Bara en sån sak!