Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: 1868 – Sommar Vid Vinterviken
ARTIST: Riket
VALD AV: Amelie
Martin: En mycket sympatisk produktion gör att jag upplever denna dänga som inte speciellt plågsam. Mest gillar jag sticket med det ack så korta men naggande solot som jag uppskattar skarpt. Resten av låten är ju trevlig, men det fastnar liksom inte. Ljummet.
Robert: Satans. Jävlar. Helvete. Det är ungefär det som sitter kvar efter att RIKETS dänga som hämtar titel från den ödesdigra och fatala explosionen i Nobels fabriker den där sommaren i Vinterviken 1868. Borde vara hett som krut kan man tänka, men icket! Istället skvalpar det runt lite i mellantempo och är trevligt för stunden för att sedan blekna bort. Utom då just svordomarna då…
Fredrik S: Köttigt och välproducerat riffande, med skapligt tryck rakt igenom. Överlag lite för ”safe” och för stadigt förankrat i mellantempo, men slutklämmen svänger rätt fint. Inte bara för den kärnfulla prosan, ”satans jävla helvete”, utan även i övrigt med trivsamma dubbelkaggar som grundplåt. Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
LÅT: Show Mercy
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik S
Amelie: Detta är någon slags övermelodisk black metal med allsångsvänlig refräng. Inte helt oävet, det kan duga gott som bakgrundsmusik, men inget som riktigt berör eller fastnar nånstans heller. Lite för lättuggat. Värmande men svalnar mot ljummet efter ett antal lyssningar.
Martin: Väldigt lättsmält black metal. Jag vet inte om det här är min kopp te. Redan vid tredje lyssningen har jag tröttnat, och då framför allt den extremt tjatiga refrängen som bandet har satt en extrem tilltro till, för satan vad de vevar den. Det talade mellanspelet hjälper inte låten heller. Nä, det är iskallt för mig detta.
Robert: In genom ena örat – ut genom andra! Visst visst, det är inte dåligt i sig, men det är ointressant och efter tre-fyra varv pillar jag jag gärna på ”skip”-knappen. Kallt!
LÅT: Where The Sunrise Is Felt
ARTIST: Enshine
VALD AV: Martin
Robert: Mys-goth! Det är lite för utdraget kanske, men det är snyggt och med en fin och passande produktion. Starkaste kortet i en sval januariomgång Hot or Not, och ett band jag får lov att kika mer på!
Amelie: Svensk-franska Enshine har just släppt sitt tredje album. Jag måste erkänna att bandet är helt nytt för mig men det utgör en riktigt trevlig bekantskap. Aktuell låt innehåller en hel del fina stunder men är kanske lite enahanda i sitt långa format. Avger inte direkt nån hetta men värmer ändå gôtt.
Fredrik S: Stämningsfull och elegant, där krispigt svala, mollklingande harmonier och stora pukor väller fram likt en trögflytande, ispackad flod. Över loppet av de dryga sex minuterna hinner jag komma på mig själv med att sakna en tempoväxling upp någonstans; hade detta nummer utrustats med ett eller två kortare rens-partier med lite blastbeats, hade det varit en genuint stark låt. Nu stannar det vid ytterligare en upprepning: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet. (Dock med några grader tillgodo på övriga spår i startfältet, måste jag välja en vinnare blir det denna.)
LÅT: Domare och Bödel
ARTIST: Bödel
VALD AV: Robert
Fredrik S: Punk brukar ofta handla mer om budskapet än om finess i leveransen. Jag förmodar att detsamma gäller här, men det hade så klart varit trevligt att kunna urskilja åtminstone något mer ord än de tre i låttiteln. Tyvärr så går nu inte detta, vilket är en försvårande omständighet. I övrigt är energin fin, det är fullt ställ med ångestladdad desperation helt i enlighet med hur old school-punk ska svinga. Jag upprepar mig: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
Amelie: Uppfriskande kort, friskt och aggressivt är Bödels kommentarer till dagsläget. Efter att ha lyssnat även på bandet album som kom 2024, ”Välkommen till avrättningen”, inser jag att bandets musik lyssnar man bäst på en bit i taget. Typ 90 sekunder som i denna låt som har bäst tryck och hetta i hela månadens fält!
Martin: Inte svårt att gilla detta. Okonstlat och stringent mangel. En härligt desperat sångleverans av Leya som är det som gör att det här bandet sticker ut på ett fint sätt. Inte stekhett men sympatiskt varmt.
Sent på året dök danska Morild upp på min radar med sitt andra album. Metal Archives benämner musiken Atmospheric Black Metal och visst finns det stundom atmosfär och melodi i ”Disse Fugle Får Ingen At Se” men framför allt är det skränigt, slamrigt och obekvämt – på bästa tänkbara sätt. Och ibland vill man inte ha det bekvämt alls. Då är det perfekt att plocka fram detta album på dryga 46 minuter fördelade på endast fyra spår.
För tio år sedan hade det aldrig hänt att Behemoth placerats så här långt ner på min topplista. Jag har fortfarande en känsla av besvikelse över att bandet inte längre gör det suveränt känslostarka intryck som det gjorde under första tjugo åren av sin karriär, med ”The Satanist” som absoluta topp.
Ett löfte till mig själv detta år var att lyssna på mer hårdrock från utanför den vanliga sfären. Ni vet, Europa, USA, Latinamerika… Och mer har det blivit, om än inte riktigt i den grad jag avsett från start.
Mycket black, death och doom blir det i årets lista. Tyska Caliban lyckas dock med sitt bidrag få in lite fart och fläkt, ja faktiskt blir det metalcore här på sjunde plats, en genre jag annars inte lyssnar mig fördärvad på.
Med en del Melechesh, i både tema och ljudbild, en del Behemoth, inte minst i vokalistens framförande och frasering, och en alldeles, alldeles egen del gör portugisiska Anzv ett djupt intryck med årets ”Kur”, bandets andra album.
Vilken debut! 
Veteranerna som återkommer med album efter album och med dessa också regelbundet på mina årslistor. Musikaliskt kunde man byta ut en eller annan låt från en platta till en annan och ändå tröttnar jag aldrig på nytt material från doomens mästare.
Crash Nomadas insiktsfulla och varma lyrik kombinerat med deras glädjeskapande globala folkpunk är en injektion rakt i hjärtat.
Denna kom tidigt under året, så tidigt att jag var på väg att ”glömma” den och tänka den som förra årets album. Turligt kom jag på bättre tankar. Skotska SAOR skapar magiskt vacker black metal med djupa inslag av folktoner. Naturmystik och historiska skeenden befolkar lyriken.
Jag var inte särskilt förväntansfull när “Between You, God, The Devil And The Dead dök upp i flödet. Men en viss nyfikenhet att lyssna på albumet då jag haft bekantskap med bandets tidigare alster. Efter ett par lyssningar var jag återigen fast i Avatariums doom och Jennie-Ann Smiths drömska stämma. Riffen är tydliga att de härstammar från Black Sabbath via Candlemass och in i Avatarium. Lyssna på öppningsriffet i Long Black Waves så förstår ni. Men trots tydliga influenser så lyckas Avatarium att kännas egna. Titelspåret är en uppvisning i känsla.
Children Of The Sün har med sitt tredje album visat sig vara en självklar akt på den svenska rockscenen. “Leaving Ground, Greet The End” innehåller en av årets absolut starkaste låtar: Lilium. Jag har svårt för att inte dras med i bandets drömska och 70-tals doftande rock. Starkast av alla är sångerskornas insatser. Herregud vad de kan sjunga!
Det unga bandet The Riven släppte i år sin tredje fullängdare “Visions Of Tomorrow”. Med rötterna i 70-talet bjuder bandet på hård rock med psykedeliska inslag. Instrumentalisterna är duktiga på sina instrument men den som sätter störst prägel på musiken är sångerskan Charlotta Ekberg med sin varma och bluesiga stämma. The Riven är väl värda en plats på årsbästalistan och borde vara större än vad de är.
Death by Horse har med släppet av sitt tredje album “Liminal State” gjort sin plats på punkscenen självklar. Soundet på “Liminal State” är mer samlat än på sin föregångare “Reality Hits Hard” vilket helhetsintrycket vinner på. Albumtiteln syftar till ett mellanrum, där du inte längre är den du brukade vara, men ännu inte den du kommer att bli. Texterna levereras av Jahna med stor passion, frustration och trovärdighet. Med rätt promotion och vägval så borde Death By Horse växa sig större i undergroundscenen.
För mig var Dead Heat ett okänt band fram tills att jag blev rekommenderad “Process Of Elimination”. Slayer-thrash blandas med hardcore och svängiga riff. 110% mosh-vänligt! Albumet har gett mig boost till otaliga träningspass och varenda gång vill jag bara ge mer och mer. Vill du ha en käftsmäll? Lyssna på detta!
Det har rått delade meningar om Ghosts album “Skeletá” i We Rocks redaktion. Jag ställer mig till dem som hyllar albumet. Tobias Forge och co har återigen lyckats med att skriva ett starkt och medryckande album som tagit dem på segertågsturnéer världen över. Låtarna på “Skeletá” kan var och en stå för sig själv samtidigt som de bildar en gjuten helhet. Solona på “Skeletá” är skrivna och spelade med en precision av Fredrik Åkesson (Opeth) som få i gitarrist-eliten kan leva upp till.
Vid det här laget så vet vi ungefär vad som förväntas när LIK släpper nytt album. Men tro för guds skull inte att jag tänker att det skulle vara tråkigt. När LIK släpper album vet jag att det är Sthlm-döds av högsta kvalitet. Med “Necro” tycker jag att bandet befäster sin plats på tronen. Albumet innehåller starka låtar, feta riff, snygga melodier och fenomenala insatser från alla medlemmar. Som kronan på verket vävs allt ihop i en knivskarp och detaljerad produktion signerad Lawrence Mackrory.
Min relation till “Overdriver” startade en aning trevande till en början men har växt till sig ju mer jag lyssnat på albumet under året. Rötterna är som bekant i action-rocken men “Overdriver” bjuder på inslag av både soul och pop. För mig blir allt som Nicke Andersson rör vid till guld så även The Hellacopters 10:e studioalbum “Overdriver”.
Fjärde och sista albumet av Novarupta. Detta majestätiska och melankoliska projekt. Alex Stjernfeldt går till musikhistorien efter att med fyra album tonsatt elden, vattnet, luften och nu till sist jorden. Jag fäller tårar för att detta projekt nått sitt slut men är djupt tacksam för att jag kan återvända till albumen när jag än vill.
