Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Billy Talent – Afraid Of Heights

1 kommentar

Billy Talent - Afraid Of HeightsARTIST: Billy Talent
TITEL: Afraid Of Heights
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Music Canada

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

BILLY TALENT är ett sådant där band där man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. När de får till det finns det en svårslagen nerv och energi, och då är deras argt mollklingande trallpunk (ja, det är ett band med en ganska egen stil) hart när omöjlig att värja sig mot. Hela den självbetitlade debuten från 2003 är briljant, med Standing In The Rain som min personliga, gåshudsframkallande favorit. Bandet kan dock även skjuta under måltavlan, då en del av deras material genom åren blivit aningen för tamt och slätstruket.

Hur står sig då årets släpp, bandets femte, nu med Jordan Hastings (även i ALEXISFIRE) på trummor istället för Aaron Solowoniuk som tvingats till en tids sjukfrånvaro? Tja, här finns både höjdpunkter och en del dalar. Kanadensarna inleder starkt med Big Red Gun, som har den där patenterade BILLY TALENT-nerven. Även Ghost Ship Of Cannibal Rats (vilken låttitel!) är behagligt uppkäftig och kantig, men ändå med känsla för melodier. Apropå “uppkäftig”, förresten, är det slag som Louder Than The DJ slår för live-musik ganska underhållande…

Titelspåret är något mjukare än de hittills nämnda, och inte riktigt lika vasst, men även det fortfarande hyggligt behagligt. Det finns dock även några spår som blir lite för mycket av själlös power-pop, utan att riktigt lyckas gripa tag. Time-Bomb Ticking Away och Leave Them All Behind är nog de två tydligaste exemplen på detta.

Några gånger tar bandet ut svängarna ganska frikostigt, vilket är roligt om än lite spretigt. The Crutch utgör ett exempel, då vi här bjuds på en fet dos funk och ett par småkåta blues-licks, uppblandat med ett par riff som andas mer metal än vad vi är vana vid från Ontario-gänget. I mjukare Horses And Chariots smyger lite electro-vibbar á la 80-tal med genom spåret. I bägge fallen udda, men inte oävet.

Sammantaget känns det alltså som en… tja, BILLY TALENT-platta. Gamla fans av bandet kommer rimligen att gilla plattan, och säkerligen kan kanadensarna värva några nya med genom “Afraid Of Heights”. Det är en klart trevlig bekantskap, även om den genuina förälskelsen inte riktigt vill infinna sig.

Skivor

Spirit Adrift – Chained To Oblivion

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Chained To Oblivion
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är ju kul att ompröva musik som aldrig har stått högt i kurs hos en innan. Jag gick in i 2016 med en vilja att gå utanför mina bekvämlighetszoner i akt och mening att upptäcka band jag tidigare aldrig hade gett en chans.

Hade ni frågat mig för bara två år sedan så hade jag inte gett ett band som spelar psykedelisk doom en chans. Kvoten av långsamt lirande band var fylld av PYRAMIDO och MOLOKEN hade jag nog sagt. Tack och lov så är min inställning till doom kraftigt förändrat sedan början av året, för annars hade jag missat SPIRIT ADRIFTs debutskiva “Chained To Oblivion”. Och det hade varit extremt trist då detta är en skiva som knäcker det mesta av det jag lyssnat på i år i fråga om närvarokänsla.

Skivan har få låtar – endast fem stycken – men klockar ändå in på en speltid på närmre 50 minuter. Inte en enda låt känns dock långtråkig utan utmärks snarare av en känsla av total närvaro. Här finns gott om rejält tilltagna riff som i vissa fall ger tydliga nickningar till BLACK SABBATH utan att kännas antikverade. Gitarrspelet är förresten helt briljant. Jag blir rörd av blotta tanken på hur mycket känsla som plöjs ner i varenda solo på skivan.

Kompspelet ligger på exakt rätt grad av släpighet. Kolla in inledningen av Marzanna så kommer ni förstå vad jag menar.

Huvudman bakom SPIRIT ADRIFT är Nate Garrett, en musiker som nyligen lämnade ett svårt alkoholmissbruk bakom sig. Han står för samtliga instrument samt sång på skivan. Vetskapen att alkoholen har spökat i Garretts liv ger en extra dimension till skivan, för trots att det visserligen handlar om doom så sprakar skivan av livsglädje och en känsla av att detta är musik som betyder så oerhört mycket mer för upphovsmannen än annan musik han bidragit med innan.

Här finns en rymd så stor – kolla in sparsmakade och vansinnigt vemodiga introt till titellåten – att jag slappnar av fullkomligt. Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på “Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.

Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

Skivor

Saddiscore – Demons Of The Earth

saddiscore-demons-of-the-earth-coverARTIST: Saddiscore
TITEL: Demons Of The Earth
RELEASE: 2016
BOLAG: Boersma Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Band som spänner bågen hårt genom att blanda olika influenser hej vilt brukar antingen lyckas nå det där alldeles extra, eller krascha och brinna illa. Hur det går för tyska SADDISCORE?

Vi väntar lite med det, och backar bandet till de där många olika influenserna. Bandet själva nämner IRON MAIDEN, METALLICA och MACHINE HEAD, och visst, det går att ana närvaron av åtminstone de sistnämnda två. Till det skulle jag lägga till lite svulstig, amerikansk-klingande radiometal á la GODSMACK, och ett och annat subtilt häxvrål som sneglar på black metal. När detta kokas ned till slutprodukten SADDISCORE är det dock ändå “Thrash” som får skrivas på flaskans etikett, och då snackar vi den lite köttigare mellantempo-varianten.

Bitvis är riffandet klart dugligt, och vid enstaka tillfällen går det väl att humma med lite förstrött en hel låt. All In Our Hands är förmodligen den trevligaste bekantskapen. I det stora hela blir det dock ingen bullseye för tyskarna. Få om någon av låtarna vill riktigt bita sig fast, produktionen är något mer burkig än lovligt, och texterna… tja, här förekommer både nödrim och ordval som säkerligen skulle kunna klicka tufft i mångas öron – om de som lyssnar är 14, vill säga. Bästa (nåja) exemplet på detta är kanske titelspåret, Demons Of The Earth.

Jag skulle vilja gilla detta, ett nytt och uppstickande band från en mindre etikett.  Men nej, tyvärr. Problemet är att det helt enkelt inte är särskilt bra…