Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Omnium Gatherum – Grey Heavens

Lämna en kommentar

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

“Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som “New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren “Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är “Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!

Skivor

Conan – Revengeance

Lämna en kommentar

conan revengeanceARTIST: Conan
TITEL: Revengeance
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tung – tyngre – tyngst.
Så lyder kompareringen av adjektivet tung, men frågan är om vi inte behöver begära någon form av ändring av den saken i samband med att britterna CONAN släpper lös sin tredje platta “Revengeance” på världen.
Maken till brottartung skapelse har nog nämligen inte sett dagens ljus förrän..  ja, förra plattan med CONAN. Typ.
Visserligen kan man nästan luras till att tro på en snabbare och mer klassisk heavy metalanordnad tilvaro när öppningslåten Throne Of Fire brakar igång, men det är inget du behjöver oroa dig för. Efterföljande Thunderhoof som sedan glider över i Wrath Gautlet visar med all önskvärd tydlighet hur man levererar riff som kan förflytta berg i all sin malande långsamhet. Texterna kvarstår i sin enkelhet och är inte av sorten du behöver djupanalysera, sångaren, gitarristen och starke mannen Jon Davies hämtar sin inspiration från TV-spel, fantasy och serier. Ond bråd död i krigarform ger namn åt spår som Every Man Is An Enemy (antligen skivans bästa spår) och Revengeance (som till och med bjuder på lite rens) – och ingen av de låtarna är direkt överraskande i sitt litterära innehåll. Precis som man vill ha det, alltså!

CONAN må komma från Liverpool, och det man har gemensamt med fornstora hjältarna stadsgrannarna THE BEATLES tycks nästan vara att man vill se hur långt man kan pressa gränsen för vad som är accepterat. THE BEATLES ansågs som skräniga och hårdrockiga, CONAN tar alltså priset som de tyngsta. När sista spåret Earthenguard manglas ut i sina majestätiska 11:45 så är det lite som att slå tio extra slag med hammaren när spiken redan är fullt nedslagen. Den önskade effekten och sedan länge klarats av, men för att undvika alla tvivel bultar man fast det lite extra. Bara för att det känns bra.

“Revengeance” är CONANs bästa album till dags dato, lika kompromisslöst som det faktiskt är lättlyssnat. Många av låtarna ligger på bekväma 6-8 minuter och behöver den tiden för att mörbulta öron världen över.

Nämnde jag att “Revengeance” är en tung platta?

Skivor

Postures – Halucinda

Lämna en kommentar

imageARTIST: Postures
TITEL: Halucinda
RELEASE: 2016
BOLAG: World In Sound Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skrev om göteborgska POSTURES 2013 i uppskattande ordalag. Mycket av det jag uppskattade då har bandet tagit till nästa nivå på aktuella “Halucinda”.

Det svänger fortfarande rejält om bandet. Till största delen känns kompet som ett instrument, och det är bra när ensemblen älskar krånglig rytmik. De får det att låta så enkelt basisten David Petersson och trummisen Isak Björhag utan att plocka bort komplexiteten från låtarna. Redan vid andra lyssningen slutade jag leta efter taktslaget “1” och lät mig bara försöka känna in låtar som öppnande titellåten och oerhört fina Myriad Man.

Ofta är POSTURES musik väldigt vacker. Smäckra och avskalade Every Room där Paulina Nyströms röst får stå i centrum ger en fin andningspaus utan att kännas det minsta irrelevant.Och förresten – Paulina Nyströms röst är fortfarande så bedövande vacker som den var på debuten.

Totalt sett har bandet vuxit väldigt mycket på de år som gått sedan “Postures” kom ut. Samspelet har, om möjligt, blivit ännu starkare, låtarna känns fullvuxna och självförtroendet större. En av få saker jag vill anmärka på är att A Million Sequences känns aningen överflödig och att bandet hade vunnit lite på att strama upp låtarna något – men jag vet själv med mig att när du har hittat ett ställe du tycker är så gott att vara på – då vill du gärna vara kvar där aningens för länge.

POSTURES musik fortsätter att intressera mig och gör mig oftare på “Halucinda” rejält hänförd än på debuten. Det blir än intressantare att följa bandet med det svåra svänget.