Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Oceans Of Slumber – Winter

Lämna en kommentar

imageARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Winter
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Dovt progressiva OCEANS OF SLUMBER från Houston var en intressant upptäckt  när jag väl tog tag i att faktiskt lyssna på ”Winter”.

Förvänta er inte full out metal från det här gänget. Det finns gott om rejält hårda inslag i bandets musik, men den handlar också om skira melodier och stora känslor.

Ofta börjar låtar nästan trevande. Inledande Winter har ett lätt och oerhört vackert anslag i början för att sedan byggas på efter hand. Likadant är det med Nights In White Satin som är en av skivans bästa och mest episka låtar.

Men, det kan lika gärna bjudas på rejält svärtade låtar. Apologue har ett nästan sinistert och väldigt mörkt driv som jag tycker är mycket tilltalande.

Just blandningen är det som jag tycker funkar riktigt bra. Detta parat med en väldigt väl utvecklad känsla för hur låtar kan vinna på dynamik – vågdalar och rejäla svallvågor – gör att ”Winter” är en extremt belönande skiva att lyssna på.

OCEANS OF SLUMBER fokuserar på att lira som ett band, och det är såklart bra. Jag vill ändå lyfta fram trummisen Dobber Beverly (även i WAR MASTER och INSECT WARFARE) som lekande lätt levererar både ypperligt spel med vispar som blästrande blastbeats samt sångerskan Cammie Gilbert som har en svårt intressant röst jag just nu har svårt att få nog av.

”Winter” är – som ni förstår – en skiva som är väldigt bra, intressant och utforskande. Kolla in den.

Skivor

Fleshgod Apocalypse – King

Lämna en kommentar

KingARTIST: Fleshgod Apocalypse
TITEL: King
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en tid som präglas av hög osäkerhet, där ramarna är ständigt i förändring och där Wales går till semifinal i ett EM då är det skönt att veta att vissa saker består. Som att italienska symfoniska dödsmetallarna FLESHGOD APOCALYPSE alltid kommer att brutalkötta med ytterligare en överlastad platta.

Nu kanske ni tror att jag hånar bandet? Nja, snarare är det så att jag sedan jag upptäckte italienarna vid tiden för ”Agony” som släpptes 2011 så har jag varje gång bandet varit på gång med nytt album börjat längta efter att få lyssna på det.

Det som alltid har varit bandets grej är att kombinera det symfoniska med rejäl dödsmetall. Här lyckas de bättre än någonsin. Tidigare har jag fått intrycket att bandet alltid först har skrivit de rena dödslåtarna för att sedan sätta sig ner och lägga till det symfoniska ovanpå. På ”King” har dessa två element sammanfogats på ett sätt som är vida bättre än det bandet har gjort sedan tidigare.

Jag misstänker att har du hört bandet innan så kommer du tycka att det är business as usual och du har en poäng i detta. Men genomförandet är så väsentligt mycket starkare än på bra länge. Att bandet dessutom ser till att spela upp det stora känsloregistret gör ju sannerligen inte sakernas tillstånd sämre.

Kolla bara in mästerliga Syphilis som ligger näst sist på plattan. Slutet är ju så späckat med vemod och känsla att jag har fått ta fram näsduken upprepade gånger när jag lyssnat på låten.

Har du tröttnat på bandets gravt pompösa stil så kanske det är svårt att uppmana energi och vilja att kolla in ”King”. Gör det ändå – detta är svinbra.

Skivor

Volbeat – Seal The Deal & Let’s Boogie

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: Seal The Deal & Let’s Boogie
RELEASE: 2016
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Danmark.
För egen del är det lätt att tankarna glider iväg till Preben Elkjer, taffliga reklamslogans för Tuborg och Carlsberg, rödlätta rökande fans som sjunger vi er röde, vi er vide och en allmänt lättsam syn på livet. (Jo, jag vet, det stämmer inte och min personliga erfarenhet är väl snarare att de kommer i alla hud- och hårfärger, är smarta och ambitiösa, sörjer att man missade senaste fotbolls-EM och är hem till hippa mikrobryggerier som exempelvis Mikkeller… ). Förutfattade meningar och vanföreställningar så länge det är landet Danmark vi pratar om, och tankeexperimentet är här att addera ett annat lager. Musik.
Då rör sig tankarna genast i helt andra banor, och spontant åstadkommer det elektriska små laddningarna bland de grå hjärncellerna positiva bilder av skräckmästaren KING DIAMOND, METALLICAs sommarpratande trummis Lars Ulrich, rock’n’roll-cirkusen D.A.D och thrashbandet ARTILLERY som en gång faktiskt prånglat ur sig den bästa thrashplatta som nånsin presterats i vår kalla nord, ”By Inheritance” från 1990. Och VOLBEAT, förstås. Det är faktiskt rätt svårt att tänka på Danmark generellt och dess musikscen specifikt utan att VOLBEAT dyker upp. Sedan 2005 års debut ”The Strength/The Sound/The Songs” har bandet karvat i mer eller mindre samma fåra och mixat hårdrock, thrash, blues och rockabilly i en form av humpabumpamixer, allt som oftast med ett ganska gott resultat. Visst må det vara rätt många år sen som VOLBEAT var det nya svarta, men man förblir en uppskattad och väl fungerande musikexport som passar extra väl i livesammanhang då man väver ihop alla sina hits till ett skamlöst skönt publikfriande spektakelt. Ett bra mått på om den nya plattan ”Seal The Deal & Let’s Boogie” – nummer sex i ordningen för den som räknar – är något att ha är alltså om man kan tänka sig att flera av spåren lätt klöser till sig en plats i setlistan i samband med dessa livespelningar.

Till min förvåning får jag konstatera att svaret är nära på ett rungande ja.
Visst är det här rätt inställsamt många gånger (det finns förstås en gräns på hur mycket allsång och hockeykörer man egentligen kan klämma in på en VOLBEAT-platta, och är vi inte över den här så balanserar vi i alla fall på kanten), men det är okej. I kärnan av bandets musik finns nämligen en ärlighet som gör att det inte känns inställsamt eller tillgjort, och då skrålar jag gärna med i trallvänligheten.
VOLBEAT anno 2016 består av sedvanlige frontmannen Michael Poulsen på gura och sång, Rob Caggiano som ledgitarrist, Jon Larsen på trummor och Kaspar Boye Larsen som är tillbaka på basen igen. Produktions- och låtmässigt är det inte mycket nytt under solen, det är mer av samma sak i grunden. Enklare att ta till sig bara. Låtar som Marie Laveau, For Evigt (som gästas av Johan Olsen och har en sån där typisk Volbeatsk refräng som fastnar som tuggummi under skon), Seal The Deal, Black Rose (där Danko Jones bidrar med gästsång) eller The Devil’s Bleeding Crown är precis vad du vill ha. Personliga favoriterna heter Goodbuy Forever och The Gates Of Babylon som har det där RAINBOW-soundet från låten med samma namn, men jag tror det är tveksamt om någon av dem egentligen letar sig in i livesetet. Konkurrensen är hård. Och det säger kanske allt du behöver veta – VOLBEAT överraskar inte längre någon, men är pålitliga och levererar!