Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Ageless Oblivion – Penthos

Lämna en kommentar

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Penthos
RELEASE: 2014
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Enligt den grekiska mytologin var Pethos anden för sörjande, sorg och klagan. Ett såklart oerhört lämpligt tema för en death metalskiva. Jag fick upp ögonen för britterna med förstlingsverket ”Temples Of Transcendent Evolution” som kom 2010. Det albumet var verkligen inte utan förtjänster om jag säger så. Förväntningarna på uppföljaren – som ju brukar vara snäppet svårare för band att lyckas bra med – var därför stora.

Och jag ser nu, efter en försvarlig mängd lyssningar, inget skäl till att hålla er på sträckbänken: ”Penthos” är ett svinmäktigt album som är värda er uppmärksamhet. AGELESS OBLIVION är ett band som verkligen inte är rädda att ta ut svängarna. Den i egentlig mening rent traditionellt dödsmetallartade dängan är öppnaren Wolf’s Head. Sen spänner bandet bågen till bristningsgränsen och kopplar på modet å det grövsta. Att ha långa låtar är ju inget självändamål, men då de är fyllda till brädden med innovativa och högkvalitativa ingredienser som i Where Wasps Now Nest och avslutande Penthos: Lament och Penthos: Omnipresent är jag mer än beredd att låtarna speltid övergår 25 minuter. Jo, det är ett långt album som klockar in på över en timmes speltid.

Sammanfogande kitt är sångaren Stephen Jones vars röst verkligen sätts på prov och som på ett fullständigt lysande sätt väver ihop de minst sagt vindlande episka musikaliska utflykterna gitarristerna Fahad Spernick och David Porter ägnar sig åt. Det finns så gott om riffmumma på ”Penthos” att jag kan råda gitarrdiggare att spänna på sig haklappen. Att bandet också har tänkt till när det gäller produktionen så att även basen hörs skall nämnas som en synnerligen god punkt då Sam Chatterton lirar extremt bra. Richard Wiltshire svarar för en lika imponerande uppvisning bakom kaggarna som han bjöd på föregångskivan. Death metalscenen vimlar ju av trummisar som på synnerligen oroväckande vis kan traktera sitt instrument. Att då få höra en trummis som väljer att se till bandets vision med musiken och lira för låtarna, men också ser till att bjuda på lite eget örongodis emellanåt, är ju såklart väldigt njutbart.

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

Skivor

Caliban – Ghost Empire

Lämna en kommentar

Caliban - Ghost EmpireARTIST: Caliban
TITEL: Ghost Empire
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

En smekning snarare än en käftsmäll

Tyska CALIBAN är nu inne på sitt 17:de verksamhetsår och efter ett uppehåll åren kring decennieskiftet och återkomsten med “I Am Nemesis” 2012 släpps i år bandets nionde album. “Ghost Empire” består av 48 minuter och 12 spår. Lyriken är på engelska utöver ett spår som, liksom på förra plattan, framförs på modersmålet. Låtmaterialet är inte dåligt, framförandet kompetent och i det stora hela mycket CALIBANskt men tyvärr inte heller särskilt roligt och inget som riktigt förmår skaka om.

Det är väldigt mycket “emo metal” över det hela, och 30 SECONDS TO MARS är det band som mest återkommande dyker upp i tanken vid lyssning (refrängen i yOURe song och inledningen på Good Man är två exempel bland många). Jag gillar Jared Letos band, men låt 30 SECONDS sköta det de är bäst på, och låt CALIBAN vara det CALIBAN som tidigare fått mig att vilja rusa ut på gatorna, sparka in en dörr(nåja) eller i alla fall på något sätt agera. Hockeykörerna signalerar mer “heja, heja!” än het ilska. Allsångsfaktorn går bortöver all rimlighet i en låt som Chaos – Creation.

Bäst är skivan i andra fjärdedelen, med spår som Wolves and Rats – vilken uppvisar fina likheter med fantastiska We Are The Many från “I Am Nemesis” – samt tyskljudande nebeL och ilsket bittra I Am Ghost. Sen kommer en halvsåsig Devil’s Night följd av en gladrolig yOURe Song:

This is your song – this is our song
We’re flesh and bone, so sing along
Oo-a-a-a-a-a-o, oo-a-a-a-a-a-o…

Där någonstans försvinner mitt intresse och min koncentration helt, och resten av spåren vill liksom aldrig fastna riktigt, hur många varv jag än låter skivan gå. Jag ruskas knappt ens om av hawaii-gitarren som, helt omotiverat känns det, inleder Cries And Whispers (mer nödrim stundar: “I can’t feel my aching heart – Everything has fallen apart”).

“Bandet är som bäst i sina argaste stunder” skrev jag om “I Am Nemesis” (2012) och det är som en stor del av den glöden har falnat. Visst hör jag en viss upprördhet lite här och då, men det saknas helig vrede, den där ilskan som tycks kunna försätta berg. Och visst finns det en hel del som är bra på “Ghost Empire”, men tyvärr är det framför allt det mindre bra som lämnar spår i minnesbanken. Så, även fortsättningsvis blir det ganska säkert “I Am Nemesis” eller annat tidigare material som åker in i spelaren när behovet av uppror och CALIBANsk urladdning pockar på. Inte “Ghost Empire”.

Skivor

Alpha Tiger – Beneath The Surface

Lämna en kommentar

ARTIST: Alpha Tiger
TITEL: Beneath The Surface
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är kul med skivor som tvingar undertecknad att faktiskt revidera sin uppfattning om en viss subgenre. Prick så är det med ALPHA TIGERs ”Beneath The Surface” som med mycket övertygande låtar får mig att tänka att det kan finnas guldkorn även inom powermetallen.

Det enda bandet jag med emfas har hävdat har något att erbjuda inom denna extremt tjo- och tjimmiga gren av metallträdet var HELLOWEEN under åren då Kiske var med i bandet. ALPHA TIGERs musik klingar otroligt synkroniserat med sina landsmäns. Släng in lite inspiration från AVANTASIA och IRON MAIDEN och du kommer rätt nära hur bandet låter.

Och det är faktiskt så att jag ser otroligt mycket fram emot att se bandet på Wacken i sommar för att se om de är lika bra live som på platta. I synnerhet är jag sugen på att höra om sångaren Stephan Dietrich klarar av de där extremt höga tonerna som han avlossar ständigt och jämt på plattan.

Själva spelskickligheten är inget ALPHA TIGER har problem med. Visst, de ligger inte på DRAGONFORCEs nivå, men å andra sidan kan tyskarna skriva låtar som avfärdar DRAGONFORCEs dito med lätthet. För det är sprängfyllt med bra låtmaterial på ”Beneath The Surface”. Förutom det i vanlig ordning fullständigt onödiga introt (när ska band fatta att det är en styggelse?) så bjuder samtliga låtar på verkligt imponerande verkshöjd. Jag märker att jag faktiskt tar bandet på allvar – och det är ett stort erkännande från undertecknad ska ni veta – vilket har resulterat i en sådan mängd lyssningar att jag har svårt att tro att med undantag från ”Keeper Of The Seven Keys part II” så har ingen powermetalplatta fått samma cirkulation i anläggningen som ”Beneath The Surface”.

ALPHA TIGER har helt enkelt lyckats skapa en skiva som bjuder på powermetal med substans – en ganska stor bedrift om ni frågar mig – och visar på ”Beneath The Surface” att de verkligen är ett band att räkna med. Det ska, faktiskt, bli mycket intressant att se vad bandet lyckas åstadkomma på nästa platta.