Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Degradead – The Monster Within

Lämna en kommentar

Degradead - The Monster WithinARTIST: Degradead
TITEL: The Monster Within
RELEASE: 2013
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Sväng och tyngd, bröt och finlir. Så kan man sammanfatta stockholmska DEGRADEADs senaste album, det fjärde i ordningen. Utveckling pågår kan också vara ett väl beskrivande uttryck. Jag har följt bandet sedan debutalbumet “´Til Death Do US Apart” 2008 och DEGRADEAD har alltid varit en spännande och relevant akt inom melodisk döds-scenen. Med årets platta tar man ytterligare ett steg och blir riktigt högintressant i det svenska musiklivet.

“The Monster Within” bjuder lyssnaren på en välkomponerad blandning av mjukt och hårt, och då tänker jag inte i första hand på det för genren klassiska växlandet mellan growl och rensång, utan mer på ett allmänmusikaliskt och låtskrivar-plan. Albumet inbegriper låtar som titelspåret The Monster Within, vilket visar sig vara ett riktigt monster till låt, men också t.ex. Scars of Misery som mer prioriterar svänget framför tyngd. En favorit är Tendency to Sin som kanske är den som allra mest bär vidare det speciella DEGRADEAD-sound, vilket fanns på plats redan på debutplattan, då t.ex. i topplåtar som Take Control och Genetic Wast.

På detaljnivå finns en hel rad rara små pärlor att glädjas åt, som det snygga akustiska introt i balladspåret We´ll Meet Again och, kanske mer överraskande, “flamenco”-gitarr integrerad i det annars blytunga spåret Dead Becomes Alive. Nya slagverkaren Amit Mohla bjuder på små överraskningar som ett “oljefats”-solo i For Better Or Worse. Den som liksom jag är trött på sega introspår, kan glädjas också åt förstaspåret One Against All med “rakt på”-gitarrer och inledande panikskrik. Sångaren Mikael Sehlin, numera även frontandes göteborgsbandet ENGEL, imponerar när han skivan igenom utnyttjar hela sitt breda register av skönsång, growl och rivande skriksång.

“The Monster Within” är inte något radikalt annorlunda från tidigare plattor, men DEGRADEAD har tagit ett extra kliv uppåt i den ständiga utvecklingskurva bandet uppvisar. Bandet är också en fantastisk liveakt och det nya materialet kommer helt säkert förvaltas på bästa sätt även från scen. Jag är helt säker att bandet med denna platta ytterligare kommer att bredda sin anhängarskara.

Skivor

Carcass – Surgical Steel

Lämna en kommentar

surgical-steelARTIST: Carcass
TITEL: Surgical Steel
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte vad ni tycker om själva tanken på att återuppväcka band som legat slumrande – för egen del är jag svårt skeptisk till detta fenomen då det oftast bara handlar om att leverera en alibiplatta för att sedan casha in på turnén och därefter lägga ner på nytt. Eller varför inte ta skräckexemplet framför andra –  AT THE GATES pågående eviga “avslutningsturné”. Ja ni förstår att jag var djupt orolig och mycket skeptisk när jag såg att verkligt klassiska CARCASS nu minsann skulle komma med ny musik över ett decennium efter det att hårt häcklade “Swansong” kom ut.

Nu känner jag att jag personligen vill ringa upp Jeff Walker och Bill Steer och be så mycket om ursäkt för att jag någonsin tvivlade på deras kapacitet att skriva musik som så fullkomligt dräper som låtarna på “Surgical Steel”. Jag har svårt att se en enda svag låt på skivan – det skulle i så fall vara det som i vanlig ordning när det gäller mig onödiga introt 1985. Om det inte var för den lilla detaljen att den de facto är skriven just 1985.

Musikaliskt är detta en klockren platta om man uppskattade “Necroticism – Descanting The Insalubrious” från 1991 och “Heartwork” från 1993 då den är den solklart logiska musikaliska felande länken så att säga. Speltekniskt är detta ren mumma – Jeff Walkers fullständigt ljuvliga rasp till stämma kan jag inte få nog av just nu. Gitarrspelet från Steer är så brutalt bra att jag har svårt att tänka mig att jag får höra en mer avvägd yxattack detta år. Trumspelet från en av mina favoritlirare Daniel Wilding (även i TRIGGER THE BLOODSHED) är suveränt.

“Surgical Steel” är en skiva som rimligtvis kommer vara med på rätt många årsbästalistor när 2013 ska summeras. Sen måste jag faktiskt också säga att det är rent ironiskt att CARCASS öppnar för AMON AMARTH på stora delar av det bandets turné. Med en skiva som “Surgical Steel” i ryggen plus bandets övriga diskografi kommer scenen inte att stå kvar när det är dags för huvudbandet att kliva upp. Och det, kära läsare, är inte mer än rimligt.

Skivor

Satyricon – Satyricon

Lämna en kommentar

Satyricon - SatyriconARTIST: Satyricon
TITEL: Satyricon
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nånstans slår hög kvalitet inom musiken rakt igenom taket på ett sätt som gör att genreindelning och annat kategoriserande faller platt till marken. SATYRICON har med sitt åttonde studioalbum lämnat just denna typ av indelningar bakom sig och flyger fritt och högt i musikens öppna rum. Svartmetallen glimrar stålblank tillsammans med en mjukhet som slår undan alla eventuella tvivel.

Norska SATYRICON har egentligen aldrig varit det där riktiga favoritbandet för min del. Visst har de en icke obetydlig roll i den norska black metal-scenen och dennas senare utveckling, och nog för att jag högt uppskattar hitlåtar som t.ex. Mother North från “Nemesis Divina”, K.I.N.G. och titelspåret från “Now, Diabolical” eller Den Siste och Black Crow on a Tombstone från senaste albumet “The Age Of Nero”. Men det är först med årets självbetitlade album som bandet får mig helt på fall.

I originalversion innehåller albumet åtta låtar omgärdade av två (i stort sett) instrumentala spår, introt Voice of Shadows och avslutande Natt. Däremellan återfinns både ganska traditionella SATYRICON-spår; black metal-osande melodier med den karaktäristiska Satyrska rösten och fraseringen, såsom i Tro Og Kraft, förstasingeln Our World, It Rumbles Tonight och Ageless Northern Spirit, men också en hel del, något överraskande, mjuka partier med gitarrplock, skönsång och fin melodisk sötma. Och sedan finns där Phoenix. Något som kan vara årets låt, alla kategorier. Inte mycket black metal här men en ljuvlig sång, framförd av tidigare MADRUGADA-sångaren Sivert Høyem, och med en melodi så vacker att jag ryser varje gång den når mina öron och min hud.

Såsom det har varit de senaste tjugo åren sedan SATYRICONs debutalbum 1993, är det Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och gitarrer samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor som också denna gång utgör bandets bemanning, även om de har med sig en del gästmusiker på skivan. Jag ska inte påstå att alla spår är precis lika bra på plattan, men det är verkligen inget som faller ur ramen eller som jag skulle vilja plocka bort ur helheten. Möjligen kunde man klara sig utan introspåret, men det stör inte mönstret heller.

Omslaget till plattan kan nästan kallas färgglatt… ja, om man jämför med tidigare studioalbum då, som varit strikt svartvita (med undantag för 1996 års “Nemesis Divina”). Och skivan är inte bara självbetitlad utan detta understryks också med ett “självillustrerat” omslag, nämligen prytt med en satyr, det mytologiska väsen bandet och frontmannen tagit sitt namn efter, en satyr som bryter sig upp ur jorden/ut ur växtligheten. En symbolik vars analys jag vidare lämnar därhän i denna text.

Kanske, kanske hade man för att utnämna albumet till en total fullpoängare – dvs en “det kan inte bli bättre över huvud taget” – velat ha något ännu mer utmanande, något spår eller några detaljer som “sparar sig” till efter den tjugonde lyssningen för att först då falla på plats. Min enda kritik mot albumet är alltså att det är aningens lite för lättillgängligt. Och ändå, “Satyricon” är så här långt årets black metal-album nummer ett, och kan mycket väl visa sig vara årets totalt bästa skiva när tiden att summera 2013 närmar sig. SATYRICON har skapat ett album som innehåller “allt” och samtidigt utgör en i det närmaste perfekt enhet.