Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Defeated Sanity – Passages Into Deformity

Lämna en kommentar

Passages into deformityARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Passages Into Deformity
RELEASE: 2013
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tyska tekniska brutaldödsmetallarna DEFEATED SANITY återvänder med ytterligare en rensmacka av depraverade mått i “Passages Into Deformity”. Då vet ni, förhoppningsvis, att det är dags att spetsa öronen för detta gäng är ett av de mest konsistenta inom den extrema metallen.

Denna platta är nummer fyra i ordningen, och de tidigare alstren – “Prelude To The Tragedy”, “Psalms Of The Moribund” och “Chapters Of Repugnance” – har alla visat på ett band som, likt många kollegor inom subgenren, inte är så intresserade av att återuppfinna hjulet som att förfina en redan fungerande formel. Därför är det mycket intressant att se att bandet nu vågar vidga sitt uttryck och inte bara stompa på i sedvanlig ordning utan bjuda på en betydligt mer varierad och därmed mer minnesvärd platta än vad man kanske hade förväntat sig.

Ett bra exempel på detta är magiskt bra och faktiskt sjukt svängiga Verblendung som på ett i det närmaste oroväckande intelligent sätt demonstrerar vad bandets musik handlar om – käckande tyngd, rejäla psykbrytspartier, gitarrer så brutaltjocka att man baxnar och sång så guttural att gomseglet imploderar. Och på tal om sång – Konstantin Lühring är bandets fjärde vokalist på lika många skivor. Om det märks? Inte ett jota om ni frågar mig då sångleveransen är, i vanlig ordning, precis så brutal som man vill att den ska vara.

Övriga insatser som är värda att nämna; ende kvarvarande originalmedlemmen, trummisen Lille Gruber, svarar för en prick så bländande uppvisning som han har skämt bort oss med på tidigare skivor, samt att bandet har lyckats styra upp en produktion som är synnerligen adekvat. Tummen upp för det mer än snygga omslaget signerat Toshihiro Egawa som bandet har jobbat med tidigare.

För oss som har lyssnat på DEFEATED SANITY innan så är “Passages Into Deformity” ytterligare ett bevis på att bandet fortfarande är värda vår uppmärksamhet. För alla andra är skivan ett väldigt lämpligt ställe att börja utforska bandets musik på.

 

Skivor

Witherscape – The Inheritance

Lämna en kommentar

ARTIST: Witerscape
TITEL: The Inheritance
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Här har vi ett band och en skiva som flugit under radarn fullständigt för mig. Inte förrän bloggkollega Susanne Johansson tog med Astrid Falls på en av våra fredagslistor upptäckte jag detta band.

Band och band förresten – WITHERSCAPE består av två personer, den mer än bekante Dan Swanö som trakterar all sång, trummor och keyboard på plattan och, fram tills nu, mer okände Ragnar Widerberg som lirar bas och gitarr på plattan. “The Inheritance” är en verkligt bra platta. Jag har i stort sett blivit beroende, och har med stor svårighet slitit mig för att lyssna på andra skivor sedan jag upptäckte skivan. Här samsas nyfikenhet med en väl utvecklad känsla för det brutala  – skivan kan vara en av de mest variationsrika skivorna jag hört på mycket länge – och det märks oerhört väl att här har det lagts stor möda på att verkligen skriva gedigna låtar.

Skivan öppnar med Mother Of The Soul som både har ett skönt släpigt gung och ett härligt driv. Swanös rent ljuvligt mångsidiga pipa får också mycket utrymme (vilket gäller skivan igenom). Jag uppskattar verkligen hans growl lika mycket som hans fina rensång. Bandet vinner över mig direkt så när Astrid Falls kommer som andralåt är kapitulationen redan ett faktum. Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Här finns också ett gäng starka refränger om vi nu ska använda oss av sådana termer när det gäller en progressiv skiva. Starkast är den i To The Calling Of Blood And Dreams. Dra mig baklänges vilken stämsång!

Jag kan verkligen anbefalla “The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva.

 

Skivor

Borealis – Fall From Grace

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: Fall From Grace
RELEASE: 2011
BOLAG: Lion Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Är det motiverat att recensera en skiva från 2011 kanske ni frågar er? Jag blir ej svaret skyldigt då ni trots allt läser denna text som avhandlar kanadensiska BOREALIS andra skiva ”Fall From Grace” som metallbibliotekariekollega Susanne Johansson såg till att jag fick upp ögonen på. Detta har lett till ett svårt, i det närmaste totalt beroende av att lyssna på plattan i stort sett dagligen under de ca 3 veckor som jag känt till skivans existens.

Det som jag direkt kom att tänka när jag hörde inledande Finest Hour var att produktionen är så fint uppstyrd. Ungefär där kom refrängen och jag tappade alla tankar överhuvudtaget. Ja, du glade säger jag bara. Efterföljande Words I Failed To Say var den första låten jag hörde från bandet och dess oerhörda värdighet och fruktansvärda elegans gjorde att jag nog måste ha lyssnat på den närmre 60 gånger. Svårt beroendeframkallande som ni förstår.

BOREALIS musik handlar inte om att spela speciellt aggressivt. Metal Archives definierar bandets genremässiga hemmavist till melodic/power metal. Ja, inte det jag brukar hylla eller hur? Så då hoppas jag att ni begriper att detta verkligen är bra på riktigt.

Matt Marinelli heter bandets sångare/gitarrist. Hans stämma är bara så suverän att jag smälter, och trumspelet från Sean Dowell är så smakfullt och späckat av snygga små detaljer att det inte går att inte gilla det. Gitarrarbetet är snyggt och tekniskt väl exekverat.

”Fall From Grace” är en rejält gedigen skiva med ett helt knippe bra låtar. Inledande kvintetten med Finest Hour, Worlds I Failed To Say, Fall From Grace, Where We Started och Breaking The Curse är så vanvettigt stark att jag baxnar, fina och i slutet oerhört mäktiga balladen Watch The World Collapse samt avslutande duonTake You Over och Forgotten Forever gör att det är svårt att inte tycka att skivan är så fantastiskt bra att den bara måste lyftas fram.

Jag har fallit, som ni borde ha förstått vid det här laget, fullständigt för ”Fall From Grace” och det blir – såklart – ett betyg på den övre delen av betygsskalan.