Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Cult Of Luna – Vertikal

Lämna en kommentar

col2012ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: Vertikal
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Kyla och känsla i metallisk metal

Udda. Det är första ordet som min hjärna skickar upp till medvetandeytan när jag intensivlyssnar på ”Vertikal”, CULT OF LUNAs sjätte album. Om förra årets modeord bland många band om sina nyutgivna skivor var ”organisk”, har CULT OF LUNA här skapat snarast det motsatta. Kyligt, exakt och med en metallisk klangbotten, järnsmaken sprider sig över tänderna. Ändock finns det en myckenhet av känsla; jag hör undertryckt vrede, vässad vilja och hjärtskärande ångest. Även blod har metallsmak.

Bandet och frontmannen Johannes Persson har varit tydliga med att hela skivan är inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern Metropolis, samtidigt som det i sig inte är ett tematiskt album. Metropolis är en dystopi med ett framtida samhälle där flertalet av människorna sliter med monotona jobb för att hålla samhället/staden i gång och till gagn för en liten minoritet (hmm, scenariot känns inte så förfärligt långt borta…).

Nu ska inte filmen recenseras här, men det kan nämnas att den i sin tur bygger på en roman av Thea von Harbou med samma titel. Filmen ger också associationer till vitt skilda kulturföreteelser som myten om Buddhas uppvaknande (ca 500 f.Kr.), skräckromanen Frankenstein (1818) och filmen Moderna tider (1936) med Charles Chaplin. CULT OF LUNA är inte heller de första som låtit sig inspireras av Metropolis, vilken anses vara en föregångare bl.a. till sentida filmer som Blade Runner, Star Wars och Matrix.

Musiken då? Mekaniskt och ibland så monotont att det är svårt att följa med – jag tappar fokus – men också så rysansvärt bra. Att påstå att texten är sparsmakad är väl ingen överdrift. Dessa rader utgör hela texten till dryga treminutersspåret The Sweep:

Hail falls;
Burn like fire;
Hate turns;
The swell.

The end.

Långa stycken, inklusive två hela spår (tre på den begränsade utgåvan), är helt instrumentala. Ljudbilden är originell, jag får snarare känsla av strukturer från t.ex. klassisk musik (som visserligen inte alls är mitt gebit) än av traditionell hårdrock. Vilket inte ska tolkas som att detta är mer svårtillgängligt. Faktiskt inte. Inte alltför lättsmält, men absolut överkomligt för envar som ger albumet lite tid. Gör det – och ge därmed dig själv tillgång till mer än en trevlig upplevelse.

/BiblioteKarin

 

Skivor

Dark Confessions – Insanity

Lämna en kommentar

darkconfessionsARTIST: Dark Confessions
TITEL: Insanity
RELEASE: 2012
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Mina tidigare erfarenhet av spansk metal är inte så stora, och tyvärr inte heller särskilt positiva ska sägas. Jag recenserade 2007 ett power metal-band vid namn DARKSUN, som jag inte hört något om varken förr eller senare måste erkännas. Sedan är det inte mycket mer. Så fick jag nys om death-/thrashbandet NOCTEM, recenserat här på WeRock av Robert, och jag gillade verkligen det jag hörde. Så när samma bolag, Art Gates Records, sände en promo av albumdebuterande brutal death metal-bandet DARK CONFESSIONS kändes det rätt lockande.

DARK CONFESSIONS startade sin bana 2007 i Murcia, och det har alltså tagit några år innan första albumet på ett skivbolag släpps, man gav ut en självproducerad platta förra året. Traditionell death metal med inslag av metal core bjuds, relativt melodiskt ändå utan att någonsin bli mjukt. Ganska brutalt faktiskt, med en ”plattan i botten”-mentalitet albumet igenom, det blir inte många andrum där.

Musikernas insats är överlag mycket bra, gitarristerna Angel och Cremades, basisten Palazon och trummisen Alcolea kan sina saker. Sången, signerad Enrique Balsalobre, växlar mellan dödsdjupt growl och metal core-skrik, och i sina bästa stunder för vokalisten mina tankar till CONVERGEs Jacob Bannon. Överlag kan vokalinsatsen gott fördragas, utom i de fall där rösten övergår i s.k. ”pig squeal”, t.ex. i avslutande Bloodshed, där det skär i mina öron. Det låter helt enkelt hemskt, men det är egentligen inte Balsalobres fel, det är så ”pig squeal” ska låta bara, och det är inte bra.

Produktionen är inte heller något att klaga på. Ingen gör egentligen något fel här, men ändå är det något som gör att plattan inte lyfter. Och det är framför allt låtmaterialet som inte håller för ett helt album. Det saknas variation och dynamik inom och mellan låtarna. De försök som görs att lätta upp tyngden och att variera ljudbilden – skivans intro, mellanspelet i The Voice Of The Apocalypse, regn och tickande klocka i inledningen av Prelude to Tragedy osv. – känns som bara just försök att lätta upp och variera, men lyckas inte bli integrerade delar av albumet. Som därmed helt enkelt blir lite tråkig i längden.

/BiblioteKarin

Skivor

Cryptopsy – The Best Of Us Bleed

Lämna en kommentar

the-best-of-us-bleedARTIST: Cryptopsy
TITEL: The Best Of Us Bleed
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte om ni har noterat hur många fina band det kommer från Montreal i Kanada? BEYOND CREATION, THE AGONIST för att nämna två. Och så har vi bandet för dagens skrivövningar – CRYPTOPSY. Jag kommer ihåg när jag såg bandet på Malmöfestivalen. Detta var på denna tiden då Mölleplatsen fortfarande användes för band som var för farliga för alla barnfamiljer och Rixfm-knarkare som huserade inne i centrum. Där ställde sig CRYPTOPSY och bastrumtriggade sönder hela festivalen. För detta är bandet som älskar sina bastrummor. Florent Mounier sliter också hårdare än de flesta bakom trummorna.

Bandet har släppt 7 fullängdare. En av dem klassas faktiskt som deathcore. Den får inte höga betyg någonstans. Och det är klart, har man stringent spelat brutal dödsmetal på de fem föregångsplattorna så kan man ju inte dänga till med deathcore, eller hur? Nä precis.

Nu har det alltså blivit dags att på något sätt sammanfatta den hittillsvarande karriären – därav ”The Best Of Us Bleed”. Bandet gör detta gediget – över två timmar material väntar er om ni kollar in samlingen.

Och det börjar bra och fint med tre helt osläppta spår, Boden (jag avhåller mig från dåligt vitsande), A Graceful Demise och Holodomor. Inga konstigheter – fullt rens. Och det är detta bandet är bra på – att inte konstla till det. CRYPTOPSY har aldrig handlat om att vara helt nydanande. Det finns en väldans massa band som lirar mer originell musik. Men bandet har till största delen stått upp för ett habilt hantverk där det verkligen har handlat om att släppa på bromsen och bara köra. Otroligt befriande i sin enkelhet.

Rekommendation för lite härlig yrsel: kör skivan på repeat ett par gånger och känn hur hjärnan mosas lite gött. Det är också min primära invändning; det är väldigt mycket material att ta in – och rätt mycket låter, på gott och ont, ganska snarlikt. Men för en stunds god mosh och en fin sammanfattning av karriären kan jag varmt anbefalla ”The Best Of Us Bleed”.