Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

Lämna en kommentar

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som ”Torture” från 2012, ”Kill” från 2006 och senaste släppet ”A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha ”A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.

 

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

 

Skivor

Allegaeon – Elements Of The Infinite

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Elements Of The Infinite
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

ALLEGAEON har utvecklats till en labels drömband – vartannat år kommer det en ny skiva som kanske inte får folk att gå fullständigt bananas, så i alla fall får en hel del bra recensioner.

Jag uppskattade bandets tonkonst redan på EP:n som kom 2008 och på efterföljande fullängdaren ”Fragments Of Form And Function” som kom två år senare. Sen tappade jag intresset då ”Formshifter” från 2012 visade sig vara ett enda stort sömnpiller och jag tänkte att bandets melodiska dödsmetall hade passerat bäst föredatum.

När vi nu skriver 2014 ser verkligheten annorlunda ut. I ALLEGAEON har gitarristen Ryan Glisan slutat, detsamma gäller för tidigare trummisen Jordon Belfast. In har bandet plockat Michael Stancel på gitarr och Brandon Park. På köpet har de fått en nytändning som verkligen inte har skadat bandet. Faktum är att ALLEGAEON aldrig har låtit så här bra, eller haft lika starka låtar som på ”Elements Of The Infinite”. Det mest märkbara är att gitarrspelet har pushats till synnerligen höga och för öronen njutbara nivåer – Greg Burgess har fått en rejäl låga satt under ändalykten vad det verkar för banne mig om inte bara riffen ligger på en skön och meckig nivå, det liras solon som får det att vattnas i munnen.

Men vi ska inte bara prata teknikalitet – låtarna är det som står i centrum som sig bör. Varenda låt levererar musik av grym kaliber – redan efter andra lyssningen hade låtarna satt sig. Bland de låtar som sticker ut lite extra hittar vi tungt svängande (ja, faktiskt!) Tyrants Of The Terrestial Exodus, magiskt förträffliga Dyson Sphere som bjuder på glödande strängarbete, skönt hetsiga 1.618 som med en rent kriminellt snygg refräng får mig att förnöjt stampa takten, Biomech II som med råge straffar sin föregångslåt från fullängsdebuten och avslutande väldigt episka Genocide for Praise – Vals For The Vitruvian Man som inte bara ser bandet plocka fram de symfoniska takterna utan även spänna musklerna i fråga om längd på låtar. Den klockar nämligen in på över 12 minuter högoktanig musik.

Det är verkligen kul att se att ett band som tidigare har legat på en i många avseenden bra nivå övertyga på detta sätt. Jag plockar med gädje fram ett högre betyg denna gången, och rekommenderar verkligen att man kollar in ALLEGAEONs ”Elements Of The Infinite”.