ARTIST: Arch Enemy
TITEL: War Eternal
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När ARCH ENEMY släppte ”Wages Of Sin” var det nog rätt många som höjde på ögonbrynen när det avslöjades att det var en kvinna som svarade för den minst sagt förödande dräpande sånginsatsen på den skivan. Angela Gossow förkroppsligade en oerhört självmedveten och med rätta uppmärksamhetskrävande frontkvinna som verkligen banade vägen för fler kvinnor att ta plats i metalband, och som sopade golvet med så många andra sångare. Idag är det knappast någon som tycker att det är konstigt att kvinnor kan ta plats och gasta skiten ur sig, men innan Gossow var detta inte speciellt vanligt.

Därför är det ju såklart ingen större grej att sången på senaste skivan ”War Eternal” hanteras av mer än lovligt kompetenta Alissa White-Gluz. Större är då faktumet att bandet lyckades hålla medlemsbytet hemligt under mer än ett år samtidigt som man spelade in nya plattan. White-Gluz vokala kapacitet har man kunnat avnjuta när hon frontade THE AGONIST där hon visade på sin enorma bredd. Det är inte bara growlet hon bemästrar till fulländning, även rensången var synnerligen njutbar. Därför är det en smula tråkigt att hon väljer att lägga sig ganska nära Gossows uttryck. Det är, nästan, genomgående growl som gäller. Egentligen är det endast iAvalanche som vi får höra rensång, och då är det endast som bakgrund. I övrigt så imponerar verkligen White-Gluz. Det är ju inga små skor hon har att fylla, men jag tycker verkligen att ARCH ENEMY har rekryterat den kapacitetsmässigt bästa sångerskan att ersätta Gossow med.

Musikaliskt då? Well, ”War Eternal” markerar åtminstone för mig en återkomst till högre verkshöjd. Jag var runt tiden för släpp som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” vrålimponerad av bandets låtskriveri. Skivor som ”Doomsday Machine” som hade sina poänger till låtar men som helhet inte imponerade och ”Khaos Legions” som jag tyckte var rent tråkig gjorde att jag faktiskt tappade intresset för bandet. Rekryteringen av White-Gluz gjorde, helt ärligt, mig intresserad av bandet igen. Och visst har bandet fått en nytändning. Skivan håller en jämn och hög nivå. Inledande (efter ett i vanlig ordning totalt onödigt intro) Never Forgive Never Forget är en käftsmäll om ni någonsin har upplevt en. Gosse vad det går undan. EfterföljandeWar Eternal och As The Pages Burn är även de väldigt starka kort. Lägg till låtar som fullständigt knäckande Time Is Black och brottartunga Down To Nothing som maler ner mig till pulver och fina och mäktiga Avalanche så har ni en skiva som imponerar.

I vanlig ordning så låter gitarrspelet mer än lovligt tajt. Nick Cordle med ett förflutet i ARSIS och Michael Amott vet inte bara hur man lirar fort, det dräller av snygga slingor plattan igenom. Lägg till detta snygga gitarrljud och ni har i vanlig ordning en njutbar ljudbild. ARCH ENEMY har ju skämt bort oss med i alla fall snygga produktioner under ganska många år. Trumspelet är, såklart, vidrigt tajt och snyggt. Jag förväntade mig inget annat när det är Daniel Erlandsson som sitter bakom kaggarna.

Gillade man ARCH ENEMY sedan innan så kommer man inte att bli besviken på ”War Eternal”. Gillade man bandet på skivor som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” men sedan dess inte tyckte att bandets tonkonst var mycket att hänga i granen – då tycker jag att man ska återknyta sin relation till bandet. Jag kan verkligen inte säga att jag ångrade att jag gjorde det.