Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

K L P S – K L P S

Lämna en kommentar

ARTIST: K L P S
TITEL: K L P S
RELEASE: 7/3 2025
BOLAG: These Hands Melt

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni tycker att ni känner igen detta bandets namn lite vagt så har ni rätt. K L P S kallade sig tidigare KOLLAPS\E, och ja, vi har kollat in detta band från Helsingborg sedan tidigare. Att bandet nu, ytterligare, krånglar till det med en ny variant på sitt namn är nästan det enda negativa jag har att säga om detta skivsläpp.

Förra given som vi kollade in hette ”Phantom Centre”, och den var helvetiskt bra, så pass bra att jag drämde i med en betygsnia. Referensnamn som CULT OF LUNA och IF THESE TREES COULD TALK nämndes, och dessa referenser håller fortfarande tycker jag.

”K L P S” är betydligt mer genomarbetad än föregångaren, och det är såklart en bidragande orsak till att betyget är så pass högt. Det som jag tycker är bättre är att Daniel Wallenborgs sång är fruktansvärt jämn och hög i leveransen. Fullpackad med samma desperata anslag som på första plattan är det en sann njutning att lyssna på hans gastande.

Musikaliskt finns här en hel del intressant utveckling, för även om mycket känns välbekant och tryggt, så överraskar bandet mig en del. Öppningslåten Subverse är galet frenetisk i introt. Desperat rytmiskt kanske det skulle gå att beskriva det. Jag hade gärna sett att  K L P S gjort mer av detta, för annars föredrar bandet att hålla sig i mellantempots malande regioner. Inledande trion Subverse, Katarsis och Tribulation är fruktansvärt bra. Låtarna försänker mig ner i ett tillstånd som jag gärna är kvar i. Melankolin och vemodet dominerar, men blir aldrig sorgsen utan jag upplever musiken som märkligt tröstande. Om ”Phantom Centre” fångade er uppmärksamhet, så är ”K L P S” skivan som håller er kvar – den har vuxit för varje genomlyssning för mig. Kolla in den.

Skivor

Bleeding Through – Nine

Lämna en kommentar

ARTIST: Bleeding Through
TITEL: Nine
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: SharpTone Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Jag är konfunderad. Inte så mycket över BLEEDING THROUGH, utan mer över mig själv och vad jag finner mig tycka om jänkarnas nionde (duh) släpp ”Nine”…

Gänget från Orange County i Kalifornien sorterar vanligen in under den genre som brukar kallas metalcore, och kännetecknande för sagda musikådra är att den brukar bygga på en kombination av svulstiga, malande breakdowns i tyngdmässig slagskeppsklass och mer eller mindre radiovänliga refränger. Kanske att det smygs in en och annan snabb riffslinga á la melodisk dödsmetall också, men det brukar vara en något mer blygsamt förekommande komponent.

Det här brukar jag inte nödvändigtvis vara så förtjust i. Det känns emellanåt lite scriptat, som att det följer ett givet format. Här tar dock ”Nine” ett litet steg bort från gruppen, harklar sig, och släpper loss fler inslag som minner om mer konventionell dödsmetall. Här finns en del riktigt snabba och meckiga bitar, men också inslag som andas tungt av Göteborgs-döds. Att BLEEDING THROUGH lyssnade en del på IN FLAMES där i början när bägge banden var unga framstår som sannolikt.

Det är här min hjärna börjar bråka med mig.

För det är ju de där inte-alltför-konventionell-metalcore-bitarna jag borde gilla bäst, sett till vad jag brukar tycka. Men det är i de spår där BLEEDING THROUGH varvar sin (slagkraftiga) aggression med klart mer polerade inslag av rensång och melodier med hooks som jag charmas på allvar.

Håll den tanken. När det gäller de aspekter av ”Nine” jag inte riktigt charmas av, utan ser visst fog för att anmärka på, inkluderar det till exempel att ”ambience”-inslagen (piano, synthar, visst gitarr-plink) ofta ligger lite för högt i mixen. Detta stör tyvärr ut vad som annars är väldigt habilt riffande. Sen är också vissa delar av låtmaterialet i ärlighetens namn liiite för slätstruket för att plattan skall nå de högsta höjderna.

Med det sagt så finns det några riktigt bra bangers, både i form av vissa låtar som helhet och som inslag i andra. Ta till exempel (och det är ett lysande exempel) hur Lost In Isolation från en vemodigt elegant refräng exploderar över i frustande, våldsamt röj. Även breaket innan solot i samma låt är guld.

Andra bra spår inkluderar Dead But So Alive, som även den varvar mosh på steroider med fästande sångmelodier, Path Of Our Disease där keyboardisten Marta Demmel återigen rensjunger med finess, Emery med sin sorgsna, sorgsna refräng, och Hail Destruction i kraft av sitt behagligt malande signaturriff.

Sammantaget räcker det jag hör till den dragna slutsatsen att ”Nine” är en bra platta, och (åtminstone för undertecknad) kanske särskilt så inom sin genre, men inte en lysande platta. Jag kommer även på mig själv med att gärna vilja ta del av materialet live, där brutaliteten kanske hade blivit lite rakare och renare. Jag tror BLEEDING THROUGH vinner på det.

Skivor

Kryptan – Violence, Our Power

Lämna en kommentar

ARTIST: Kryptan
TITEL: Violence, Our Power
RELEASE: 14/2 2025
BOLAG: Edged Circle Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det märks att KRYPTAN är ett projekt som präglas av en nästan hudlös dyrkan av black metal. Mattias Norrman, som jag känner igen från OCTOBER TIDE och KATATONIA är drivande bakom KRYPTAN, och det märks att det är en hel del känsla som har gått in i skivan ”Violence, Our Power”. Med sina 26 minuter i speltid är det ytterst svårt att hitta några andningshål, för det är plattan i mattan mest hela tiden, med undantag från introt The Unheard Plea From Thousands Of Broken Hands som inte bara har en onödigt lång titel, det är helt onödigt och bidrar inte med nåt till skivan som helhet.

Om jag ska börja med vad jag inte uppskattar med skivan så är det sången. Det finns gott om vokala uttryck på skivan. När det ligger i det nedre registret så är det så fantastiskt bra. Stundtals ballar det dock ut för mycket för mig – i Det är döden som krävs hamnar sången i något sorts kväkande som jag inte gillar alls. Jag inser fullt väl att jag svär i kyrkan nu, men detta funkar inte alls för mig, och sänker en i övrigt bra låt. Likadant är det i Vägen till våld där rytmiken i frasen visa mig vägen, vägen till våld skaver på helt fel sätt i örongångarna för mig.

Dessbättre finns det en hel massa annat som jag tycker är otroligt bra. När det funkar som bäst – och det är under stora delar av skivan – präglas ”Violence, Our Power” av en satans stämning. Gitarrarbetet är helt fantastiskt rakt igenom. I låtar som Violence, Our Power, I Hope They Die och Purge är det ett helvetiskt ställ som ser till att hålla öronen rejält spetsade. Lägg till ett fantastiskt dyrkande av två-takt och dubbeltramp i avslutande stänkaren Let’s End This och det samlas ihop till tillräckligt mycket bra för att jag ska sätta en betygsjua på skivan som vinner över mig med en satans inlevelse och en uppenbar entusiasm.