Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Scanner – The Cosmic Race

Lämna en kommentar

ARTIST: Scanner
TITEL: The Cosmic Race
RELEASE: 12/1 2024
BOLAG: Rock Of Angels Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På vinst och förlust tar jag mig an “The Cosmic Race” av SCANNER. Jag gör det inte på helt fria boliner – SCANNER är från Tyskland, lirar power metal, och har varit igång ett bra tag (under namnet SCANNER sedan 1986) – och just dessa faktorer gör att jag tänker att detta kanske kan vara något.

Som ni förstår på betyget är detta inte speciellt bra, men det är inte heller totalt värdelöst. Det är kanske detta som gör “The Cosmic Race” så frustrerande att lyssna på – att här finns en del grejer som verkligen funkar. Gitarrspelet från Axel Julius är till största delen riktigt bra, vissa av solona är fruktansvärt nöjsamma att lyssna på och ibland så får resten av bandet ihop en klar stadga som kan backa upp honom. Sången från Efthimios Ioannidis är också klart acceptabel.

Där det felar, ja det är ju en del, men det som jag framför allt tänker på är att SCANNER känns lite som bandet som det går att uppskatta om du inte har något annat att lyssna/kolla på om du är redigt berusad och vill ha något som inte förargar speciellt mycket, alternativt något som – om du sluter ögonen – kanske i sina bästa stunder påminner dig om varför tysk power metal kan vara bra. Trumspelet från Boris Frenkel är dock det som irriterar mig mest. Det är, som bäst, totalt oförargligt och som sämst, ja mest hela tiden. Vill man vara snäll så kan man säga att det är “organiskt”. Vill man vara elak så kan man säga att detta låter som om någon som har spelat trummor för länge sedan återvänder till instrumentet och spelar hellre än bra. Frenkels fills är hopplöst obehagliga att lyssna på och slirar på ett totalt felaktigt – för mig – sätt.

Och låtarna är i bästa fall acceptabla, men till största delen inte speciellt originella. Detta hade kunnat funka, jag menar jag begär inte att ett tyskt power metalband från 80-talet ska uppfinna hjulet på nytt, om inte genomförandet var så taffligt.

Nej, gott folk, jag tror ni har min uppfattning klar: detta är inte speciellt bra.

Skivor

Karras – We Poison Their Young

Lämna en kommentar

ARTIST: Karras
TITEL: We Poison Their Young
RELEASE: 29/9 2023
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett franskt band som har tagit sitt bandnamn från “Exorcisten” och som lirar death metal/powerviolence/crust, kan det vara något?

Det var i alla fall frågan jag ställde mig när jag snubblade över KARRAS på Bandcamp (var annars?), och som ni förstår på betyget så gillar jag “We Poison Their Young” riktigt mycket.

Med en uppfriskande spellängd på knappa 20 minuter förstår ni att det blir åka av rätt rejält. Alla element som KARRAS föredrar exekverar de med både ackuratess och finess. När det svänger, då görs detta med besked. The Hermit’s Anger har ett underbart intro som har fått mig att stampa takten varenda gång jag lyssnat på låten. Den ljuvliga d-takten som följer sänker inte mitt gillande, det kan jag säga.

När bandet grindar görs detta på rätt sätt också. Det är inte ovanlig att en och samma låt innehåller alla tre ingredienserna, och det utan att det känns krystat eller stressat.

Det gäller hela skivan, för trots att “We Poison Their Young” är en kort historia känns den förbryllande matig. Något som jag också har tänkt på varenda lyssning är hur otroligt kul och underhållande den här skivan känns. Det är så tydligt att KARRAS vet vad de är bra på, och trots att de olika elementen absolut inte är nya så känns skivan fräsch hela vägen.

Produktionen är en dröm, och har exakt rätt grad av stökighet. Att Yann Heurtaux dyrkar sin HM-2 pedal gör absolut inte ont, haha!

“We Poison Their Young” är en otroligt bra, rolig och underhållande skiva. Kolla in den.

Skivor

Soen – Memorial

Lämna en kommentar

ARTIST: Soen
TITEL: Memorial
RELEASE: 1/9 2023
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har varit hemskt att lyssna på “Memorial”, för hur mycket jag än vill tycka om den så är känslan till stora delar ett “meh!”. Sedan jag började lyssna på SOEN när “Tellurian” kom så har varje album från bandet känts som en livsnödvändighet, varje ton i stort sett som en nypa frisk luft efter för mycket tid utan.

“Memorial” är inte en skiva som känns så. SOEN verkar ha blivit ett band som dyrkar mellantempot, arenarock med stora gester utan så mycket innehåll, hockeykörer, för många ballader, för lite nerv och skevt bruk av något som låter misstänkt som autotuning (avgör själva i slutet av Unbreakable). 

Framför allt känns “Memorial” provocerande trygg och säker.

Finns det inget bra med den kanske ni undrar? Jo, det finns ljusglimtar. Inledande Sincere är svinbra, har ett underbart driv och fantastiskt spel från samtliga medlemmar. Den känns också väldigt fanfarartad och storslagen.

Fortress är också en fin låt, här finns det lite puls, ett ljuvligt sväng men jag kan inte slita mig från att jag gillar låten eftersom den för in lite fart efter – ni gissade det – två ganska mellanmjölksartade låtar.

Icon har ett härligt snärjigt riff som det inte går att värja sig emot.

Resten av låtarna lever inte upp till måttet, och känns alibiartade.

Det som är bra är att som vanligt lirar bandet stabilt och bra, och Joel Ekelöf har fortfarande en röst som berör. Men “Memorial” är i mina ögon den sämsta skivan SOEN har gjort.