Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Sodomisery – Mazzaroth

Lämna en kommentar

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. “Mazzaroth” är SODOMISERYs “svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen “The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på “Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på “Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör “Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

https://youtu.be/Gsr1B-42QCg?si=A6KSTMBe4mIhayIo

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST “The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

“The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är “The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in “The Crisis As Condition”.

Skivor

Outer Heaven – Infinite Psychic Depths

Lämna en kommentar

ARTIST: Outer Heaven
TITEL: Infinite Psychic Depths
RELEASE: 21/7 2023
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som ni förstår av betyget så har jag kärat ner mig i “Infinite Psychic Depths” ganska rejält under de veckor som skivan har funnits ute. Som vanligt, i alla fall under den senaste tiden, upptäckte jag OUTER HEAVEN på Bandcamp, och jag drogs direkt till omslaget på skivan.

Jag tänkte att ett band som har ett sådant omslag är djävligt modigt, synnerligen brutala och kanske till och med självsvåldiga. Jag tycker fortfarande att det är ett av de fulaste omslagen jag sett.

Tack och lov är det betydligt lättare att tycka om det musikaliska innehållet. Älskar man som jag brutal och teknisk dödsmetall så kommer man äta den här skivan med sked och med stor behållning.

OUTER HEAVEN bemästrar prick alla element som jag älskar med dödsmetall. Hastigheten, svänget, känslan av det hemtama men ändå inte stockkonservativa. Att de dessutom har en rent makalös produktion som förstärker materialet skadar inte heller. Detta märks framförallt i hur Paul Chrismers trummor låter – jag kan helt ärligt säga att jag har inte hört trummor inspelade mer förträffligt på hela året. Att Chrismer också lirar som en besatt förhöjer också. Med Derek Vella (dessutom i fantastiska TOMB MOLD) på bas bildar Chrismer en solid kompsektion som ser till att resten av bandet han ägna sig åt ystra krumsprång mest hela tiden.

Och på tal om att lira som besatta så måste jag nämna gitarristerna Jon Kunz (med ett förflutet i RIVERS OF NIHIL) och Zak Carter. Maken till riffande och solon!

Sången från Austin Haines är ren ljungeld. Illtjutet i början av Pillars Of Dust är helt magiskt.

Men det som gör “Infinite Psychic Depths” så bra är att den aldrig känns stagnant, det är hela tiden kul att lyssna på den. Trots att skivan vid det här laget nog har spelats från början till slut ett 30-tal gånger hittar jag fortfarande detaljer som förhöjer helheten på oerhört förtjänstfulla sätt.

Kolla in den.