Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Slaughterday – Dread Emperor

Lämna en kommentar

ARTIST: Slaughterday
TITEL: Dread Emperor
RELEASE: 13/2 2026
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slaughterday är gamla i gamet – sedan 2010 har den här tyska duon kavlat ut sin traditionella dödsmetall – och det märks. ”Dread Emperor” är som en musikalisk snuttefilt, eller varför inte en stadig tallrik husmanskost för oss som uppskattar den dödsmetall som regerade 1990-talet.

Men blir det inte tråkigt kanske vän av ordning undrar? Varför ska jag lägga 40-minuter av min dyrt förvärvade lyssningstid på ”Dread Emperor”?

Svaret måste bli, i vanlig ordning, för att låtarna är tillräckligt bra tillsammans och som enskilda exempel på ett band som är så trygga i sin hantverksskicklighet att de inte behöver avvika så mycket från den formel som funkat innan.

Lägg till detta en stor variation mellan obligatorisk tvåtakt, fantastiskt sväng, stundtals helt magiskt gitarrarbete, inte minst i solona, en produktion som är oerhört tilltalande och ett mycket snyggt omslag som kanske kan inspirera till vinylköp – ja det blir sammantaget en finfin upplevelse att lägga lite tid på Slaughterday.

Det räcker inte på långa vägar till en plats på årsbästalistan, men är ändå tillräckligt bra för att jag ska tycka att skivan ligger något över genomsnittet i förträfflighet för 2026, hittills i alla fall.

Skivor

In Aeternum – …Of Death And Fire

Lämna en kommentar

ARTIST: In Aeternum 
TITEL: …Of Death And Fire
RELEASE: 6/2 2026
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skynda långsamt kanske man, en smula elakt, kan benämna Sandvikens In Aeternums modus operandi. För ett band som startade under sitt nuvarande namn 1994 och enbart har släppt 5 fullängdare, mycket kan man säga, men snabb produktionstakt är det inte. Men nu är en 21 år lång väntan på ny fullängdare över, och med tanke på vad jag hör på ”…Of Death And Fire” så var det värt att vänta så länge.

Bandets svärtade döds är nämligen alldeles förträffligt underhållande – mest går jag igång på när bandet inte så lite tydligt ger kraftfulla nickningar till både Slayer och Cannibal Corpse.

In Aeternum överbevisar mig gång efter annan att de verkligen kan få till riffen så att min uppmärksamhet verkligen slår till. Kolla bara in öppnaren Beneath The Darkened Tomb som har ett satans driv parat med riff som både larmar och får till snygga melodislingor.

Att det låter som rätt mycket annat inom genren, ja, det gör inte särskilt mycket för hantverket är så pass bra att låtarna fastnar ändå. Den uppenbara spelglädjen som gitarristen/sångaren David Larsson, gitarristen Daniel Sahlin och trummisen Perra Karlsson är så smittande att det blir rätt mycket huvudskakande, så pass mycket att jag skulle bli oroad av hur mycket härj det här bandet skulle åstadkomma under konserter.

En extra bonus får vi på avslutande oerhört mäktiga To Those Who Have Rode On med gästande Erik Danielsson från Watain som lyfter en redan förträfflig låt till än högre höjder.

”…Of Death And Fire” är en finfin skiva som visar att In Aeternum besitter rikliga kvaliteter – jag hoppas vi slipper vänta lika länge på nästa skiva, men tills dess finns det mycket att njuta av på denna. Kolla in den.

Skivor

Møl – Dreamcrush

Lämna en kommentar

ARTIST: Møl 
TITEL: Dreamcrush
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Dreamcrush” är mitt första möte med Møl, och jag har haft förtvivlat svårt att sätta fingret på vad det är som jag gillar med den här skivan, för bra, det är den verkligen. Melodierna som det här danska gänget mäktar med att göra är helt enkelt betagande.

Møl lirar en sorts version av blackgaze som kanske får en del mer insatta att tänka att de låter som Deafhaven, vilket kanske mer var fallet innan. Nu verkar danskarna har dragit iväg i en lite annan inrikting. Det är mycket mer rensång i vilket fall, men inte så det stör eller drar ner de låtar som har den.

Møl växlar ledigt mellan skira melodier, bröl och kombinationer av dessa extremer, och ibland kommer jag att tänka på Mew, ett danskt indieband från way back when.

”Dreamcrush” lyckas otroligt väl att få mig att vilja vara kvar i lyssningen under långa perioder, utan att jag egentligen kan förklara varför. Bandet lyckas att trollbinda nästan genomgående med låtar som skickar ut mig i ett nästan svävande tillstånd. Bara det kan kanske vara en anledning till att kolla in den?