Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Bödel – Dödsbringaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Bödel
TITEL: Dödsbringaren
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: DiSTAT

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.

Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.

”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.

Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?

Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.

Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.

Skivor

Poppy – Empty Hands

Lämna en kommentar

ARTIST: Poppy 
TITEL: Empty Hands
RELEASE: 23/1 2026
BOLAG: Sumerian Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills dess att Sofia Bergström skrev sin recension i Aftonbladet av ”Empty Hands” så hade jag inte ens hört talas om Poppy. Kan ha att göra med att jag aktivt undviker folk som startar sin karriär på YouTube, men som när de väl börjar respektera hantverket att göra skivor kan bli intressanta.

För Poppy är intressant, inte minst då hon har en röst som passar väl in i det mesta – arenastora refränger, skira verser – och totalt vredgade illvrål. Samtliga uttryck finns på ”Empty Hands” och beroende på vad man föredrar så kommer man uppskatta olika låtar.

Stundtals blir det för schlagerfierat för mig. En låt som Guardian hade, en smula elakt, kunnat få ett publikhav på valfri stadsfestival att hoppa upp och ner. Nä, bäst är Poppy när hon släpper fram sin vrede – Dying To Forget är en illtjutande vidräkning för hennes stämband som imponerar. Refrängen är snygg också. Likadant är det med avslutande titellåten som är en tung smocka med fruktansvärt ihärdigt trumspel och en sånginsats som mest kan liknas vid frätande syra – helt ljuvligt är det i alla fall.

Resten av skivan har sina fina stunder – det blir bara lite för tillrättalagt för att jag hel ska kapitulera. Mest imponerad är jag av Poppys röst – den har fått mig att återkomma till skivan, trots att låtarna inte bär hela vägen för mig.

Skivor

Soen – Reliance

Lämna en kommentar

Soen - Reliance (cover art)ARTIST: Soen
TITEL: Reliance
RELEASE: 2026-01-16
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

”Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse! Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse! Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse!”

Jag tvångsmatar mig själv med mantrat, väl medveten om min långa kärlekshistoria med Soen, och lika väl medveten om att det är lätt att blunda för obehagliga insikter om husgudar. Många är de skribenter som gett gamla favoriter glädjebetyg, då det kan vara svårt att se tuffa sanningar i vitögat.

Det är således med distinkt kritiska ögon och öron jag tar mig an ”Reliance”, Soens sjunde fullängdare. Visst måste det väl finnas något att anmärka på? Tja, jo, det gör väl faktiskt det. Bitvis gnags jag någonstans av känslan att formatet ”snyggt och lite meckigt introriff, mjuk och smekande vers, och maffig refräng med ökat tryck i sången” kanske är en lite väl integral del av Soens sound. Givet att en del av bandets charm är deras enormt höga kreativitet, bör allt som renderar gänget mer förutsägbart ses som skadligt för helhetsintrycket.

Men sen då? Kan man klaga på att det om något är lite för perfekt, avseende produktion och utförande, att den rent soniska slutprodukten glimmar som en mästarslipad diamant i morgonsolen? Eller kanske att väna balladen Indifferent är så jäkla polerad att den enligt vissa kanske hade passat lika bra i Mello som på vad som nu ändå är en metal-platta?

Fast… nä. Ja, det är en herrejösses-snygg produktion, men det blir aldrig glättigt, eggen och tyngden finns där när bandet vill att den skall finnas där. Och visst är Indifferent elegant på gränsen till det sliskiga, men det är också en vansinnigt fin ballad. Kanske hade den kunnat ställa upp i Mello – men med goda vinstchanser, i så fall…

Så mjuk är dock inte hela plattan. Även om Joel Ekelöfs eteriska stämma möjligen tar liiite mer av spotlighten än övriga insatser, är Martin Lopez lekfulla, takt-anarkistiska och stackato-förtjusta trumrytmer synnerligen betvingande, Cody Fords riffande bitvis härligt elakt, samt Stefan Stenbergs (bas) och Lars Åhlund (klaviatur, gitarr) insatser också ständigt närvarande och bidragande.

Verkshöjden är alltså god. Låtmaterialet, då? Tja, efter grundligt och flitigt lyssnande sedan timmen plattan släpptes, kan jag slå fast att Soen även här sätter pilen väldigt, väldigt nära absoluta bullseye. Det är egentligen bara avslutande Vellichor som inte riktigt talar till mig, i princip alla andra spår är synnerligen värda det magnifika musikaliska arv de är satta att förvalta. Primal, Huntress, Indifferent, Drifter och Draconian är bra; Mercenary, Axis och Unbound är ännu bättre.

I mina öron är kronan på verket dock Discordia. Kontrasten mellan det i vissa partier närmast djent-aktiga riffandet och den påtagliga känslorymden fungerar perfekt, och låtens vemodiga budskap kryper alldeles för djupt under huden på mig. Det är här Soen skär upp mig, och vräker ut hela innehållet på det kalla stålbordet framför oss. Muskler och blod, kärlek och förakt, ben och fett, rädsla och skam; utan skyddande ridåer tvingar de mig att titta rakt på det ångande kaoset.

Jag trycker undan tårarna, och höjer volymen.

För hur förutsägbart det än kan framstå att Soen väljer att använda sina styrkor med samma skoningslösa precision som de uppvisat tidigare, och hur förutsägbart det än kan framstå av mig att inte kunna hjälpa att älska det, så har de gjort det igen – levererat en sådan där herrejösses-platta…

Jag kapitulerar.