Etikettarkiv: 1914

Listor

Hot or not? – Oktober 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hydra
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Amelie

Martin: Nästa stora band att komma från Sverige? Ja, det kan vara så. Så varför berör detta mig inte mer? Visst, det är tungt som bara den, produktionen sitter, men det fastnar inte speciellt länge i skallen hos mig. Då har bandet övertygat mer innan. En låt som gjord för att appellera till många, säkerligen, men lite väl trygg och städad. Ljummet.
Fredrik A: Detta tar inte tag i mig alls. Framförallt har jag svårt för när instrumenten låter mer som maskiner, än just instrument. Bandet är duktiga på sitt hantverk men det tilltalar inte mig över huvud taget.
Robert: Sveriges nya metal-kelgrisar Orbit Culture är ojämna. När de är som bäst så hittar de ett Gojira-liknande sväng, när de är som svagast är det en fest av stötig industrisörja. (Andra låten Bloodhound från nya plattan ”Death Above Life” kan faktiskt vara det sämsta jag hört 2025!) I denna låt hamnar man lite i mittfåran, och det är bra synd att låten inte tar slut när den falnar med en meningslös minut kvar. I slutänden ger det mig faktiskt ingenting.
Fredrik S: Får nog sälla mig till mina kollegor här. Orbit Culture är ojämna. I sina bästa stunder riktigt skönt tungt gung, men när det inte riktigt lyfter blir det tamare än det egentligen borde bli sett till teknisk färdighetsnivå; lite oklart varför. Här balanserar man på gränsen, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Hydras vagt industriella stackato-riffande. Till slut landar jag väl ändå i att det är mer bra än dåligt, men knappast något för årsbästalistan.

LÅT: 1916 (Die Südtirol offensive)
ARTIST: 1914
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Kraftfull energi och en bra låt  – men, att inleda med en dryg halv minuts gevärs-knallar(?) hör inte musiken till och drar bara ner helheten. För den som ändå lyssnar vidare är det för övrigt riktigt god temperatur på detta.
Martin: Produktionen sitter som en fläskläpp! Jag gillar 1914 sedan innan, och detta är också väldigt bra. Intensiteten uppskruvad till max och det larmas på mest hela tiden. Det börjar låta som ett mantra, men jag har upplevt bandet som bättre på tidigare alster. Detta är dock fortfarande riktigt bra. Varmt med dragning åt hett.
Robert: Att 1914 klarar att producera musik överhuvudtaget är starkt, givet att de har hemvist i Ukraina och troligen en hel del annat viktigare (?) på menyn. Detta är mer av deras utomordentliga musik, och även om det inte är något av bandet starkaste alster så är det bättre än mycket annat. Till skillnad från Orbit Culture-bidraget vill man verkligen ha sista minuten i denna låt! Varmt!
Fredrik A: Nedsvärtad dödsmetall med melodi från Ukraina. 1914 bygger sin identitet kring krig och dess historia. För mig blir detta extra starkt med tanke på vilken situation deras hemland befunnit sig i länge nu. Musiken är välspelad av kompetenta musiker men det är bandets historia och härkomst som får mig att fatta intresse för denna låt.

LÅT: Sepsis
ARTIST: Lamb Of God
VALD AV: Fredrik A

Robert: What the hell?!? Sluta genast med pratsången och dumheterna – ni är ett gäng som bör leverera groove och sväng, inte… det här? Även om låten – otroligt nog – inte är helt usel så är det bara fel. Jag kommer låtsas som om det aldrig har hänt och leva i en värld där bandets självbetitlade platta från 2020 är det senaste man släppt…
Fredrik S: Lamb of Gods… Ministry-period? Jag tycker mig även höra vissa drag av svenska Misery Loves Co, om nu någon minns dem, och Slipknot. Misstänker att många långtida fans kommer att ha rejäla issues med detta, men jag tycker faktiskt inte det är så oävet. Inte glödhett på långa vägar, men ändå skön skriksång som växlar av den mer onödiga pratsången i början, och bra moshpit-förutsättningar under andra halvan av låten. Betyg: godkänt.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandet, så förväntningarna var inte så särskilt höga. Med pratsången i den utdragna inledningen tappar jag det mesta av det lilla intresse som fanns kvar. Kylslaget.
Martin: Jag sympatiserar starkt med att Lamb Of God vill göra något annorlunda än de brukar, men känner ändå att detta känns liiiiiiiiite i svagaste laget. Inledande halvan av låten är mest såsig, och vad Randy Blythe håller på med är ren alibisång. Andra halvan är betydligt bättre, så det blir ljummet från ett band som kan betydligt bättre.

LÅT: Eradicate Taciturnity
ARTIST: Haeresis
VALD AV: Martin

Robert: Hoppla – här har vi något som pockar på full uppmärksamhet. Det är dynamiskt, och att lyssna på närmare 12 minuter Eradicate Taciturnity är inget man gör medan sinnena vandrar – tänk motsatsen till hissmusik! Mycket lovande, men personligen behöver jag mer tid att låta detta utvecklas som det förtjänar. Bara att kolla in Haeresis dock!
Fredrik A: Ett stort epos till låt som klockar in på nästan 12 minuter. Atmosfär, desperata black metal-skrik och snabba dubbelkaggar blandas till ett förföriskt nummer som jag vill stanna i. Detta är hett och jag vill lyssna mer.
Amelie: Här landar då jag i månadens omgång. Låten är 12 minuter? Hade gärna fått varit 20 för min del. Det händer en del under dessa minuter men lyssnaren bärs med i övergångarna utan störningar. Spåret är taget från Hæresis nysläppta debut, som Martin recenserar här, och den känns redan som en stark kandidat för kommande årslista… Brännande hett!
Fredrik S: Väldigt, väldigt stämningsfullt, även om 12 minuter för mig alltid (hur bra det än är) känns i överkant. Men jävlar vad mäktigt det är när det brakar loss, efter det långa men finstämda intro-partiet. Ångest och sval svärta i överflöd; musik att med ömhet vårda sin depression till… Med god marginal omgångens bästa spår, och håller plattan (med denna för mig helt nya bekantskap) ungefär samma kvalitet rakt igenom, en given kandidat för årsbästalistan. Svetslåge-hett!

LÅT: Possess, Bind and Devour
ARTIST: Eldfödd
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, vad fanken, det svänger ju! Köttid old school-döds med envetet driv i tvåtakten. Inget nyskapande, inget unikt, men ett koncept som fungerar! Solo-partiet där strax efter mitten är lite överflödigt, så skönt när det skramlar loss igen. Gillar detta skarpt!
Fredrik A: Kompetent dödsmetall med rötterna i den gamla skolan. Hör likheter med band som Autopsy, Suffocation och Morbid Angel. Sebastian Ramstedt, gitarr (Necrophobic, In Aphelion) och de övriga bandmedlemmarna uppfinner inget nytt hjul men får det gamla att snurra på utav bara helvete. Hett och ett plus till ett snyggt bandnamn!
Amelie: Ännu ett projekt av Sebastian Ramstedt vilket vuxit sig till ett fullt band på kort tid. Första demon kom i mars i år medan denna låt återfinns på EP:n som släpptes nu i oktober. Snabba puckar. Detta är absolut inte In Aphelion, Ramstedts black metal-band som för mig fortfarande är helt unikt bra, nej nej – Eldfödd spelar gammal hederlig döds och gör det med den äran. Härligt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta, trots att det följer mall 1 A när det kommer till döds. Men jag gillar den mallen, och Eldfödd ser till att nackmuskulaturen får slita ont med ett frenetiskt två-taktande, stygga riff och härligt gastande sång. Hett om man gillar döds!

Listor

Hot or not? – Ukraina-special

Lämna en kommentar

Denna upplaga är en extra-insatt runda med nysläppt metal endast från Ukraina. WeRock är ingen politisk sajt, men självklart går även våra tankar till Ukrainas frihetskamp och den tragik som nu drabbar alla ofrivilligt inblandade i striderna. Därav denna musikaliska tribut till vår europeiska granne.

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Поклик могил
ARTIST: SVRM
VALD AV: Amelie
Martin: Svårt att värja mig mot den fantastiska stämningen i den här låten. SVRM är så oerhört skickliga på att få till exakt rätt melankoli för att jag ska tappa alla koncept och tokdyrka. Svinbra!
Robert: Detta är kanske min ultimata förutfattade bild av musik från Ukraina: stämningsfull black metal med lite smårisig produktion. Det är dessutom bra, och en sån där låt som bara växer för varje lyssning. Riktigt bra!
Fredrik: Stämningsfull, vackert mollklingande men ändå tillräckligt skavig black metal. Låten lider lite av att produktionen känns tämligen lågbudget, vilket tar ner intrycket något. Ändå klart godkänt, ett trivsamt mörker här.


LÅT: Fever Touch
ARTIST: Mist Tower
VALD AV: Fredrik
Amelie: Stoner rock/metal är egentligen inte alls min grej men visst är det ett gäng duktiga musiker som utför det här och sångarens insats är definitivt imponerande i sitt slag. Mer än en ljummen upplevelse blir det dock inte det här musikbadet.
Martin: Jag gillar verkligen svänget som det här gänget har. Artem Matiyenko har en fantastiskt bra röst som jag inte kan få nog av. Mittenpartiet funkar inte lika bra, men hade detta skalats av så hade det blivit toppbetyg. Nu blir det en stark hetta, men inte vulkanvarmt.
Robert: Va? Detta låter stundtals som om WOLFMOTHER rökt på lite och fastnat i fuzz-träsket, och det svänger stundtals riktigt bra. Omgångens svagaste låt, vilket säger mer om den ruggiga kvalitén vi ser i denna specialare – för det här är bra.


LÅT: The Nocturnal One
ARTIST: Drudkh
VALD AV: Martin
Robert: DRUDKH är sannolikt det mest namnkunniga bandet från Ukraina, med en diger backkatalog. Det är också ett band som i stort sett aldrig gjort en svag skiva, och The Nocturnal One är mer av det man väntar sig: dyngbra och stämningsfull black metal. Omgångens bästa låt, månne?
Fredrik: Ganska skön mix av driv, desperation och luftig atmosfär. De sex minuterna kanske något i överkant, sett till mängden variationsrikedom under spårets gång. Men även här klart godkänt, det är stämningsfullt och behagligt.
Amelie: Det här är ett av de ukrainska band jag lyssnat på tidigare och de har också varit aktiva i närmre två decennier. DRUDKHs svärtade metal är mycket tilltalande och det är behaglig fart och fläkt över The Noctunal One. Detta är definitivt hett!


LÅT: Vimy Ridge
ARTIST: 1914
VALD AV: Robert
Fredrik: Köttigt! Här snackar vi svulstig ångvälts-döds med en härligt kompakt känsla. De kulturella pretentionerna lyser i stor utsträckning med sin frånvaro, men vad gör väl det när hantverket är så här pass gott? I god konkurrens mitt favoritbidrag denna runda.
Amelie: Musiken är under lupp och vi ska inte ventilera krig här, varken äldre eller nyare, men det har aldrig varit mitt favorittema inom metal. Med det sagt är detta stycke musik en riktigt trevlig svärtad death/doom med skönt driv. God temp på detta!
Martin: Lite av en slam dunk från Rober, för detta är ju kusligt bra och engagerande. Att innehållet i lyriken ges ytterligare pregnans av det rådande kriget i Ukraina gör att det är omöjligt att inte gå igång på detta.

Listor

Årsbästalistan 2021 – Robert

Lämna en kommentar

Varannan Sverige? Ja, närapå – i ett mycket starkt musikår slumpar sig den här listan landa på hälften svenskt och sånär i placeringar om vartannat. Dessutom inte bara en utan två (!) skivor med fokus på Första Världskriget och dess fasor – och dessutom två akter som vanligtvis prenumererar på förstaplatserna men denna gången precis klarar att kvala in. Kort sagt: musikåret 2021 summeras på ett ganska oväntat sätt. Hugg in!

Topp 10 Skivor

10. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Vad är nu detta – en TRIBULATION-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Where The Gloom Becomes Sound” är svepande svidande vacker och fångar ett Sveriges mest intressanta och kreativa band – det räcker denna gång till en 10:e-plats.

9. Hushed And Grim – MASTODON
Vad är nu detta – en MASTODON-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Hushed And Grim” är proppfull med känslodjup och visar upp ett av världens mest kreativa band – det räcker denna gång till en 9:e-plats

8. Menschenmüle – KANONFIEBER
En skiva som ger tillfälle att verkligen nörda ner sig den mardröm som var Första Världskriget bjuder tyska KANONENFIEBER på. Bandets svärtade döds skildrar med hjälp av samplingar, efterlämnade brev och historiska fakta den misär som en gång var.

7. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Om driven och smiskande döds kan vara rolig så är detta ett exempel på det. Det är roligt att lyssna på THE LURKING FEAR, den olycksbådande skivtiteln till trots. Bandet fortsätter utforska rymden och H.P Lovecrafts skräck på ett sätt som fått denna skiva att fullständigt regera i spelaren sen den kom.

6. La Morsure Du Christ – SETH
Årets bästa klassiska black metal kommer från Frankrike. SETH bjuder på vrålsnygg produktion, riktigt bra låtar och lyckas balansera sin lyxiga black metal med att hålla sig ”trve” i känslan.

5. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Jäklar vilken platta de levererar, svenska IN MOURNING! ”The Bleeding Veil” håller jämna steg med den historiska höjdpunkten i bandets diskografi (2012 års ”The Weight Of Oceans”), och det säger nästan allt. Detta är kort sagt en smått magisk platta.

4. Where Fear And Weapons Meet – 1914
1914 från Ukraina levererar denna listas andra skiva med tema krig och då framförallt Första Världskriget, märkligt nog. Detta är bandets tredje platta och den absolut starkaste hittills. ”Where Fear And Weapons Meet” är dödsmetall med inslag av black metal som utgör en mycket slitstark skiva, den verkar inte gå att spela sönder eller bli less på!

3. Escape Of The Phoenix – EVERGREY
EVERGREY gör det igen – levererar en platta som täpper till truten på undertecknad. Motsträvigt finner jag mig älska detta, och låtar som Where August Morn, A Dandelion Cipher och In The Absence Of Sun har för alltid satt sig i hjärtat. Dyngbra platta, detta.

2. As The Flame Withers – YOTH IRIA
Grekisk gotisk black metal som fullständigt rockade sockorna av mig när den släpptes, och en platta som blivit en sån där man tipsar andra om. YOTH IRIA varvar stenhård black med tung gotisk och nästan hypnotiserande black metal med resultatet att ”As The Flame Withers” bildar en svårslagen varierad helhet. Självskriven som årets debutskiva!

1.  Lake Drinker – HORNDAL 
Ohotad. Dominant. En skiva som är mer än en skiva. Den första 10-poängaren som jag delat ut under alla dessa år som skribent på WeRock. HORNDAL krossar i stort sett det mesta med sin ”Lake Drinker”, och serverar en skiva som har allt. Låtarna, sammanhanget, produktionen, bildspråket – allt utgör en helhet på ett imponerande sätt. En värdig vinnare av ett fantastiskt musikår 2021!!

 

 

Övriga spaningar från musikåret 2021!

1: December är mobbad! I alla fall ur ett ”topplista – och summeringsperspektiv”. Spotify släpper sina summeringar av allas musikår i början av månaden och räknar helt sonika bort just december från lyssnandet, och flertalet publikationer har deadline så att det i praktiken inte går att få med en skiva som släpps i december. Även för oss på WeRock som har deadline lite som vi vill är det knepigt att klämma in tillräckligt mycket lyssnande för att ett sent släpp ska kunna ta plats bland de tio. Surt, UNANIMATED!

2: Ingen baka, ingen kaka! Strikta regler gäller för denna lista, vilket gör att enbart digitala släpp helt sonika diskvalificeras. En fysisk produkt krävs för att presentera helheten och känslan – men det ska erkännas att det blir svårare och svårare helt enkelt eftersom fler band väljer att släppa digitalt först och kanske senare komplettera med en fysisk platta, så för t e x ASTROPHOBOS kan ju också snacka om mobbing då den digitala releasen kom 2021 men CD’n verkar släppas 2022… och då kommer de inte med något av åren, liksom. Även flera akter som släppt egentillverkat och lider av oordningen i världslogistiken så att beställda plattor helt enkelt inte tycks komma fram i någon som helst rimlig tid (så är fallet för t e x TOMBSTONER, BLOODLETTER och ALASTOR). Eller de som bara gör digitalt, LIVLØS har t e x med sitt ”And Then There Was None” släppt en dyngbra platta som inte räknas. Kolla in den, även om den inte finns på listan här ovan.

3: Liveplattans år? 2020 och 2021 har som bekant inte bjudit på särdeles mycket spelningar, därför är det lite fascinerande att så pass många bra liveplattor sett dagens ljus under 2021. PARADISE LOST, CANDLEMASS, ENFORCER, ARMORED SAINT, AMORPHIS till exempel. Och så BEHEMOTH då – men de släppte ju i mitten på december, så det räknas kanske inte…