Etikettarkiv: 2011

Flotsam & Jetsam – The Cold

flotsam2011ARTIST: Flotsam & Jetsam
TITEL: The Cold
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

80tals-thrashen har de senaste åren åter blivit starkare än på länge och medan band som TESTAMENT, ANTHRAX och EXODUS återförenas/nystartar finns det andra som fortsätter tugga på, och så har gjort sedan 80-talet, såsom OVERKILL och naturligtvis SLAYER och METALLICA. Men också FLOTSAM & JETSAM, ett av de jämförelsevis lite mindre kända av 80-talsbanden. För många är bandet bekant, inte för sin egen skull, utan som bandet från vilka METALLICA rekryterade basisten Jason Newstedt efter Cliff Burtons död 1986.

FLOTSAM & JETSAM har aldrig lagt ner verksamheten för någon längre tid men det är fem år sedan senaste plattan när nu tionde albumet “The Cold” släppts. Skivan är full av både traditionell thrash och färskare metalsound. Inledande Hypocrite är både hård och hittig och titelspåret som kommer som det tredje på plattan är en riktigt skön lite tyngre sak. Bland övriga spår kan nämnas Black Cloud som har en refräng som fastnar mer än genast och låten därpå, Better Off Dead, är en ganska traditionell heavy metal-historia med en än mer klistrig refräng. Eric A. Knutson, bandets sångare sedan 1983, ångar på i traditionell heavy metal-stil, rösten håller bra men blir ganska enahanda i längden och lyriken är rätt menlös för att inte säga rentav fånig emellanåt.

Så vad har vi här att sammanfatta om denna platta? Den flödar egentligen mer av hittig och “trallvänlig” hårdrock än riktig metal-attityd och tyngd. Refrängerna sätter sig snabbt – men samtidigt under lätt irritation. Låtmaterialet är bra – men samtidigt lite tradigt. Sångarens insats är gedigen – men ändå utan att det hettar till ordentligt. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på svagheterna men helhetsintrycket blir inte så lysande trots att man har en hel del fina stunder med “The Cold”. Mer spänning och dynamik efterfrågas.

/BiblioteKarin

Deathening – Open Up And Swallow

deathening2011ARTIST: Deathening
TITEL: Open Up And Swallow
RELEASE: 2011
BOLAG: Rakamarow

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Svensk melodisk death/thrash är stark och levande. Gillar man denna kombination är det välkommet att lyssna på vad malmö-/göteborgsbandet DEATHENING har att bjuda på i sin debut “Open Up and Swallow”. Projektet DEATHENING har funnits sedan 2007 men musikerna i bandet har en längre historia än så i svenskt musikliv, med bakgrund i band som MURDERPLAN och SUPRALOAD, och med sångaren Kalle Nimhagen tidigare i black/death metal-bandet EMBRACED.

Bandets båda grundare och låtskrivare, Pål Callmer och Arnold Lindberg, är uppfödda på en cocktail av bland annat CARCASS, NAPALM DEATH, DISMEMBER, METALLICA och PANTERA, och resultatet är också en gedigen mix av det bästa inom death, thrash och även en del traditionell heavy metal. Kalle Nimhagen som i tiden med EMBRACED stundom drog vokalsoundet från traditionell black mot mer death metal-känsla, gör här det motsatta då det djupa growlandet ibland bryts av mer gälla black metal-skrik. Detta kryddar anrättningen finfint.

Låtmaterialet på debuten är bra rakt igenom, inget som drar ner, men kanske inte heller någon sån där riktigt slagkraftig uppstickare. Titellåten – som för övrigt inleds med några ord ur försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till de amerikanska trupperna i inledningen av Irakkriget* – sätter sig fint efter ett par lyssningar, och både Mad Gone Blind och avslutande Unable to Breathe är också spår att gärna och ofta återkomma till. Albumet är relativt kort, de tio låtarna klockar in på dryga halvtimmen, och när Unable to Breathe tonar ut är det inte utan att man längtar efter mer – och som ett löfte om detta kommer, efter nästan halvminuten av tystnad, ett sista musikalisk attack och ett ångestfyllt skrik från Nimhagen, och jag flinar lite fånigt förnöjt.

“Open Up and Swallow” står sig bra även i dagens strida ström av svensk kvalitetsmetall. Hade den förutom sin jämna höga nivå även innehållit en eller annan mer utstickande låt skulle jag spå att DEATHENING mycket snabbt gjort sig ett namn i de riktigt stora sammanhangen. Nu är jag rädd att debuten kanske inte får detta omedelbara genomslag, men ser samtidigt med tillförsikt fram emot att bandet i ett nästkommande album, vilket redan lär vara smått påbörjat, än mer lyfter fram sina styrkor. “Open Up and Swallow” är en bra debut och ett lockande löfte om mer.

* “It is unknowable how long that conflict will last. It could last six days, six weeks. I doubt six months.”

/BiblioteKarin

Live: Napalm Death

ARTIST: Napalm Death
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 8 februari, 2011

Grindcorens ofrivilliga och högst ödmjuka gudfäder Napalm Death gästade The Rock och levererade. I vanlig ordning. WeRocks Martin Bensch var på plats.

När Mark ”Barney” Greenway vrålar rakt ner i mikrofonen, och med sitt kroppsspråk signalerar att här står en arg man har jag svårt att tro att detta är den vänlige, engagerade man jag satt mitt emot en timme innan konserten. NAPALM DEATHs frontman har, likt bandets musik, inga mellanlägen och Barney förkroppsligar begreppet total inlevelse på ett absolut briljant sätt. När han inte gallskriker är det inte så att han tar det lugnt – han är väldigt påtagligt inne i musikens kakofoni – och det på ett sätt som verkligen imponerar.

Mark “Barney” Greenway. Foto: Martin Bensch

NAPALM DEATH bär, kanske en smula ofrivilligt, ett oerhört stort bagage i form av trovärdighet inom grindcore. Att bandet ofta attribueras för att ha skapat genren nästan på egen hand, samt bandets numera 30 år långa karriär förpliktigar till en hel del. Det gör bandet – röjet är påtagligt, men något annat hade jag i och för sig inte förväntat mig, vi pratar ju ändå om grindcore. Men bandet uppvisar också en glöd och engagemang i framförandet av låtarna. Shane Embury, den av medlemmarna som varit med längst (1987), gitarristen Mitch Harris och trummisen Danny Herrera (även i utmärkta ANAAL NATHRAKH) öser verkligen på i låtarna. Men det är ändå Barney som blir tungan på vågen för bandet ikväll.

Napalm Death. Foto: Martin Bensch

NAPALM DEATH har en oerhört stor produktion i ryggen, och jag hade gärna sett att bandet spelade längre än den dryga timmen vi nu får. Jag är ändå väldigt nöjd med bandets låtval som den förstagångslyssnare jag är rent konsertmässigt. Man kör såklart klassiker som Scum, Control, M. A. D och You Suffer från 1987 års debutplatta, men matar också på med favoriterna Continuing War On Stupidity, On The Brink Of Extinction, Lucid Fairytale och When All Is Said And Done.

Publiken, stor för att vara en tisdagskväll, är verkligen på – det moshas i varenda låt bandet framför.

Organisk och spontan är två ord som ofta dyker upp när Barney pratar om hur han vill att NAPALM DEATH ska vara – att han verkligen menar detta är påtagligt. Bandet är inte det tajtaste i världen – och i det här fallet gillar jag det. Det är inte så att man, så vitt jag kan avgöra, spelar fel – men det finns ett driv och ett rått punkigt sväng i bandets framförande som jag verkligen faller för.

Jag hade stora förväntningar på kvällens konsert, och när jag går nerför Ströget till Köpenhamns Huvudbanegård är jag väldigt nöjd med vad jag upplevt – rå, punkig grindcore framförd med engagemang och känsla. I NAPALM DEATHs fall räcker detta väldigt långt.