Etikettarkiv: 2016

Raubtier – Bärsärkagång

 

BärsärkagångARTIST: Raubtier
TITEL: Bärsärkagång
RELEASE: 2016
BOLAG: Despotz Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Femte släppet från Norrlands hårdast arbetande band. RAUBTIER har med vildsint terrängromantik och obändig integritet karvat ut en nisch inom svensk metall som är avundsvärd. Pär Hulkoff levererar med stor trovärdighet och osviklig frenesi lyrik om att hellre dö som levande än att leva som en levande död och lyckas bygga låtar i vilka matiga riff samsas med en storvulenhet som alltid har varit bandets signum. Bästa exemplet på detta finner ni i magiska Genom Allt som har en lika storslagen refräng som den i  Låt Napalmen Regna.

Att i efterhand kunna konstatera att ”Bärsärkagång”, trots stora skrivarmödor, är ett väldigt solitt album unnar jag verkligen bandet. Det är stabilt lir från samtliga medlemmar. Riffen och de solon som trots allt förekommer är matiga och genomarbetade, och kompet från Jonas Kjellgren på bas och Buffeln på trummor är exakt så stabilt som i alla fall jag förväntar mig av bandet. De symfoniska inslagen samt bruket av syntar är väl avvägda för att passa ihop med de minst sagt muskulösa riffen. Och Pär Hulkoff sjunger med lika stor inlevelse som vanligt. Det är inte utan att jag som lyssnare känner mig en smula bortskämd. Produktionen är synnerligen bra, och jag applåderar bandets strävan att lägga sig ganska nära hur de låter live.

”Bärsärkagång” är en skiva som jag tror kommer rendera i några ypperliga tillägg till bandets setlist och det är bara att hala upp lädret då ”Bärsärkagång” är en skiva som är lika mycket värt era pengar som er uppmärksamhet.

Magrudergrind – II

imageARTIST:Magrudergrind
TITEL: II
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett bra grundrecept för bra grindcore hade kunnat vara såhär: känn din scen, krångla inte till det, var förbannade. MAGRUDERGRIND är allt detta och visar på ”II” att de vet hur en slipsten ska dras på effektivaste vis.

I 15 låtar demonsterar trion utan behov av bas sin förkärlek för vredgad och till största delen fartfylld grindcore.

Trummisen Casey Moore och gitarristen R. J. Ober är i det närmaste ett instrument och även om det slirar lite ibland så vet du som lyssnare att det är meningen. Sångaren Avi Kulawy gastar föredömligt.

Gillar du grindcore sedan innan kommer du identifiera ”II” som varande en bra skiva väl värd att kolla in. För er andra är detta en bra inkörsport till subgenren.

Dream Theater – The Astonishing

imageARTIST: Dream Theater
TITEL: The Astonishing
RELEASE: 2016
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När progressiva titanerna i DREAM THEATER tar i, då gör de det med besked. ”The Astonishing” är en regelrätt rock/metal opera med en lång spellängd på över 130 minuter. Mastigt? Jovars – men till stora delar funkar det faktiskt ruggigt bra.

Konceptet bakom skivan ligger bandets gitarrist John Petrucci bakom. Petrucci är en läsare av stora mått av fantasy och science fiction och har förlagt handlingen till ett, såklart, dystopiskt framtida USA där musik är förbjuden. Vi följer en grupp rebeller som gör motstånd mot detta. Bara genom att lyssna på skivan går det inte att räkna ut detta. Och frågan är om det är nödvändigt när bandet kopplar på musik som ofta tar andan ur mig.

Jag var skeptisk till skivans längd, men måste säga att bandet kommer undan med rätt mycket. I vissa fall blir det lite såsigt, men med låtar som Ravenskill, Chosen och A New Beginning övertygar bandet rejält.

Mest uppskattar jag att James LaBrie sjunger extremt bra genomgående, att gitarrspelet är verkligt vasst och att Jordan Rudess tillåts ta stor plats. Akilleshälen, i den mån vi nu kan tala om en sådan hos dylika ultraproffsiga musiker, är kompet bestående av trummisen Mike Mangini och basisten John Myung. De gör jobbet, och jag tycker att mixen hade kunnat släppa fram Myungs bas mer än vad som nu är fallet, men utan de rent stratosfäriska nivåer kompet nådde när Mike Portnoy satt bakom kaggarna och visade på hur himmelskt trumspel kan vara när teknik blandas med ett verkligt eget spel. Med Mangini får vi ”bara” teknikaliteten.

”The Astonishing” är ett album som jag trots dessa anmärkningar kommer återvända till under året som varande en trevlig överraskning från ett band som gillar att utmana sig självt och lyckas göra detta på ett bra sätt.