Etikettarkiv: 2016

Skivor

Pain – Coming Home

Lämna en kommentar

Pain Coming HomeARTIST: Pain
TITEL: Coming Home
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har en viss respekt för Peter Tägtgren. Inte bara ser han till att HYPOCRISY håller ställningarna, han ser också till att skruva till riktigt bra ljud till en extrem radda band i sin studio The Abyss. Och så har vi PAIN det sedan många herrans år soloartade projekt där han blandar metal med mer industriella och mainstreamartade influenser.

Jag har alltid tyckt att vissa låtar som kommer ut under namnet PAIN är helt ok. Jag har aldrig fastnat för hela skivor – det har alltid funnits flertalet låtar på skivorna som jag tycker är rent skval, ja kanske till och med dåliga och alibiartade.

Det förhåller sig på samma sätt med ”Coming Home”. När det är bra, ja då är det verkligen svinbra. Inledande Designed To Piss You Off (programförklaring?) har ett fint cowboydriv i introt och fett riffande. Det är lite tjosanhejsan över att blanda metal med komp som jag förknippar med helt annan musik, men det funkar faktiskt riktigt fint. Refrängen är rejält bra.

Muskelriffandet i Call Me vars rent episka anslag med symfoniorkester är synnerligen tilltalande. Jag köper till och med att låten gästas av Joakim Brodén från SABATON. Här har vi snygga kontraster mellan mellantempo och aggressivt driv.

RAMMSTEIN-vibbarna kommer fram i Pain In The Ass och visst, vi har alla hört det förr, men även detta funkar bra. Som bäst närmar du dig låten med en inställning att bli road. Vilket väl egentligen kan sägas om hela skivan.

Helt allvarsbefriat är dock inte ”Coming Home”. När Tägtgrens låtskrivarsnille kommer fram i ett helgjutet stycke som Black Knight Satellite då är det omöjligt att inte kapitulera fullständigt. Här finns en ren ljungeld av mäktighet som är så elitartad suverän – exakt så här ska symfoniska inslag användas.

Lyssnar du bara låt för låt så håller skivan för flera genomlyssningar. Men som helhet så finns det stycken som i alla fall i mina öron skulle behövt vässas till för att räcka hela vägen fram.

Skivor

Spirit Adrift – Chained To Oblivion

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Chained To Oblivion
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är ju kul att ompröva musik som aldrig har stått högt i kurs hos en innan. Jag gick in i 2016 med en vilja att gå utanför mina bekvämlighetszoner i akt och mening att upptäcka band jag tidigare aldrig hade gett en chans.

Hade ni frågat mig för bara två år sedan så hade jag inte gett ett band som spelar psykedelisk doom en chans. Kvoten av långsamt lirande band var fylld av PYRAMIDO och MOLOKEN hade jag nog sagt. Tack och lov så är min inställning till doom kraftigt förändrat sedan början av året, för annars hade jag missat SPIRIT ADRIFTs debutskiva ”Chained To Oblivion”. Och det hade varit extremt trist då detta är en skiva som knäcker det mesta av det jag lyssnat på i år i fråga om närvarokänsla.

Skivan har få låtar – endast fem stycken – men klockar ändå in på en speltid på närmre 50 minuter. Inte en enda låt känns dock långtråkig utan utmärks snarare av en känsla av total närvaro. Här finns gott om rejält tilltagna riff som i vissa fall ger tydliga nickningar till BLACK SABBATH utan att kännas antikverade. Gitarrspelet är förresten helt briljant. Jag blir rörd av blotta tanken på hur mycket känsla som plöjs ner i varenda solo på skivan.

Kompspelet ligger på exakt rätt grad av släpighet. Kolla in inledningen av Marzanna så kommer ni förstå vad jag menar.

Huvudman bakom SPIRIT ADRIFT är Nate Garrett, en musiker som nyligen lämnade ett svårt alkoholmissbruk bakom sig. Han står för samtliga instrument samt sång på skivan. Vetskapen att alkoholen har spökat i Garretts liv ger en extra dimension till skivan, för trots att det visserligen handlar om doom så sprakar skivan av livsglädje och en känsla av att detta är musik som betyder så oerhört mycket mer för upphovsmannen än annan musik han bidragit med innan.

Här finns en rymd så stor – kolla in sparsmakade och vansinnigt vemodiga introt till titellåten – att jag slappnar av fullkomligt. Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på ”Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.

Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

Skivor

Circus Maximus – Havoc

Lämna en kommentar

Havoc CoverARTIST: Circus Maximus
TITEL: Havoc
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag läste i en recension av norska CIRCUS MAXIMUS ”Havoc” att det var en bra skiva att börja med för att sedan leta sig bakåt i bandets diskografi. Som jag förstår det så är bandets mer långtida fans missnöjda med att bandet tydligen skruvat ner både tyngd och aggressivitet i jämförelse med tidigare släpp.

Och visst är det relativt snälla tongångar som möter hörselgångarna. För egen del har jag ju inget bagage att ta hänsyn till då jag inte lyssnat på bandet innan ”Havoc”, utan bara sett bandets namn fladdra förbi – ofta i sanna mening som exempelvis DREAM THEATER – och då funkar ”Havoc” som en dörröppnare som gör mig sugen på att kolla in bandets tidigare alster.

Rent musikaliskt är det en ren fest för öronen – gitarrtonen som Mats Haugen har skruvat till är helt ljuvlig och minner inte så lite om hur det brukar låta när John Petrucci lirar solo. Då bandet använder sig av endast en gitarrist är det gott att lyssna på Glenn Möllens fina basspel – andra låten Highest Bitter har flera rent knäckande basgångar. Jag har ju nämnt detta i flera recensioner innan – det är kul att kunna höra basen.

Riktigt bra är det låtmässigt inte hela tiden, men låtar som oerhört slicka och närmast beroendeframkallande Flames har fått försvarlig speltid och Loved Ones drar in som en enda stor episkt svulstig svallvåg där sångaren Michael Eriksen släpper på något oerhört.

Jag skulle säga som så här, att gillar du melodisk, väldigt välproducerad rock/metal så är ”Havoc” definitivt en skiva som är värd att kolla in.