Etikettarkiv: 2017

Shade Empire – Poetry Of The Ill-Minded

ARTIST: Shade Empire
TITEL: Poetry Of The Ill-Minded
RELEASE: 2017
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska, extremt pompösa, SHADE EMPIRE återkommer med en storvulen och maffig skiva i form av ”Poetry Of The Ill-Minded”. När jag recenserade bandet förra skiva ”Omega Arcane” som kom 2013 så föll bandets musik mig verkligen på läppen. Visst, det kanske var aningens för likt ett annat symfoniskt dödsmetallband från Italien, men hade en ton och ett tilltal som jag gillade.

Med ”Poetry Of The Ill-Minded” tyckte jag först att, nja, detta kanske inte var så bra. Men jag återkom ändå till skivan, för det fanns element som jag gillade. Och helt plötsligt så upptäckte jag att jag gillade skivan.

Albumet har fått en del smällar i andra recensioner jag läst – det har klagats på rensång och användandet av trumpet och att skivan skiljer sig för mycket åt från tidigare verk – men jag håller inte med. Här finns gott om verkligt magiskt bra musik – ofta i de längre låtarna där bandet tillåter sig att ta ut svängarna lite extra. Episka och skönt pretentiösa Anti-Life Saviour är favoriten med sitt mäktiga anslag, men jag gillar också Map Of Scars vars inledning är rysningsframkallande och är en låt som stundtals dansar fram.

Men i snart sagt varenda låt finns det saker som jag verkligen faller för.

Hantverket är, såklart, bra. Trummisen Erno Räsänen hamrar lika precist som hårt som vanligt, och gitarrarbetet är fantastiskt. Det som dock får ”Poetry Of The Ill-Minded” att lyfta till de övre betygsnivåerna är att skivan känns bra sammanhållen, det glöder om låtarna och framför allt så växer skivan för varje lyssning.

Kolla in den.

 

Hate – Tremendum

ARTIST: HATE
TITEL: ”Tremendum”
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag säger svärtad döds från Polen av stundtals hög kvalitet. Hand upp alla som tänker på BEHEMOTH, genrens superstjärnor.

Alla, typ?

Tänkte väl det. Varken oväntat eller oförtjänt, det finns en anledning till att just det bandet besitter frontalloben i alla hårdrockares hjärnor – men det finns fler kandidater och leverantörer inom samma smala definition. Krakovligisterna HATE har varit verksamma sedan 1992, och pinfärska ”Tremendum” är bandets tionde (!) giv sedan starten. Personligen har jag stiftat bekantskap med dem sent i deras karriär, i samband med förra plattan ”Crusade: Zero”, och sålunda var det med smått löjliga glädjefniss jag hittade årets giv på rea i en skivback på Gefle Metal Fest. Värt halva entrépengen, typ, gurglade jag medan jag staplade iväg i natten likt Gollum med händerna om min älssskade.

Handen på hjärtat – vad är det viktigaste för ett band som spelar blasfemisk blackened death?

Precis. Att kunna skriva minnesvärda, bra låtar som klarar av att tränga igenom manglet och tordönet. Det är förstås inte helt enkelt alltid, jag menar – inte ens giganterna och nämnda BEHEMOTH klarar det i 100% av fallen – men det är verkligen det som gör all skillnad. Och det klarar HATE rätt ofta. Spår som som Into Burning Gehenna eller Numinosum är rent av enerverande starka låtar, samtidigt som det inte finns några tillfällen på skivan som är svaga. Indestructible Pillar, Sea Of Rubble, Asuric Being, Walk Through Fire? Kanon. fan, till och med avslutande extraspåret Hearts Of Steel funkar ju, och rent överlag är det så här med ”Tremedum”: lyssna en gång och den är okej. Lyssnar 5 gånger och den är bra. Lyssna 10 gånger och du gillar den stenhårt.

HATE är i huvudsak kärnduon Adam Buszko på sång & gitarr samt Paweł Jaroszewicz  på trummor, men här har man sällskap av bland annat Paweł Michałowski  på bas samt gästerna Dominik Prykiel  och Dean Arnold (från VITAL REMAINS) på sologitarr.Resultatet är en homogen, stenhård svärtad dödsskiva av riktigt hög kvalitet, en skiva som mer än väl håller Polens fana högt detta skivår. Mycket bra!

Sons Of Crom – The Black Tower

ARTIST: SONS OF CROM
TITEL: ”The Black Tower”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svensk/finska duon SONS OF CROM är tillbaka med sitt andra album ”The Black Tower”, något som fick den här hobbyskribenten att bli lite till sig i trasorna och paxa recensionsrätten här på WeRock  snabbare än en alkis går in på Bolaget en måndagmorgon. Anledningen? Jag gillade debuten ”The Riddle Of Steel” skarpt, men fann den också en aning… luddig i kanterna stundtals, och efter att ha följt med och läst en del innan den här releasen så var känslan att bandet skulle kliva upp ett pinnhål avseende låtskrivandet. Kombinerar man det med bandets signum musikaliskt (man rör sig någonstans i skärningspunkten mellan BATHORY runt ”Hammerheart” och ”Twillight Of The Gods”-eran och klassisk heavy metal, samtidigt som man har en skvätt folkmusik i mixen) så har man med andra ord goda förutsättningar för en kanonplatta.

Och det får man.

Inledande Steps Of Doom är filmiskt snygg och syftar just till att ge en introduktion (lite på samma sätt som avslutande Rebirth Of The Sun knyter ihop allt) innan man serverar ett par riktiga dunderlåtar. In Fire Reborn är hårdaste låten på skivan, Fall Of Pandemonium förmodligen bästa. Den sistnämnda har ett riff som är rent av löjligt bra i all sin enkelhet. Singeln Black Wings Up High är trevlig, och i Summoning The Starborn rör sig SONS OF CROM mellan headbangervänlig heavy metal till vackra black metalslingor. I mixen finns sen lågmälda och stämningsfulla Legacy och Viiminen Laki, och det är helt tydligt att herrar Janne Posti och Iiro Sarki verkligen fått till det förmågan att skriva låtar. Det är mer distinkt, det är mer solitt och på det hela enklare att ta till sig än på föregångaren. En referens som dyker upp medan man lyssnar är… MANOWAR (!). Alltså tidiga MANOWAR, fram till ”Fighting The World” ungefär – fast på ett bra sätt. Då man lyckas ha det där lite kärva soundet i sin heavy metal. Gissningsvis är det för att SONS OF CROM har sina rötter i Haparanda och enligt egen utsago spenderar mycket tid med ”de fem B:na som regerar: Bach, Beethoven, Beatles, Black Sabbath och Bathory”.

Är du ute efter en konceptskiva (den här handlar om hur man söker sanningen mellan livet och det som kommer efter om jag förstår saken rätt) som får dig att vilja spela luftgitarr och digga? Då är SONS OF CROM och deras ”The Black Tower” ett givet val för dig!