Etikettarkiv: 2020

Scardust – Strangers

ARTIST: Scardust
TITEL: Strangers
RELEASE: 30/10 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Strangers” är en skiva som har flera saker som sticker ut, men för mig är det sången som verkligen ser till att den här skivan lyfter något så otroligt. Därför är det inte konstigt att bandet väljer att inleda hela skivan med körsång i snygga stämmor. Ouvertyrer är vi inte bortskämda med inom metal, och då menar jag sanna ouvertyrer som sammanfogar element som sedan dyker upp genom skivan. Här får vi dessutom en helt briljant sådan i Overture For The Estranged, en låt som helt magiskt bjuder in till skivan.

SCARDUST är ett band som är skickligt på att göra låtar som jag tycker att jag har hört av band som SYMPHONY X eller DREAM THEATER och sedan dra iväg för att göra något eget av dem. Varken SYMPHONY X eller DREAM THEATER har en sångerska som Noa Gruman vars insats fullständigt dräper på den här skivan. Hennes mångsidighet matchas av resten av bandet där det inte saknas mod att testa ystra krumsprång som att lira cocktailjazz ibland, eller vräka på med i det närmaste gospelkör för att sedan växla till growl.

Det är just denna otroliga variationsrikedom som gör “Strangers” så oavbrutet rolig att lyssna på – den rena musikaliteten som bandet visar upp – och den både hemtama samt utmanande stämningen gör att det är omöjligt att inte gilla den här skivan om du uppskattar mäktig progressiv metal.

Armored Saint – Punching The Sky

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: Punching The Sky
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ska man skriva en recension av mer eller mindre legendariska ARMORED SAINT så är det antagligen lika bra att lägga korten på borden direkt: jag är oerhört svag för när John Bush sång ges utrymme för det episka, och det dröjer inte längre än refrängen på öppningslåten Standing On The Shoulders Of Giants förrän gåshuden reser sig på armarna.  Det är galet mäktigt, och drar mot höga höjder!

Efterföljande skiva är sedan ganska ojämn, framförallt initalt. Spår som The End Of The Attention Span, Do Wrong To None eller Lone Wolf är bra, men har såväl hög- som lågpunkter, Joey Vera (bas), Phil Sandoval (gitarr) och Gonzo Sandoval (trummor) är ett tajt band som vill så mycket att det skiner igenom. Ibland blir det liksom för mycket, och egentligen skulle den här skivan ha vunnit på att skäras rejält. Mer lean. Snålare. Men det glömmer man bort när refrängen på ex Lone Wolf kommer på. Eller de två mest kompletta låtarna Missile To Gun respektive  Fly In The Ointment, det är kort sagt två klassiska ARMORED SAINT-låtar som får lyssnaren att komma ihåg fornstora dagar.

Betyget? Ständigt ökande. Betygsåttan delas ut efter en 8-10 varv med plattan. Vem vet hur detta slutar…?

Kadavar – The Isolation Tapes

ARTIST: KADAVAR
TITEL: The Isolation Tapes
RELEASE: 2020
BOLAG: Pelagic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2020 är sjukt jävla konstigt. Och obehagligt. Tyska KADAVAR, med dunderplattor som “Berlin”, “Abra Kadavar” och den självetitlade debuten bakom sig släpper “The Isolation Tapes”, och de första singlarna är.. rena kräkmedlet. New age-svammel modell drogdimma och en mängd psykedeliska flummiga låtar i form av såväl Everything is Changing som Eternal Light. Vad fanken? Man kan ju hoppas att det är de moderna undantagen nu när fullängdaren “The Isolation Tapes” släpps.. men tji fick man.

Första lyssningen på den här plattan ger visserligen kontext till dessa lösryckta singlar, men inte blir det bättre för det. Det är så flummigt att 60-talet ringer och vill ha tillbaka sin status som nummer 1 inom låt-gå-mentaliteten. Spår som The Lonely Child, Unnaturally Strange, The Flat Earth Theory och The World Is Standing Still är rent trams, för att tala klarspråk.

Med tiden så finns ändå en förlåtande och sammanhängande röd tråd. Man fattar knappt hur det gick till, men efter tre varv (?) med den här kassa plattan har den en form av hypnotisk och nästan läkande egenskap i all sin abstrakt. Märklig platta, minst sagt. 2020? You bet. Skitdåligt och fascinerande på samma gång…