ARTIST: Transatlantic
TITEL: The Absolute Universe: The Breath of Life och Forevermore
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10 & 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det finns något som lyssnare älskar med TRANSATLANTIC så är det att det här bandet är inte rädd för att ta i. Kvartetten bestående av Neil Morse, Roine Stolt, Pete Trewavas och Mike Portnoy har inte den genen i sig, och de hela två albumen som bandet släpper på fredag kommer att med råge se till att det inte råder några som helst tveksamheter kring det faktumet.

Paraplynamnet “The Absolute Universe” rymmer två plattor – en lång på 90 minuter och en på 60-minuter. Den korta är inte  en förkortad version av den långa då bandet skrivit nya texter och använder sig av andra sångare på den skivan. Dessutom har bandet spelat in låtarna på nytt under dessa omständigheter. Jag misstänker att det finns flera lyssnare som kommer att älska att lyssna på flertalet låtars två versioner och gräva ner sig i detaljer.

Är det ett bra grepp? Ja, faktiskt tillför det här tillvägagångssättet en viss fräschör som dock kommer fram först efter väldigt många lyssningar. Ställer jag exempelvis Higher Than The Mornings två versioner bredvid varandra så upplever jag dem till förvillelse lika.

Som vanligt så är det topprestationer på samtliga instrument – något annat hade jag inte förväntat mig av ett band med så namnkunniga musiker, och gillar man exempelvis Portnoys spel på trummorna som jag gör så kommer man att känna sig hemmastadd i de här skivorna. Han gör exakt det han brukar, utan att egentligen kunna hävda att han tillför något nytt till sin stil.

Låtmässigt finns här mycket att gotta sig åt – men jag måste erkänna att jag är satans svag för Reaching For The Sky som är en så jävla entusiasmerande låt som får mig att vilja dricka öl och trivas och smått otroligt mäktiga avslutaren Love Made A Way där bandet släpper på de symfoniska inslagen fullt ut.

Gillar man TRANSATLANTICs progressiva rock sedan tidigare så kommer de här skivorna att slinka ner lättare än porlande päronsoda. Uppskattar man lo-fi black metal kommer man hata de här skivorna med stort hat.