Etikettarkiv: 2026

Skivor

Møl – Dreamcrush

Lämna en kommentar

ARTIST: Møl 
TITEL: Dreamcrush
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Dreamcrush” är mitt första möte med Møl, och jag har haft förtvivlat svårt att sätta fingret på vad det är som jag gillar med den här skivan, för bra, det är den verkligen. Melodierna som det här danska gänget mäktar med att göra är helt enkelt betagande.

Møl lirar en sorts version av blackgaze som kanske får en del mer insatta att tänka att de låter som Deafhaven, vilket kanske mer var fallet innan. Nu verkar danskarna har dragit iväg i en lite annan inrikting. Det är mycket mer rensång i vilket fall, men inte så det stör eller drar ner de låtar som har den.

Møl växlar ledigt mellan skira melodier, bröl och kombinationer av dessa extremer, och ibland kommer jag att tänka på Mew, ett danskt indieband från way back when.

”Dreamcrush” lyckas otroligt väl att få mig att vilja vara kvar i lyssningen under långa perioder, utan att jag egentligen kan förklara varför. Bandet lyckas att trollbinda nästan genomgående med låtar som skickar ut mig i ett nästan svävande tillstånd. Bara det kan kanske vara en anledning till att kolla in den?

Skivor

Bödel – Dödsbringaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Bödel
TITEL: Dödsbringaren
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: DiSTAT

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.

Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.

”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.

Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?

Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.

Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.

Skivor

Poppy – Empty Hands

Lämna en kommentar

ARTIST: Poppy 
TITEL: Empty Hands
RELEASE: 23/1 2026
BOLAG: Sumerian Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills dess att Sofia Bergström skrev sin recension i Aftonbladet av ”Empty Hands” så hade jag inte ens hört talas om Poppy. Kan ha att göra med att jag aktivt undviker folk som startar sin karriär på YouTube, men som när de väl börjar respektera hantverket att göra skivor kan bli intressanta.

För Poppy är intressant, inte minst då hon har en röst som passar väl in i det mesta – arenastora refränger, skira verser – och totalt vredgade illvrål. Samtliga uttryck finns på ”Empty Hands” och beroende på vad man föredrar så kommer man uppskatta olika låtar.

Stundtals blir det för schlagerfierat för mig. En låt som Guardian hade, en smula elakt, kunnat få ett publikhav på valfri stadsfestival att hoppa upp och ner. Nä, bäst är Poppy när hon släpper fram sin vrede – Dying To Forget är en illtjutande vidräkning för hennes stämband som imponerar. Refrängen är snygg också. Likadant är det med avslutande titellåten som är en tung smocka med fruktansvärt ihärdigt trumspel och en sånginsats som mest kan liknas vid frätande syra – helt ljuvligt är det i alla fall.

Resten av skivan har sina fina stunder – det blir bara lite för tillrättalagt för att jag hel ska kapitulera. Mest imponerad är jag av Poppys röst – den har fått mig att återkomma till skivan, trots att låtarna inte bär hela vägen för mig.