Etikettarkiv: 2026

Coscradh – Carving The Causeway To The Otherworld

ARTIST: Coscradh
TITEL: Carving The Causeway To The Otherworld
RELEASE: 20/2 2026
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Black metal från Irland, kan det vara något? Coscradh betyder – på gammal irländska – massaker eller triumferande i slakt, och detta är ungefär så brutalt som namnet antyder.

Jag har lyssnat på bandet tidigare, och då kunde jag inte riktigt med vad bandet sysslade med. På rykande färska ”Carving…” så har bandet sett till att höja verkshöjden på låtarna avsevärt och det händer att snart sagt alla låtar på skivan får mig att nöjsamt nicka med i det soniska kaos som bandet är mer än kapabla att skapa.

Tänk inte på Primordial när ni närmar er den här skivan, Coscradh har mer gemensamt med ett band som Watain, om än mer kaotiskt i genomförandet. Det är just denna blandning mellan oerhört effektfullt drivna riff och kaotiska utflykter i både sången och solona. Som bäst uppskattar jag sången då den håller sig i det lägre registret, panikartade illtjut som tryfferar låtarna kanske uppskattas av en hel massa, för mig är det lite av samma dealbreaker som Amelie ser pigsqueal.

Kolla bara in Caesar’s Revelation för samtliga av dessa inslag så kommer ni få en god inblick i hur Coscradh yxar fram sin musik.

Att Coscradh vet hur en slipsten ska dras gör att jag ändå uppskattar ”Carving…” och hade jag varit aningens mer tillåtande mot vissa sånginsatser så hade kanske betyget kunnat pressas upp till 7.5 om vi hade sysslat med decimaler här på WeRock. Som det är nu så är ”Carving The Causeway To The Otherworld” en klart sympatisk skiva som förtjänar både er tid och er uppmärksamhet.

Slaughterday – Dread Emperor

ARTIST: Slaughterday
TITEL: Dread Emperor
RELEASE: 13/2 2026
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slaughterday är gamla i gamet – sedan 2010 har den här tyska duon kavlat ut sin traditionella dödsmetall – och det märks. ”Dread Emperor” är som en musikalisk snuttefilt, eller varför inte en stadig tallrik husmanskost för oss som uppskattar den dödsmetall som regerade 1990-talet.

Men blir det inte tråkigt kanske vän av ordning undrar? Varför ska jag lägga 40-minuter av min dyrt förvärvade lyssningstid på ”Dread Emperor”?

Svaret måste bli, i vanlig ordning, för att låtarna är tillräckligt bra tillsammans och som enskilda exempel på ett band som är så trygga i sin hantverksskicklighet att de inte behöver avvika så mycket från den formel som funkat innan.

Lägg till detta en stor variation mellan obligatorisk tvåtakt, fantastiskt sväng, stundtals helt magiskt gitarrarbete, inte minst i solona, en produktion som är oerhört tilltalande och ett mycket snyggt omslag som kanske kan inspirera till vinylköp – ja det blir sammantaget en finfin upplevelse att lägga lite tid på Slaughterday.

Det räcker inte på långa vägar till en plats på årsbästalistan, men är ändå tillräckligt bra för att jag ska tycka att skivan ligger något över genomsnittet i förträfflighet för 2026, hittills i alla fall.

In Aeternum – …Of Death And Fire

ARTIST: In Aeternum 
TITEL: …Of Death And Fire
RELEASE: 6/2 2026
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skynda långsamt kanske man, en smula elakt, kan benämna Sandvikens In Aeternums modus operandi. För ett band som startade under sitt nuvarande namn 1994 och enbart har släppt 5 fullängdare, mycket kan man säga, men snabb produktionstakt är det inte. Men nu är en 21 år lång väntan på ny fullängdare över, och med tanke på vad jag hör på ”…Of Death And Fire” så var det värt att vänta så länge.

Bandets svärtade döds är nämligen alldeles förträffligt underhållande – mest går jag igång på när bandet inte så lite tydligt ger kraftfulla nickningar till både Slayer och Cannibal Corpse.

In Aeternum överbevisar mig gång efter annan att de verkligen kan få till riffen så att min uppmärksamhet verkligen slår till. Kolla bara in öppnaren Beneath The Darkened Tomb som har ett satans driv parat med riff som både larmar och får till snygga melodislingor.

Att det låter som rätt mycket annat inom genren, ja, det gör inte särskilt mycket för hantverket är så pass bra att låtarna fastnar ändå. Den uppenbara spelglädjen som gitarristen/sångaren David Larsson, gitarristen Daniel Sahlin och trummisen Perra Karlsson är så smittande att det blir rätt mycket huvudskakande, så pass mycket att jag skulle bli oroad av hur mycket härj det här bandet skulle åstadkomma under konserter.

En extra bonus får vi på avslutande oerhört mäktiga To Those Who Have Rode On med gästande Erik Danielsson från Watain som lyfter en redan förträfflig låt till än högre höjder.

”…Of Death And Fire” är en finfin skiva som visar att In Aeternum besitter rikliga kvaliteter – jag hoppas vi slipper vänta lika länge på nästa skiva, men tills dess finns det mycket att njuta av på denna. Kolla in den.