Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Serious Black – Mirrorworld

Lämna en kommentar

Serious Black MirrorworldARTIST: Serious Black
TITEL: Mirrorworld
RELEASE: 2016
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Märkligt nog har SERIOUS BLACKs debut ”As Daylight Breaks” som släpptes förra året fått ett försvarligt antal spelningar den senaste tiden. Jag tycker att det är en riktigt trevlig skiva som jag gärna återkommer till då jag vill ha musik som är välskriven, habilt framförd och som verkligen uppfyller mitt behov av melodier.

SERIOUS BLACK gillar uppenbarligen inte att ligga på latsidan, för nu föreligger ”Mirrorworld” redo att släppas.

Power metal som genre betraktat är ju inte en genre där speciellt mycket förändringar kan skönjas. Så inte heller här, men det spelar inte speciellt stor roll. Ett oeftergivligt krav på att skriva bra låtar som gärna inbjuder till allsång  och taktfast stampande existerar dock.

Spontant tycker jag att ”Mirrorworld” är aningens svagare än ”As Daylight Breaks”, men här finns fortfarande gott om riktigt bra låtar. Inledande As Long As I’m Alive är en klassisk power metallåt. Den har ett fint mäktigt intro innan tempot skruvas upp. Urban breed (ja, han insisterar på att stava sitt efternamn med små bokstäver) som kanske fler känner igen då han har ett förflutet i BLOODBOUND och TAD MOROSE sjunger fint. Han har det rätta klippet i stämman som jag verkligen uppskattar.

Det gäller också resten av bandet som verkligen har gedigna CV:n.

Det jag kan tycka drar ner skivan är också det som är skivans styrka. Detta är musik som känns väldigt trygg. Det görs inte någon som helst ansträngning att bryta genrens givna konventioner. Kanske är det inte heller meningen att power metal ska vara utmanande? I vilket fall så andas, äter, lever SERIOUS BLACK power metal. De vet vilka parametrarna är, och lyckas snickra ihop låtar som övertygar mig om att de är ett band som det är värt att lägga lyssnartid på. Här finns tillräckligt med teknisk mumma – framför allt i plattans senare del.

Gillar du bandet sedan innan så kommer du sannolikt att gilla även ”Mirrorworld”. På min egen årsbästalista lär skivan inte hamna, men tillräckligt bra för ett betyg på den övre delen av skalan är den utan tvekan.

Skivor

Spellcaster – Night Hides The World

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spellcaster
TITEL: Night Hides The World
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vet ni att ibland är jag glad att jag inte får promos till alla skivor som ges ut. För jag gillar verkligen att upptäcka band bara av en slump och i lugn och ro gotta ner mig utan en tanke på deadlines. Så är fallet med SPELLCASTER och deras platta ”Night Hides The World” som kom ut i början av juli.

Detta är Portland-bandets tredje platta och gillar du denna typ av speedmetalinfluerad heavy metal så kan det vara värt att kolla in de föregående plattorna också.

Så, vad är det då som har fått mig att recensera skivan?

Tja, det kan vara bandets rätt så oblyga flirtande med exempelvis IRON MAIDEN som parat med rejält med snygga gitarrsolon och tvåtakt blir en rent oheligt mysig mix som det med lätthet går att stampa takten till.

Det kan också vara den ohejdade entusiasm som SPELLCASTER lirar med. Visst, jag gillar musik som är mörk, svår, dyster precis lika mycket som de flesta metalheads och att då ha ett band som SPELLCASTER som tar sitt hantverk på allvar och ändå låter som om de briserar av spelglädje det är verkligen ren mumma.

Kolla bara in The Accuser. Den har ett oerhört fint driv, en helvetiskt bra refräng och ett suveränt gitarrsolo. Tre faktorer som kan tyckas  enkla på pappret, men faktorer som SPELLCASTER staplar på hög i nästan varenda låt på skivan.

Produktionsmässigt har bandet verkligen styrt upp ett fint ljud, i synnerhet om jag jämför med förra skivan ”Spellcaster” som släpptes 2014. Egentligen tycker jag att från denna skiva har bandet blivit proffsigare på allt. De lirar bättre, de låter bättre och Tyler Loney på sång har vuxit till sig ytterligare.

Några invändningar har jag, och det gäller att inte alla låtar håller den fina verkshöjd som exempelvis The Accuser, I Live Again, Betrayal och Aria har. Men på det stora hela är detta radanmärkningar av mindre art. Till stora delar är ”Night Hides The World” en ypperlig skiva att stampa takten till. Gott så.

Skivor

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

Lämna en kommentar

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva ”Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – ”Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på ”Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.