Etikettarkiv: 7/10

Persona Non Grata – Quantum Leap

ARTIST: Persona Non Grata
TITEL: Quantum Leap
RELEASE: 2011
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Kitty Rossander

Vissa skivor blir man inte klok på och jag måste erkänna att PERSONA NON GRATAS ”Quantum Leap” är en sån. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat lite till men inget fastnar.

Bandet har funnit sedan 2003 och det här är andra albumet. Jag kände inte till dem innan och överraskas av att läsa att det är progressiv rock från Grekland! Det är inte mycket grekiskt i min playlist, det erkänner jag. Mycket spännande.

Skivan drar igång med ett par basknäpp, några slag på trummorna, en ylande gitarr och sedan kommer det som för mig är bandets allra starkaste kort; Aris Pirris röst! Han sjunger på ett sätt som känns nytt för mig. Det är varierat, högt och lågt om vartannat och ibland känns det som att han bara visar vad han kan men ibland är det riktigt effektfullt (och ibland får jag ALANIS MORISSETTE-vibbar). Musiken är pampig och när Aris tar de riktigt höga tonerna är det nästan så jag får gåshud. Evil Feelings hade jag markerat som en favoritlåt tidigt och den och Redemption Of Sins ärnog fortfarande mina favoriter. Inledningen på 9 AM News med den talande rösten (nyhetsreporter, antar jag) tilltalar mig å andra sidan inte alls. Jag gillade det inte när DISTURBED gjorde det, jag gillade det inte när SABATON gjorde det. Det är inte min grej, jag tycker det är störande.

Jag tycker någonstans synd om skivor som denna. Den är bra, det är något nytt (för mig i alla fall) och inte minst är det en magnifik röst. Ändå har jag slitit för att kunna skriva något alls, för att ha en åsikt om den. På något vis faller den, platt, magplask. Något saknas och jag vet inte vad. Kanske är det bara ett grekiskt sound som jag inte är van vid. It just doesn’t do it for me. Jag blir mer än gärna motbevisad.

 

I Am Hunger – Odium

i_am_hunger_-_odium-2011ARTIST: I Am Hunger
TITEL: Namn
RELEASE: År
BOLAG: Snapping Fingers

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Visst finns det likheter här med band som BRING ME THE HORIZON och AUGUST BURNS RED, t.ex. i titellåten Odium, och ilsken RAISED FIST-hardcore, som i A Limitation of Infinity. Med likheter men inte sammanfall med någonting annat, är I AM HUNGER sig själva i hög grad och med debuten ”Odium” ger de sig in i musikleken med största självförtroende. Och med all rätt. Detta är bättre än månget etablerat band i genren.

Den från Trollhättan kommande gruppen bildades för två år sedan och har i debuten ett eget och genuint uttryck. Sången (Fredrik Forsberg) är både kraftfull och mjuk. Snygg produktion och låtmaterial med bredd gör det hela till en stark platta. Att sedan ”Odium” har årets kanske häftigaste och definitivt mest intresseväckande omslag skadar ju inte helhetsintrycket. I AM HUNGER är ännu ett intressant band att följa framöver.

Iskald – The Sun I Carried Alone

iskald2011ARTIST: Iskald
TITEL: The Sun I Carried Alone
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet ”Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan ”Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det ”skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock  hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

”The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på ”The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om ”Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var ”en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet ”The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.

/BiblioteKarin