Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Mastodon – The Hunter

Lämna en kommentar

The Hunter MastodonARTIST: Mastodon
TITEL: The Hunter
RELEASE: 2011
BOLAG: Warner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Första icketematiska plattan från Atlantas MASTODON. Jag får erkänna att jag saknar det stora anslaget som bandet har haft på sina tidigare plattor. Å andra sidan är det fullständigt logiskt att har man gjort 4 plattor på specifika teman så vill man förändra sig.

Hade nu inte bandet hyst så pass begåvade lirare som det faktiskt gör hade detta kunnat gå betydligt sämre. För trots övergivandet av konceptplattan som modus operandi styr MASTODON upp skivan med en hel del bra musik. Att bandet har kunnat slappna av och så att säga bara ha roligt hörs. Emellanåt blir det för avslappnat, och jag ställer mig tvekande till låtar som Curl The Burl och The Creature Lives där bandet verkar gå på autopilot. Framför allt den senare är så dålig att jag nog vill utse stycket till den sämsta låten bandet har gjort överhuvudtaget.

Tack och lov vägs klavertramp av detta slag med råge upp av låtar som inledande Black Tongue, febrigt drivande Stargasm som även bjuder på skön melankoli emellanåt, The Hunter som med sitt vemod blir en verkligt plågsam lyssnarupplevelse, och briljanta Spectrelight vars furiösa piskdriv får mig att studsa omkring i ren lycka.

Produktionen är föredömligt köttig, framför allt gillar jag att basen kommer fram alldeles perfekt. Tillbaka är också trummisen Brann Dailors fullständigt galna trumspel som fick stå tillbaka något på föregångsplattan ”Crack The Skye” – och detta är såklart något jag uppskattar mycket. En myckenhet av sjungande är också utmärkande på plattan – har man hört bandet live vet man att detta är lite av gruppens akilleshäl; ibland låter det kanonbra, ibland inte fullt så bra, och det ska bli mycket intressant att höra hur bandet reder ut detta live.

Mina invändningar till trots – ”The Hunter” är en platta som verkligen inte ligger på den nedre delen av betygsskalan – det finns för många verkligt starka låtar på plattan vilket gör att jag saknar konceptidén endast litegrann.

Skivor

Djerv – s/t

Lämna en kommentar

djervstorARTIST: Djerv
TITEL: Djerv
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Agnete Kjølsrud har en benådad röst som ljuder ömsom klar som vatten, ömsom hård som is och emellanåt vass som krossat glas. Efter succégästandet på DIMMU BORGIRs senaste giv ”Abrahadabra” kommer hon nu i egen rätt under bandnamnet DJERV tillsammans med slagverkaren Erlend Gjerde, tidigare i STONEGARD, samt gitarristen Stian Kårstad som även spelar i black metal-bandet TRELLDOM med bland andra Gaahl. Medlemmarnas skilda bakgrund är säkert en av grunderna till att bandet framgångsrikt leker fritt i det musikaliska gränslandet mellan rock, heavy metal och black metal.

DJERVs självbetitlade debutalbumet har några urstarka låtar såsom inledande Madman tillika förstasingel, samt Headstone och Ladder to the Moon, medan andra spår inte fullt ut har den styrka i låtarna som behövs för matchning med Kjølsruds röstkrafter och musikernas skicklighet. Något av energin går förlorad någonstans på vägen under skivans nio spår.

Således utmärkta insatser av bandets musiker, men ett stundom något svagt låtmaterial gör att jag inte delar ut de allra högsta betygen – denna gång. Räkna dock lugnt med att vi får höra mer av Agnete Kjølsrud och DJERV i framtiden, vilket finns all anledning att se fram emot.

/BiblioteKarin

Skivor

Obscura – Omnivium

Lämna en kommentar

ARTIST: Obscura
TITEL: Omnivium
RELEASE: 2011
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Första spåret Septuagint inleds med akustiska gitarrer för att sedan braka loss i en fest av tvåtakt, sylvassa riff, briljant growl och en hisnande snabbhet. Allting även kombinerat med en lekfullhet som verkligen imponerar. Tänk ett mer speedat och progressivt AT THE GATES så kommer ni någonstans i närheten av vad den drygt sju minuter långa låten bjuder på. Standarden är satt och OBSCURA har mig här stenhårt i sitt grepp.

Vortex Omnivium följer sedan med mer av samma medicin, även om bandet här släpper på med lite mer tyngd i vissa delar. Tyskarna har mig fortfarande stadigt i sitt grepp.

Men, nja. Efter det lyckas tyvärr inte ”Omnivium” – den tredje fullängdaren i ordningen – hålla mig kvar. Visst, det går fortfarande i ett imponerande tempo, samtidigt som bandet lyckas att åstadkomma rejält med tyngd, även i efterföljande spår, men när progginfluenserna får ta överhanden dör lite av charmen hos undertecknad. Det känns främst rätt frustrerande när ett gediget death metal-ös blir avbrutet av knepiga taktbyten, malplacerade akustiska partier eller, kanske värst av allt, baspretentioner på sina ställen. Fel, ack så fel. No offense, basister – jag är själv basist – er uppgift är att kompa, möjligtvis lägga subtila basgångar, inte ta över låten i ett skede av psykotisk hybris.

Trots att ”Omnivium” tappar styrfart i mitten av plattan med alla sina proggiga idéer så är det glädjande att skivan igen får ett lyft de sista låtarna. Framför allt A Transcendental Serenade gör sitt för att se till att skivan verkligen får en storslagen avslutning – och räddar på så sätt skivan från ett mediokert resultat för att istället bli en riktigt bra giv med vissa skönhetsfläckar.