Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Armored Saint – Symbol Of Salvation (Live)

Lämna en kommentar

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: ””Symbol Of Salvation (Live)”
RELEASE: 2021
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jänkarna i ARMORED SAINT har hållit på ett tag nu, och tycks ha lagt sig på en form av platå. Med karismatiske sångaren John Bush (du vet, han som också gästspelade ett tag i ANTHRAX?) och bandets starke man Joey Vera (bas) i spetsen har man karvat ut ett stabilt följe för sin klassiska heavy metal – men det lyfter ju inte riktigt till stjärnklass? Visst, man har Sandovalbröderna (Phil på gitarr och Gonzo på trummor) och Jeff Duncan på gitarr och i och med det en stabil och duktigt kunnig sättning, men… det blir aldrig riktigt magi. Tycker jag då, trots att jag är ett ganska troget fan och köper allt bandet släpper. Och kanske fångas det bättre än någonsin på den här skivan, då bandets fjärde platta ”Symbol Of Salvation” framförs i sin helhet live?

Det är nämligen rätt trevligt och bra på det hela taget. Bandet briljerar i sin spelning från New York och hela klabbet är på det hela taget bättre och tyngre än det nu 30-åriga originalet. Allt fint så, månne?  Inte riktigt! Materialet är som helhet just inte så starkt att det blir ”magi”. Eller att det kommer bära bandet till superstjärnenivå. Allra bäst är personliga favoriten Last Train Home, men för att skrapa ihop ett högre betyg och ordentligt underhållsvärde hade bandet nog behövt ta material från hela sin karriär. Visst, det hade varit att frångå syftet med att spela en skiva i sin helhet men just det är ju ARMORED SAINTs utmaning: man är bra i sjok. Sällan eller aldrig har man släppt en skiva utan dalar. Senaste släppet ”Punching The Sky” är inget undantag och det är kanske dags att fråga sig: is this it?

Skivor

Knife – Knife

Lämna en kommentar

ARTIST: KNIFE
TITEL: Self Titled
RELEASE: 2021
BOLAG: Dying Victims Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Är du ute efter en paus? Ett break, en platta som kanske inte kräver hundra procents fokus och dedicerad lyssning för att avslöja sina hemligheter? Låtar som du kan skråla med i redan vid första varvet, gärna i kombination med en gnutta klackspark?

Detta är svaret.

KNIFE (genialiskt namn – hur kan det inte vara upptaget och varumärkesskyddat?) levererar med sin självbetitlade debut 12 låtar vars syfte snarast är att få dig att skita i allt och bara vilja mosha dig genom plattans 36 minuter och 37 sekunder. Mosha? Jo, det handlar om trash. Eller kanske thrash med dödsanstrykning, framförallt drivet av frontmannen Vince Nihil (! Hej MÖTLEY CRÜE-Vince!) och hans jävlar-anamma-röst korskopplat med drivet riffande.

Spår som Inside The Electric Church, White Witch – Black Death, K.N.I.F.E, The Hallowed Chamber Of Storms, 1989 eller I Am The Priest borde få dig att vilja klä dig i jeansväst och dra kniv för att sen härja runt som en dåre hemma. Och sjunga med. Redan vid första varvet, för det är okomplicerat och glädjande i sin enkelhet, detta. Det är också det som gör att det inte blir ett högre betyg, för en paus är en paus. Det är trevligt och okomplicerat och roligt, men det finns å andra sidan lite mindre vad gäller djup och långsiktig hållbarhet.

Och det är okej. KNIFE är okej och kan vara din paus!

Skivor

Unto Others – Strength

Lämna en kommentar

ARTIST: UNTO OTHERS
TITEL: ”Strength”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är en ganska krokig väg de tagit fram till dagens datum, Portlands gothrockare UNTO OTHERS. Debuten – alldeles lysande ”Mana”, en skiva som placerade sig på undertecknads andraplats för årets bästa skivor – släpptes under namnet IDLE HANDS, och därefter har dagarna kantats av ett påtvingat namnbyte, diverse singlar och till sist denna storbolagsdebut. Bandets frontman Gabriel Franco har vittnat om pressen på att komma med en stark uppföljare, och det är svårt att säga om det är mina högt ställda förväntningar eller den där pressen bandet känt som gör att det bara blir stundtals lika bra den här gången.

För så är det. ”Strength” är inte ett dåligt album, men står sig ganska slätt jämför med ”Mana”, och det beror framförallt på att det inte håller hela vägen. Starka spår som Downtown – en låt som visserligen kräver minst 5-6 varv för att den ska sätta sig men sen sitter fast riktigt rejält!), Destiny och When Will Gods Work Be Done varvas med ren utfyllnad. Mittsektionen av plattan (Little Bird, Why, Just A Matter Of Time) skulle med fördel ha lämnats därhän. Faktum är att skivans bästa låt är Hell Is For Children – en väl vald cover på Pat Benatars 80-talsdänga.

Trots bistra ord ovan lär den här skivan dyka upp på fler topplistor än just ”Mana”. Storbolagskontraktet har den effekten, och det har regnat goda vitsord för plattan bland recensenter och lyssnare, framförallt de som nyupptäcker bandet. Det är välförjänt, för i motsats till undertecknads lite kinkiga attityd gentemot skivan kvarstår den enkla sanningen: UNTO OTHERS är ett av de mest intressanta banden vi har på väg uppåt i karriären. Håll koll på dem!