Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Vorga – Striving Toward Oblivion

Lämna en kommentar

ARTIST: Vorga
TITEL: Striving Toward Oblivion
RELEASE: 4/2 2022
BOLAG: Transcending Obscurity Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte hur det är med er, men omslag med teman från rymden är något som jag alltid har gått igång på. Jag tror, högst ovetenskapligt, att det faktum att jag blev indragen i Star Wars i unga år har gjort att det är totalt omöjligt att inte lockas av omslagskonst som avbildar fjärran galaxer. I vilket fall har jag gett upp den kampen, om den överhuvudtaget var en kamp att kämpa i.

Därför var det kanske inte så märkligt att jag redan innan jag tryckte på play på ”Striving Toward Oblivion” så hade jag en aning om att detta kunde vara något bra.

Som ni förstår av betyget så är detta en skiva som verkligen är det, och med tanke på att VORGA innan denna skiva har gett ut en EP och två singlar så är det en klart imponerande fullängdsdebut vi har framför oss här.

Bandets black metal är väldigt rättfram, utan att för den sakens skull sakna nyanser. Det snålas inte direkt med helt fantastiska melodier som har gjort att jag har haft vansinnigt svårt att slita mig från skivan under de gångna dagarna. Här finns ett underbart driv och ett nästan vidunderligt gott självförtroende i materialet som smittar av sig på ett helt ljuvligt sätt.

Att detta band vet hur man skriver bra låtar, som fastnar och dröjer sig kvar i skallen, det tror jag alla som lyssnar på ”Striving Toward Oblivion” kommer att bli övertygade om. Här finns en klar röd linje – melodierna – som är klart imponerande. Att dessutom få fantastiska individuella prestationer som förstärker helheten gör ju inte skivan sämre.

Att det, högst sannolikt, kommer kännas som att ni hört den här skivan innan gör faktiskt ingenting. VORGA lyckas övertyga mig om att de verkligen är att ta på allvar. ”Striving Toward Oblivion” är en fantastisk debutskiva som jag vet att jag kommer återkomma till med glädje under året.

Kolla in den.

Skivor

The Ferrymen – One More River To Cross

Lämna en kommentar

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: ”One More River To Cross”
RELEASE: 2022
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE FERRYMEN är tillbaka med sitt tredje album, en platta som såklart bjuder mer av samma vara som den sjävbetitlade debuten från 2017 och uppföljaren ”A New Evil” från 2019: melodiös, välproducerad hårdrock. Projektet är samma tre genreveteraner, Mike Terrana på trummor, Ronnie Romero på sång och Magnus karlsson på.. ja, allt annat. Gitarr, bas, keyboard men kanske framförallt: hela plattan känns som om det har hans hantverk över sig vad gäller låtsnickeri. I smyg är han ju en av världens främsta kompositörer av denna sorts musik, Magnus, och dessutom med en aldrig sinande produktion som tycks räcka till såväl PRIMAL FEAR, Magnus Karlsson’s FREE FALL, allehanda extraprojekt (de tidiga skivorna med ALLEN/LANDE står mycket högt i kurs hos undertecknad!) och tydligen även THE FERRYMEN. ”One More River To Cross” är nämligen en skiva med mycket hög lägstanivå, och en förmåga att klistra sig fast för repetitivt spelande.

Låtar som inledande One Word, titelspåret, The Last Ship eller för den delen episka Morning Star sitter precis där de ska, och är skrivna och arrangerade för att lyfta fram de tre medlemmarnas styrkor på ett alldeles förnämligt sätt. Terranas trumspel är såväl drivet som svängigt, Romeros spänstiga stämband får visa sina höjder vid flera tillfällen och runt allt syr Karlsson riff, solon och en massiv ljudbild. Det är svårt att plocka ut en favorit bland låtmaterialet (möjligen The Last Wave.. eller Hunt Me To The End Of The World.. eller..), vilket också är skivans styrka. Den håller. Hela vägen.

Gillar du klassisk, välproducerad och lättlyssnad melodiös hårdrock så är THE FERRYMEN något du ska kolla in. ”One More River To Cross” är dessutom antagligen den starkaste plattan, så du kan lika gärna börja här!

Skivor

Wilderun – Epigone

Lämna en kommentar

ARTIST: Wilderun
TITEL: Epigone
RELEASE: 7/1 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2019 recenserade jag WILDERUNs ”Veil Of Imagination”,  en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.

Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är  svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på ”Epigone”.

Vi tar det från början.

Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.

Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.

Identifier kommer ni kanske ihåg att vi hade med i ”Hot or Not?” i december förra året?  

Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som ”singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.

Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.

Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. ”Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.