Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Oromet – Oromet

Lämna en kommentar

ARTIST: Oromet
TITEL: Oromet
RELEASE: 1/6 2023
BOLAG: Transylvanian Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de bästa känslorna som finns är när man upptäcker någonting lika oväntat som bra. Så var det för mig när jag på vinst eller förlust surfade runt på Bandcamp och drog igång debutalbumet från kaliforniska OROMET. Det tog en genomlyssning för att övertyga mig om att detta var helt storartad musik, och för mig att börja skicka iväg tips på skivan till folk, plus tipsa om den i en story på Insta.

Att denna känsla av upphetsning kring musik fortfarande kan infinna sig hos mig efter ett helt liv av musiklyssnande är något jag är genuint tacksam för.

Men nog gafflat om mig, över till OROMET.

Bandet är en duo bestående av Patrick Hills som sköter trummor, bas, synthar och bakgrundssång och Dan Aguilar på gitarr och sång. Bandet bildades i år.

Bandet lirar atmosfärisk doom som är helt fantastiskt vacker och som gjord för att bara vara i. Det är ganska lätt gjort med tanke på att skivan består av enbart tre låtar, men ändå klockar in på en speltid på 43 minuter. Och, gott folk, det är inte tråkig lyssning i speciellt många moment. Det är vemod, skönhet och kontemplation mest hela tiden. Sången är sparsmakad och till stora delar i det desperata registret.

Det jag verkligen går igång på är den klockrena stämningen på skivan. Här finns, såklart, känslomässiga toppar och dalar, men allt sitter ihop på ett sätt som känns så omhändertagande att man smälter lite inombords. Det fina, skira nästan, slutet på Familiar Spirits är så vackert att jag har kommit på mig själv att lyssna om just detta parti flera gånger. Dessutom blir övergången till Diluvium så bra! Med en vemodsklingande och sparsmakad gitarrslinga är det bara att ta av sig kepsen och buga för det här bandet som sannerligen kan skriva låtar. Jag tycker att det är svårt att skriva om den här skivan på ett sätt som gör den rättvisa. Den bör upplevas, sjunka in i och drabba er – jag tror att det är enda sättet, haha!

Det enda jag har att invända egentligen är att jag inte hade upptäckt ”Oromet” innan vi gjorde vår Halfway To Hell för året. Kolla in den!

Skivor

Blackscape – Suffocated By The Sun

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackscape
TITEL: Suffocated By The Sun
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

BLACKSCAPE är ett albumdebuterande band att välkomna till den svenska metalscenen. Gruppen formades 2018 av musikerna Tage Andersson och Thomas Ohlsson och har skyndat relativt långsamt fram till debuten i år. Bandets starkt gitarrbaserade musik är både melodisk och tung. Förstasingeln tillika titellåten Suffocated By The Sun är ett av skivans starkaste spår men många fler fina enskilda låtar finns som exempelvis Colonized By The Dark, Bow To Me eller Enslaved med sin rensång och sitt riviga gitarrspel.

Bandet uppger sig spela thrash/death metal men visst finns det en del black-känsla också i det hela. En väl mixad extreme metal med mycket melodi som du inte tröttnar på även efter många lyssningar. Vokalist Lawrence Mackrory (även bl.a. i DARKANE) varierar rensång, skrik och growl på ett mycket tilltalande sätt. Likaså instrumentalisterna Thomas Ohlsson på trummor (tidigare bland annat i THE PROJECT HATE MCMXCIX) och Tage Andersson på gitarrer håller hög klass och får bland annat fritt spelrum i bonusspåret Blackscape som är helt instrumentalt.

Influenser är såväl internationell som svensk metal, bland annat AT THE GATES och OPETH, men enligt bandets gitarrist även klassisk musik och jazz. Ska inte påstå att någon jazz direkt lyser igenom men bredden av influenser speglar sig i känslan att musikerna inte låter begränsa sig inom snäva ramar vilket bidrar till att musiken lyfter lite utöver det vanlig. Lyriken känns öppen för olika tolkningar och är ofta både berörande och personlig, exempelvis i Waste Of Humanity.

Idag känns det närmast lite old school att bandet faktiskt har en egen webbplats (som inte enbart är ett försäljningsställe!) utöver sociala medier. Där finns det mesta av och om bandet samlat. Det uppskattas.

BLACKSCAPEs debut är ett stycke metal som står sig mycket väl i årets utgivning och den fyller gott sin plats i den svenska melodiska döds-/thrash-myllan. ”Suffocated By The Sun” är en skiva att återkomma till ofta och BLACKSCAPE ett nytt band på hårdrockskartan att hålla minst ett getöga på även framöver.

Skivor

Blackbraid – Blackbraid II

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: Blackbraid II
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en av de mest olyckliga krockarna i Copenhells historia spelade BLACKBRAID, det kanske hetaste namnet inom black metal just nu, samtidigt som jag var och kollade på GAEREA. På flera ställen kunde jag läsa om vilket otroligt bra spelning som Sgah’gasowáh med band gjorde på Pandemonium, och det är bara att beklaga att just den där gången var man tvungen att välja.

BLACKBRAID har minst sagt haft en karriär som har antagit kometliknande hastighet. Detta enmansprojekt startade i februari 2022, och redan i höjd med första skivan ”Blackbraid I” var hypen stor. Att skiva nummer två kommer mindre än ett år efter debuten, samtidigt som bandet turnerar är ruggigt imponerande.

Och det är förresten inte bara inom scenen som Sgah’gasowáh et cohortes drar till sig uppmärksamheten. Så sent som tidigare i veckan läste jag en lång intervju med huvudpersonen i New York Times. 

Det hör ju inte direkt till vanligheterna att det skrivs om black metal i en av världens största dagstidningar, och det hade det kanske inte gjort om inte faktum varit att Sgah’gasowáh är Native American från Adinrondackbergen.

Denna identitet kommer fram mycket tydligare på ”Blackbraid II” än på debuten, som andades så otroligt mycket av WOLVES IN THE THRONE ROOM och AGALLOCH (inte för att detta på något sätt störde) och precis som ”Blackbraid II” inte vräker på med traditionella instrument i någon högre utsträckning. Det gör, i alla fall för mig, att BLACKBRAID känns både hemtamt, men också som att det finns andra element här som skiljer bandet från i alla fall den skandinaviska scenen.

Med tanke på den hype som BLACKBRAID rönte redan för ett år sedan, och att skiva nummer två kommer så pass raskt marscherat är det kanske befogat att ställa sig frågan, håller den? Med tanke på att ni har sett betygsåttan om ni läst så här långt så kan vi ju sluta oss till att jag tycker det. ”Blackbraid I” tycker jag mycket om, så pass att jag tycker att den är för kort, haha! Några sådana farhågor går inte att ha kring ”Blackbraid II” som klockar in på över en timme i speltid, där en försvarlig del upptas av mastodontartade – och otroligt förträffliga – Moss Covered Bones On The Altar Of The Moon och A Song Of Death On Wings Of Dawn som ligger rakt efter varandra. Intensiteten och närvarokänslan i framför slutet på den senare dängan är helt magisk. Sgah’gahsowáh är inte bara en helvetiskt skicklig kompositör, han sjunger så ruggigt imponerande att jag stundtals baxnar, inte minst i dessa låtar.

”Blackbraid II” är en skiva som kommer att få ytterligare försvarligt med speltid framöver. Den känns så fruktansvärt äkta, innerlig, allvarlig och – viktigt – triumfatorisk i sin återklang av den minst sagt blodiga historien som Native Americans har tvingats utstå, och fortfarande utstår på många ställen. Inte minst känns ”Blackbraid II” som en otroligt väl balanserad, väl producerad och på väldigt många ställen episk skiva. Kolla in den!