Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Wormed – Krighsu

2 kommentarer

KrighsuARTIST: Wormed
TITEL: Krighsu
RELEASE: 2016
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska WORMED har vid sidan av DEFEATED SANITY mer och mer kommit att framstå som den tekniska brutala dödsmetallens verkliga elitorkester. Med ”Krighsu” befäster bandet sin position med emfas.

Från förra skivan ”Exodromos” har bandet hunnit byta skivbolag från Willowtip till anrika Season Of Mist och verkar ha kunnat utverka en större studiobudget för produktionen är väldigt bra på ”Krighsu”. Framför allt trummorna – trakterade av Guillermo Calero – låter väldigt bra och cymbalerna kommer fram väsentligt mycket bättre än tidigare. Calero förresten – WORMED verkar ha gjort det till en grej att spåra upp batterister som verkligen vet hur det ska liras tekniskt. Med Calero har de dessutom fått in en trummis som vet hur det liras svängigt, för även om detta inte är en prominent del av dylik musik så är det ytterligare ett vapen i arsenalen som WORMED har till sitt förfogande.

Även om det mesta av materialet går i halsbrytande hastigheter så har WORMED vettet att blanda upp detta med rejält tunga och, faktiskt, nyanserade delar. Computronium Pulsar Nanarchy kan med fördel kollas in för alla dessa beståndsdelar.

Riffandet i bandet står Javier Ameztoi och Miguel Ángel för och detta ligger såklart på en rent häpnadsväckande nivå och liras extremt tajt. Basen – spelad av Guillemoth – hörs men är likt mycket inom denna subgrenre inte speciellt prioriterad.

Det är däremot sången från Phlegeton. Jag tror ni får leta efter en sångare som det är svårare att höra vad som sjungs än honom. Och samtidigt är lika väsentlig, ja kanske mer så än någon annan beståndsdel i WORMEDs musik, än hans stämma. Redan på ”Exodromos” –  med texthäfte bör tilläggas – var det extremt svårt att höra texterna. En del kanske tycker att detta är extremt irriterande, men i ärlighetens namn, teknisk brutal dödsmetall är inte en allsångsgenre. Här är stämningen och känslan det mest väsentliga, och här råder det inga tveksamheter över att WORMED vet vad de sysslar med.

”Krighsu” visar ett band som alltmer förfinar och utvecklar sin subgenre och som verkligen övertygar mig om att detta kan absolut vara material tillräckligt bra för att ge skivan en plats på årsbästalistan för undertecknads del. Jag tror å andra sidan inte att detta överraskar många av er läsare, haha!

”Krighsu” släpps imorgon, den 18 mars. Gillar du denna typ av metal är den vad mig anbelangar ett givet köp.

Skivor

Inverloch – Distance I Collapsed

Lämna en kommentar


Distance CollapsedARTIST: Inverloch
TITEL: Distance Ι Collapsed
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Intressant är faktumet att när band kommer från ställen som du förknippar med helt andra saker än metal – som exempelvis ULCERATE från Nya Zeeland – då låter de riktigt tunga, brutala eller rejält murkna. INVERLOCH har, kanske, tagit sitt namn från den lilla stad som ligger söder om Melbourne och som mest är känd för kitesurfning, vindsurfing och turism och inte för den synnerligen kämpiga doom/dödsen som förevisas på ”Distance Ι Collapsed”.

Jag har förutsatt mig att under 2016 utmana mig mycket mer när det gäller musik. Jag är glad att jag fick tillfälle att göra det med INVERLOCH för detta är musik som frestar svårt om du som lyssnare inte stänger av tänkandet och enbart känner musiken – vilket kan vara svårt nog!

Värt att veta om INVERLOCH – i bandet finns två medlemmar från disEMBOWELMENT som 1993 släppte ”Transcendence Into The Peripheral” som fick folk som hörde den att gå fullständigt bananas över bandets på denna tid speciella mix av doom och döds.  Jag har ingen relation till detta album eller till Matthew Skarajew eller Paul Mazziotta sedan tidigare.

”Distance Ι Collapsed” är en oerhört mustig skiva. Med 5 låtar med spellängd längre finns här gott om musik att gotta ner sig i. Stämningen är genomgående oerhört svårmodig, men som värst/bäst är det i andra låten – From The Eventide Pool som med fint gitarrspel från Skarajew och Cullen skickar rysningar längs ryggraden. Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.

Fina Lucid Delirium är ett ypperligt exempel på detta. Inledande blastbeatparti får mig att haja till och du hittar också helt underbara bisvärmspartier ovanpå malande doom vilket fungerar helt fantastiskt.

Bäst är ändå Ben James sång – maken till murkenhet har jag aldrig hört – som på sitt hemsökande sätt får mig att nästan bli rädd på riktigt.

Uppskattar du doom/döds så har du förmodligen redan koll på INVERLOCH – annars är det bara att hala upp lädret. Detta är brutalt bra.

Skivor

Conan – Revengeance

Lämna en kommentar

conan revengeanceARTIST: Conan
TITEL: Revengeance
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tung – tyngre – tyngst.
Så lyder kompareringen av adjektivet tung, men frågan är om vi inte behöver begära någon form av ändring av den saken i samband med att britterna CONAN släpper lös sin tredje platta ”Revengeance” på världen.
Maken till brottartung skapelse har nog nämligen inte sett dagens ljus förrän..  ja, förra plattan med CONAN. Typ.
Visserligen kan man nästan luras till att tro på en snabbare och mer klassisk heavy metalanordnad tilvaro när öppningslåten Throne Of Fire brakar igång, men det är inget du behjöver oroa dig för. Efterföljande Thunderhoof som sedan glider över i Wrath Gautlet visar med all önskvärd tydlighet hur man levererar riff som kan förflytta berg i all sin malande långsamhet. Texterna kvarstår i sin enkelhet och är inte av sorten du behöver djupanalysera, sångaren, gitarristen och starke mannen Jon Davies hämtar sin inspiration från TV-spel, fantasy och serier. Ond bråd död i krigarform ger namn åt spår som Every Man Is An Enemy (antligen skivans bästa spår) och Revengeance (som till och med bjuder på lite rens) – och ingen av de låtarna är direkt överraskande i sitt litterära innehåll. Precis som man vill ha det, alltså!

CONAN må komma från Liverpool, och det man har gemensamt med fornstora hjältarna stadsgrannarna THE BEATLES tycks nästan vara att man vill se hur långt man kan pressa gränsen för vad som är accepterat. THE BEATLES ansågs som skräniga och hårdrockiga, CONAN tar alltså priset som de tyngsta. När sista spåret Earthenguard manglas ut i sina majestätiska 11:45 så är det lite som att slå tio extra slag med hammaren när spiken redan är fullt nedslagen. Den önskade effekten och sedan länge klarats av, men för att undvika alla tvivel bultar man fast det lite extra. Bara för att det känns bra.

”Revengeance” är CONANs bästa album till dags dato, lika kompromisslöst som det faktiskt är lättlyssnat. Många av låtarna ligger på bekväma 6-8 minuter och behöver den tiden för att mörbulta öron världen över.

Nämnde jag att ”Revengeance” är en tung platta?