Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Caliban – I Am Nemesis

Lämna en kommentar

Caliban-12ARTIST: Caliban
TITEL: I Am Nemesis
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

CALIBAN – som bäst i sina argaste stunder

“Metalcore innan metalcore var uppfunnet” har sagts om CALIBAN, tyskarna som hållit igång i 15 år och nu re-presenterar sig med sitt åttonde studioalbum. Det får vara som det vill med detta, CALIBAN lyckas i “I Am Nemesis” övertyga mig om sin storhet på ett sätt jag inte upplevt vid tidigare, visserligen ganska sporadiska, lyssningar till bandets musik. Denna gång behövdes dock inte mer än en genomlyssning för att väcka intresset och ju mer jag hör desto fler bitar trillar på plats. I slutänden är detta en rejält hållen, av godbitar fylld och med finess spetsad skiva för alla som uppskattar duktiga musiker och en ilsken nutidsnärvaro.

Sångaren Andreas Dörner sjunger, skriker och vrålar sig igenom de tolv spåren med full känsla, och får dessutom back up av bland andra Mitch Lucker från SUICIDE SILENCE och Marcus Bischoff som vanligtvis gastar i HEAVEN SHALL BURN. Låtarna sjungs genomgående på engelska utom i den alldeles utmärkta, Dein R3Ich, där modersmålet begagnas.

Extra nämnvärda låtar på plattan är utöver Dein R3Ich också lugnare Memorial, urladdningen Deadly Dream och, kanske allra bäst, de två inledande spåren We Are The Many och The Bogeyman. Melodiska partier och grove är gott och väl, men CALIBAN är som allra bäst när de är som allra argast.

Skivor

Asphyx – Deathhammer

Lämna en kommentar

ARTISTpress_cover: Asphyx
TITEL: Deathhammer
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vad finns egentligen att hämta i den holländska extreme metal-myllan i tiden mellan nu – läs HAIL OF BULLETS, och då – läs PESTILENCE? Inte seriöst mycket, förutom nu albumaktuella ASPHYX som måste sägas tillhöra både “nuet” och “dået”. Och över alltihop hittar man en viss Martin van Drunnen…

Med “Deathhammer” släpper ASPHYX sitt åttonde studioalbum, och därmed sitt andra sedan återföreningen 2007. Av ursprungsmedlemmarna från 1987 återfinns i dagens sättning endast trummisen Bob Bagchus, medan vokalisten Martin van Drunnen gjorde sin tidiga insats i bandet 1990-92 och även var den som sjöng på bandets två första albumsläpp. Innan dess hade van Drunnen gjort tjänst i PESTILENCE åren 1987-89 och lagt sång även på det bandets första två skivor, och senare i karriären hittar vi Martin van Drunnen i flera olika konstellationer, och även som sångare på ett svenskt albumsläpp, COMECONs “Converging Conspiracies” från 1993. Numera heter huvudbandet HAIL OF BULLETS, men van Drunnens insats i ASPHYX är definitivt ingenting gjort med halva hjärtat. Det den rösten bjuder oss här är guld.

“Deathhammer” inleds med Into The Timewastes där lyssnaren kastas rakt in i hetsigt tempo och vokalistens dova growl. En hetsighet som därefter i titelspåret ökar till storm. Med neddraget tempo och en pressande tyngd drivs sedan Minefield framåt av van Drunnens röst tillsammans med släpiga gitarrer – detta spår utgör en av plattans höjdpunkter. Sedan böljar dödshammaren vidare med ömsom snabb snärtighet i vissa spår, ömsom dov doomighet i andra, och somliga partier med både snabbhet och släpighet i sig samtidigt, med smattrande trummor över ödesmättat gitarrlir. Martin van Drunnens röst driver och river, dånar och sårar, ibland med en överton som får mig att tänka på Tompa Lindberg och tidiga AT THE GATES.

Detta kan knappast kallas sofistikerat, men ASPHYX har med “Deathhammer” monterat ihop ett album som inte släpper taget i första vändan. Växlingen mellan snabba, intensivt korta dödsdängor och tunga, trögflytande 6-7-minuters malande doom-bestar kulminerar i avslutande rappa Vespa Crabro samt den oss till botten dragandes åttaminuterskolossen . Efter att ha mörbultats med dryga 45 minuter hammare av döds är det svårt att resa sig upp och gå. Jag blir hos ASPHYX en vända till…

Skivor

Moloken – Rural

Lämna en kommentar

Moloken RuralARTIST: Moloken
TITEL: Rural
RELEASE: 2011
BOLAG: Discouraged Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag lyssnar, än mindre går igång på sludge. Men MOLOKEN får mig övertygad om att denna subgrenre faktiskt inte är totalt genomusel.

Att lyssna på “Rural” är som att träda ut i en distad ödemark eller att beskåda ett monolitiskt ångestfjäll i skymningen då fimbulvintern skall sänka sig över människornas boning.

Öppnande The Titan Above Us har en inledning lika suggestiv som lång – och jag har inte ett vitten emot detta. Musiken släpar sig framåt med ett driv som egentligen kontradikterar allt jag trodde mig veta om genren – suveränt.

Jag gillade bandets förstlingssläpp “Our Astral Circle” riktigt mycket, men jag tycker faktiskt att “Rural” är en om möjligt ännu bättre platta. Det jag framför allt uppskattar är att bandet vågar låta musiken ta tid på sig – och de gör det utan att det blir tråkigt för en enda sekund. Detta beror såklart på att grundidéerna är så pass solida att inte en enda låt känns stel eller intetsägande.

Gitarrspelet från Patrick Ulmefors och Kristoffer Bäckström är ömsom smekande vackert, ömsom brötigt yxigt som i exempelvis Walz Of Despair som drönar fram likt en sårad och deprimerad jättebälta.

Ödsligheten i MOLOKENs musik är något som jag både attraheras av och ryggar tillbaka ifrån – “Rural” är inte en partyplatta på något sätt – ändå är det mycket befriande att lyssna på musik som bejakar det inre mörkret och vågar vara så ångestframkallande som en platta mäktar med. Det, mina damer och herrar, är den sanna styrkan med “Rural”.