Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Alkaloid – Liquid Anatomy

Lämna en kommentar

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, ”Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten ”The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

”Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på ”Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Skivor

Gutter Instinct – Heirs Of Sisyphus

Lämna en kommentar

ARTIST: Gutter Instinct
TITEL: Heirs Of Sisyphus
RELEASE: 2018
BOLAG: Pulverised Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Sisyfos kung, väl känd för att konspirera mot både människor och gudar. Han styrde med järnhand över sitt kungarike som troligen var Korint. I sitt sista trick lurade han flera gudar i ett försök att undkomma döden. Men Zeus hade tröttnat på Sisyfos uppstudsighet och belade honom med ett grymt straff. Intill tidens ände fick han rulla en stor stenbumling uppför ett berg. Bumlingen var förtrollad av Zeus att rulla nerför berget precis innan toppen så att den forne kungen fick börja om. Detta har gett upphov till ordet sisyfosarbete som beskriver ändlöst och meningslöst arbete.

Hur helsingborgsbandet GUTTER INSTICT kopplas in till denna myt har ju snarast att göra med idén att göra uppror mot gudarna – och högst sannolikt inte med att det bandet gör är meningslöst arbete. För denna, uppföljningsskivan till debuten ”Age Of The Fanatics”, visar att GUTTER INSTICT verkligen vet vad de sysslar med.

Det mesta som det brukar i GUTTER INSTICT-land. Bandets högkvalitativa svärtade dödsmetall har tagit ytterligare kliv framåt, vilket inte vill säga lite, då både debuten och EP:n ”The Insurrection” var väldigt bra skivor.

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och ”Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

GUTTER INSTINCT har två drivna gitarrister i Oscar Petterson och Hannes Hellman som vet vad de vill göra med sin musik. Att bandet gillar sin döds från 90-talet känns självklart, men musiken känns aldrig antikverad eller pastischartad. Det är oavbrutet underhållande att lyssna på allt från de fetaste bisvärmsriffen till de galet snygga melodierna som dessa strängbändare väver in i samtliga låtar. Att dessutom produktionen är magiskt bra gör ju verkligen inte sakernas tillstånd sämre.

”Heirs Of Sisyphus” är en solid käftsmäll från ett band som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet av många, och det är solklar årsbästalistevarning på denna. Kolla in den.

 

Skivor

Barren Earth – A Complex Of Cages

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: A Complex Of Cages
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att tiden lever sitt eget liv är vi nog alla mer eller mindre medvetna om. Men jag måste erkänna att jag hajade till när jag insåg att det är tre år sedan ”On Lonely Towers” kom. Jag drämde i med en betygsnia och en tredjeplats på min årsbästalista för skivan som jag då utan tvekan utnämnde till bandets hittills bästa. Frågan är om ”A Complex Of Cages” slår föregångaren?

Jón Aldará som tog över positionen som sångare på ”OLT”  höjde minst sagt förväntningarna på ”ACOC” efter den rent mästerliga vokala uppvisning han stod för på HAMFERÐs ”Támsins Likam” som kom tidigare i år och rent sångarmässigt så dräper ”ACOC” med sin otroliga mångsidighet. Aldarás alla vokala uttryck hanterar han med självförtroende och finess, och alltid med väldigt mycket känsla. När dessa paras med den lika stora mångsidigheten i BARREN EARTHs instrumentella leverans, ja då krävs det ingen examen i musikteori för att gå igång på nästan alla cylindrar.

Ta öppningslåten The Living Fortress till exempel. Det rent sanslösa drivet i introt är magiskt bra, med nickningar åt både OPETH och DREAM THEATER. När väl sången kommer in så väljer bandet att börja bygga nerifrån igen, och de bygger tills dess att ögonen tåras innan de vräker på med ett riff som fick mig att gallskrika av glädje. Lyssna lite extra vid 3:19 så kanske ni kommer att uppleva samma sak. Räcker det nu? Nähej då! Vid 4:35 drämmer de i ytterligare en gång med ett så tjockt riff att nackhåren reser sig. Att trummisen Marko Tarvonen dessutom lägger sig på koklockan gör det sannerligen inte sämre.

Ja, ni fattar. Jag har nämnt en låt, och är redan i gasen. Det finns några element som hindrar mig från att sätta det högsta betyget på den här skivan, men som helhet betraktat är ”A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.

Med Aldarás inträde i bandet så verkar BARREN EARTH ha fått något av en nytändning, även om jag ogärna vill använda det uttrycket om ett band som har levererat bra musik på varenda skiva. Men både ”On Lonely Towers” och ”A Complex Of Cages” ligger på en annan nivå i jämförelse med den tidigare diskografin och denna skivan kommer att finnas med på en hel del årsbästalistor trots de rent skrattretande starka skivor som har kommit, och kommer att komma, under 2018.