Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Keep Of Kalessin – Reptilian

Lämna en kommentar

keep of kalessin 2010ARTIST: Keep Of Kalessin
TITEL: Reptilian
RELEASE: 2010
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Kalessin är gammeldraken, den visa uråldriga drak-urfadern, i Ursula K. Le Guins fantasyepos om Ö-världen, han som levde redan i den för människor och drakar gemensamma forntiden. Som så många fantasyberättelser handlar även denna saga djupast om vad det är att vara människa, mer än vad det är en äventyrshistoria.

Grundaren av bandet som bär drakens namn i sitt bandnamn, Obsidian C, har valt att i KEEP OF KALESSINs senaste studioalbum utforska och utveckla drakmyten till fullo. Och de skapar detta femte kapitel i bandets historia med en betagande blandning av det bästa från de tyngre metalgenrerna, med både death-, black- och thrashelement. Därmed utvecklar sig bandet vidare i sin egen stil, som passande benämns episk extreme metal.

Hjärtat darrar redan vid första anslaget i Dragon Iconography, inledningslåten på albumet ”Reptilian”. Det är tungt och tekniskt, det är mytologiskt och majestätiskt. Albumet fortsätter rakt igenom med en läcker kombination av helvetestyngd och thrash-snabbhet, och kompositionen av låtmaterialet är fenomenal.

Efter de inledande tunga spåren bjuds i mitten av albumet ett litet kluster av mer melodiska och mer lättillgängliga låtar, vilket inleds med fjärdespåret, The Dragontower, igenkänlig från norska Melodi Grand Prix, men här i en delvis annan tappning. Inför tävlingen hade låten kortats ner och fått delvis andra, mer ”schlagermässiga” element – jämför gärna avslutningen på de båda versionerna – medan den nu fullt ut fyller sin plats på albumet. Efter den aningen mer anonyma Leaving the Mortal Flesh följer därpå mitt favoritspår för närvarande, Dark as Moonless Night. Detta musikstycke är bedövande vackert med sin lugna stämningsfulla inledning, sitt melodiösa driv, med Thebons röst i sitt bästa djupgrowlande hesa läge och med översköna mansröster från The Dragonchoir i refrängen.

Full tyngd återkommer i den längtansfulla The Devine Land samt den avslutande makalösa 14-minuterskompositionen Reptilian Majesty som perfekt bär fram hela albumets väsen. Detta, har Obsidian C. omtalat, är en låt han arbetat på i flera år och en version fanns redan inför förra albumet, ”Kolossus”. Dock valde han att vänta med den och fortsätta bearbeta temat. Nu presenteras låten helt i sitt rätta sammanhang.

”Reptilian” är således en samling låtar av högsta kvalitet rakt igenom. Spåren varierar i längd, från 4 till drygt 14 minuter, och är så musikaliskt varierade att det fortfarande, efter säkert ett femtiotal genomlyssningar, är spännande att ta del av var och en av de åtta låtarna på albumet.

Sångaren Torbjørn ”Thebon” Schei visar sig alltmer som en fantastisk allround-vokalist, jag vet inte om jag har hört någon annan i genren bättre utföra ett så brett register av sångstilar, och han utnyttjar hela sin förmåga på denna platta. Från djupaste dödsgrowl till hest viskande raspig sång och de mest skärande black metal-skrik.

”Varför gör inte alla band så här – hela tiden?” är känslan jag får inför KEEP OF KALESSINs tekniskt så flyhänta hantering av uppgiften på denna platta. Allt är så gediget och genomarbetat, från låtmaterialet, det musikaliska genomförandet av samtliga i bandet – Vegar ”Vyl” Larsen är en benådad trummis – till produktion och paketering. Det är som en ren vinst att ha fått äran att införskaffa detta album. Du som ska köpa ”Reptilian”, och det tycker jag självklart du ska göra, väljer gärna digipack-utgåvan med en DVD som bonus. DVD:n är i sig ingen märkvärdig produkt, men ett intressant ”making of”-avsnitt samt några låtar från en konsert i Trondheim 2009 är mycket väl värt den lilla tian extra.

Det enda som hindrar mig att ge ”Reptilian” full poäng, är känslan av att KEEP OF KALESSIN efter detta, faktiskt, har ytterligare att komma med. 10-poängaren är dock snubblande nära och detta kan mycket väl visa sig vara årets platta. Mycket väl…

 

Skivor

Burzum – Belus

Lämna en kommentar

ARTIST: Burzum
TITEL: Belus
RELEASE: 2010
BOLAG: Byelobog

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Shadows

Efter 27 år är Varg Vikernes eller BURZUM som hans enmansband heter tillbaka. Någon kanske invänder och, med rätta, menar att ”Dauði baldrs” och ”Hliðskjálf” spelades in och släpptes senare. Faktum är dock att Varg då satt i fängelse och att albumen spelades in med mycket begränsad tillgång till utrustning och resultatet då blev därefter. För mig är BURZUM de album Vikernes spelade in i frihet som knapp 20-åring i Bergen under 1992 och 1993. ”Burzum”, ”Det Som En Gang Var”, ”Aske”, ”Hvis Lyset Tar Oss” och ”Filosofem” tillhör de starkaste, mest innovativa och bästa som släppts inom extrem musik. Nu, efter nästan tre årtionden, var det alltså dags igen.

Jag vågade inte hoppas. Det var ju så lång tid sedan han spelade in något och ännu längre tid sedan det han spelade in något bra. Vilken inriktning skulle den nya musiken ha och skulle hans röst hålla? Skulle han ens använda den eller skulle det bli ett instrumentalt album?

Med ”Belus” i spelaren har vi nu äntligen svaret. Texterna på skivan kretsar kring gudarna inom den nordiska mytologin och där Belus skall motsvara Balder. Skivan består av åtta låtar och drygt 50 minuter musik varav första spåret, Leukes renkespill (Introduksjon) är en ren introduktion utan vare sig musik eller sång.

Varje låt har en direkt koppling till den nordiska mytologin och som exempel kan nämnas att inledningsspåret behandlar Loke och hans inblandning i planeringen av Balders (Belus) död. Övriga tolkningar får lyssnaren själv stå för. Som jag skrev ovan är Leukes renkespill (Introduksjon) en inledning och det är först i Belus’ dødsom musiken kommer igång. Redan från första tonen men framförallt efter det att Varg börjat sjunga råder inte längre något tvivel. BURZUM är tillbaka och det på bästa sätt. Den monotona musiken med distade gitarrer och relativt enkelt trumkomp kombineras med en insats vid mikrofonen som bara kan jämföras med den på BURZUMs tidigare alster. Sången är här dock inte riktigt lika extremt distad och blandas på ”Belus” med både skönsång och pratsång. Jag hade gärna sett att Varg lämnat den senare utanför skivan men den bidrar ändå i viss mån till att förstärka budskapet som till exempel i Glemselens Elv:

Jeg vil komme tilbake.
Jeg vil komme igjen.
Når vinterens ånder er svake,
vil jeg komme hjem.

Annars tillhör Kaimadalthas Nedstigning, Sverddans och Keilohesten skivans starkaste låtar och gemensamt för dem är att de är lite mer rakt på, har ett lite högre tempo och att de har det medryckande drivet som till exempel ”Det Som En Gang Var” utmärks av.

Att ”Belus” skulle vara lika bra som albumen som släpptes för nästan 20 år sedan var en omöjlighet.

Ungdomens experimentlusta, nyfikenhet och desperation finns inte där längre och rösten håller inte på samma sätt. Vikernes har dock visat att han trots så lång frånvaro från musiken och samhället och trots att han blivit ordentligt mycket äldre fortfarande besitter något speciellt. ”Belus” är riktigt bra och om den inte jämförts med hans tidigare mästerverk är jag övertygad om att den fått betydligt bättre recensioner även om den faktiskt mottagits väl även nu.

Skivor

Brain Drill – Quantum Catastrophe

Lämna en kommentar

ARTIST: Brain Drill
TITEL: Quantum Catastrophe
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det här är en platta som gjord för oss som gillar teknisk dödsmetall med avsevärda inslag av grind. Om man varit bekymrad över att BRAIN DRILL skulle ha mesat till sig sedan debuten ”Apocalyptic Feasting” kan jag bara säga att de fortfarande har aggressiviteten uppskruvad till max.

Musiken väller ut som en flod av lava redan från starten och tar, precis som med debuten, en god stund att komma in i och smälta. Precis som med föregångaren är spelet en ren uppvisning i teknik och bländar i alla fall mig storligen. Ron Casey är mannen bakom en av de absolut värsta uppvisningarna i tekniskt trumspel helt i paritet med exempelvis Brad Fickeisen (ex-THE RED CHORD), som jag hört detta år. Vilket naturligtvis är helt i sin ordning då BRAIN DRILLs musik verkligen står och faller med trummisen. Strängbändarna i form av gitarristen Dylan Ruskin och bassisten Ivan Munguia visar också på en våldsam skicklighet med helt sinnesjuka övningar som får mig att tappa hakan. Steve Rathjenskriker/growlar också han med en inlevelse som matchar både hans medmusikers lir och låtmaterialet mycket bra.

Det som BRAIN DRILL har förbättrat sedan debuten är produktionen. Speciellt trumljudet på ”Apocalyptic Feasting” var supertriggat, och visserligen är fortfarande bastrummorna så även på ”Quantum Catastrophe” men övriga trummor låter så mycket naturligare än på debuten. Produktionen är som helhet mycket matigare och fetare – gitarren låter verkligen brutalt bra, men jag hade gärna sett att basen kommit fram ytterligare något mer än vad den gör.

Låtmässigt känner jag igen mig från ”Apocalyptic Feasting” men låtarna på ”Quantum Catastrophe” är mer genomtänkta än till att bara vara rena uppvisningar i tekniskt spel. Monumental Failure har redan seglat upp som en favorit ända sedan jag hittade låten på YouTube, men här finns såklart så mycket mer godis att hämta – titellåten exempelvis som är en för döds/grindband rejält lång njutningslyssning som klockar in på 16 minuter!

Det är riktigt kul att höra ett BRAIN DRILL som har höjt sig flera snäpp, framför allt låtskrivarmässigt, och som bjuder på en makalös audiell nedsänkning i ett ljudinferno som inte gör mig besviken. Gillar man verkligt extrem döds/grind bör man kolla in ”Quantum Catastrophe”.