Robert replikerade att NESTOR *är la knappast din grej?!”.
Mitt svar: ”Skojar du? Älskar NESTOR”.
Jag har lyssnat orimligt mycket på bandets första skiva, som jag tyckte hade några riktiga stänkare till låtar – 1989, Fireside, den otroligt ostiga balladen med Samantha Fox Tomorrow. Det var oförblommerad nostalgi parad med en bra känsla för att skriva låtar som satte sig. Därför har jag både längtat och bävat för nytt material med bandet. Som ni förstår av betyget så tycker jag att detta är bättre än ”Kids In A Ghost Town” som Robert delade ut en betygsåtta till när den kom 2021.
Kvar är den totala nostalgin – och då menar jag inte bara hur skivan låter, utan den nostalgi som finns i låttexterna. Det fylls på med revanschlusta, att här ska det minsann inte ges upp inför Jante utan det ska visas att det visst går att make it men också vara sentimental när det gäller forna flammor och känslan av att återvända till sin hemstad.
Ostigt räcker liksom inte till för att beskriva vad NESTOR sysslar med. Och ändå är det oerhört svårt, ja nästan omöjligt, att inte gilla detta trots att skivan är drabbad av viss balladsjuka.
”Teenage Rebel” är en skiva som slinker ner utan minsta tuggmotstånd för mig – de lite dryga 41 minuterna som skivan varar tycker jag snarare är helt perfekt i längd, jag har tenderat att låta skivan bara starta om för låtarna ligger på en jämnare och högre nivå än på debuten. ”Teenage Rebel” var helt klart värd väntan för oss älskare av 80-talet. Kolla in den.
Detta är en sorglig historia. Missförstå mig inte, det är en helt fantastisk – men sorglig – historia!
Konceptet på ”The Star” avhandlar nämligen hela universums undergång och människans reaktioner på och inför densamma. Denna gång är det inte, som i föregångaren ”Arkivet”, mänsklighetens misshandel av sin egen planet som orsakar katastrofen utan en stjärna som drar genom galaxen och ödelägger allt. Människorna regerar på olika sätt inför den annalkande katastrofen och spåren på plattan, från Stjärnfall till Ro, låter oss följa uppvaknandet, insikten, reaktionerna och den oundvikliga och totala förintelsen. Jag får genast Mats Strandbergs mycket starka bok Slutet i tankarna.
Men det här är som givet ingen bok utan detta är tonsatt berättande i text och musik. WORMWOOD har gett oss ett antal starka album under sin existens. Sedan ”Nattarvet” (2019) är jag en trogen följare och ”Arkivet” (2021) är för mig det årets allra främsta album. Trilogin avslutas med aktuellt album så mina förväntningar på ”The Star” har varit verkligen höga. Och de infrias. Jag blir inte riktigt fullt lika personligt berörd av katastroftemat denna gång, mänsklighetens misshushållning med planeten är ett mycket troligare scenario för vår undergång, men musikaliskt är albumet minst lika starkt som företrädaren.
WORMWOOD utvecklar här sin melodiska svartmetall ytterligare och skickligheterna hos musikerna är genomgående och uppenbar, liksom låtskrivandet av främst Tobias Rydsheim. Sångaren George ”Nine” Ekbladh är en vokalist av rang, en av Sveriges främsta inom extrem metall för närvarande. Hans röstomfång och variationsbredd ges allt utrymme som krävs på ”The Star”, även förtjänstfullt och sparsmakat kontrasterat med sång av Alexandra Segerström på några spår.
De folkmelodiska inslagen är mycket sparsamt förekommande på plattan och även om jag kan gilla desamma är det inget jag saknar här. Detta känns också naturligt när bandet konceptmässigt i princip gått från historisk tid i ”Nattarvet” via brännande nutid i ”Arkivet” till ren framtid i ”The Star”. Generellt ser vi en fortsatt utveckling av musiken samtidigt som det aldrig är någon som helst tvekan att det är WORMWOOD vi hör.
Jag kunde orera en hel massa om de enskilda låtarna på albumet men nöjer mig med att lyfta fram de båda i stort sett svenskspråkiga spåren, övriga är på engelska, vilka på ett utmärkt sätt ramar in plattan; inledande Stjärnfall och avslutande Ro (se video nedan). Båda musikaliskt rika och känslomässigt starka i musik såväl som lyrik. Ett signum som också gäller hela albumet som sådant. Andra riktigt starka låtar är exempelvis Liminal och Suffer Existence. Men det finns verkligen inga svaga spår denna gång och störst av allt är albumets helhet.
Ur Ro: Stilla den törst om ändlös sömn spika mig fast i Sednas* kött Svälj ankaret av tid och dröm och allt blir återfött
Stilla den lust om ofärd och fördärv kedja mig fast i Sednas svans Svälj sol som gav oss liv på denna jord nu skall jag äntligen få ro
“The Star” berör på djupet om än inte, som ovan sagts, på riktigt samma personligt känslomässiga plan som “Arkivet”. Musikaliskt är detta dock storslaget och ett av årets hittills främsta album.
* Sedna – ”hos inuiterna i Nordamerika motsvarigheten till uttrycket ’moder jord’, fast hon lever i havet”. (ur svenska Wikipedia)
IN VAIN är ett av Norges mest stringenta band i fråga om kvalitet. Ja, man får vänta på material från bandet mellan varje skiva, men när det dyker upp ny musik från bandet så har det varit värt väntan. Som ni förstår av betyget så är det så även denna gång, och ni får ursäkta att jag än en gång spär på den höga inflationen i höga betyg, men ”Solemn” är en nästan fullständigt magisk skiva.
Den fina tradition som Norge har befäst med band som BORKNAGAR och LEPROUS fortsätter IN VAIN med en väl utpräglad känsla för både det episka och det svärtade. Inledande Shadows Flap Their Black Wings kan vara den bästa öppningslåt jag hört på hela året. Det känns som om bandet har skrivit ett helt landskap i toner i en enda låt, från de djupaste av fjordar till de högsta av fjäll kavlar IN VAIN ut en episk dänga på över 7 minuter där inte en enda ton känns överflödig. Och det finns en hel del toner från framför allt gitarristerna Pedersen och Håland när de går loss med riff och solon som till stora delar känns överjordiskt bra.
Efterföljande To The Gallows följer fint med vad som kan vara det läckraste trumspelet på hela skivan, och detta är i stor grad diminutivt utfört av Solbakk. Rytmiken som kommer vid 3.38 är så djävulskt effektiv att jag hajade till redan vid första lyssningen.
Att IN VAIN lyckas hålla denna höga och jämna nivå genom hela skivan är smått vidunderligt. Jag har lyssnat på ”Solemn” i stort sett varje dag sedan den släpptes, och jag kan inte få nog av den. Den är helt enkelt så fullsmockad med känsla att det är svårt att ta in allt vid en enda genomlyssning.
Att skivan innehåller en massa olika element skulle i andra händer än IN VAINs kunna bli hur dåligt som helst. Här sammanfogas allt till en enhet av galaktiska dimensioner. Oavsett om det är sväng, aggressivitet, inslag av folkmusik eller symfoniska inslag, eller saxofon – IN VAIN syr ihop detta mästerligt. Precis som med ”Currents” som kom 2018 så känns IN VAIN som ett band som är omöjligt att förbise de år de kommer ut med musik. Jag kommer inte bli förvånad om ”Solemn” dyker upp på många årsbästalistor när 2024 ska summeras, och då fattar ni att detta är ett helvetiskt bra album. Kolla in det om ni inte redan gjort det.
ARTIST: Nestor
ARTIST: 
ARTIST: