Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Sodomisery – Mazzaroth

Lämna en kommentar

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. ”Mazzaroth” är SODOMISERYs ”svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen ”The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på ”Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på ”Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör ”Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

https://youtu.be/Gsr1B-42QCg?si=A6KSTMBe4mIhayIo

Skivor

An Abstract Illusion – Woe

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare ”Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker ”Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har ”Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på ”Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. ”Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med ”Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Skivor

Orm – Intet • Altet

Lämna en kommentar

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. ”Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas ”Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.

•