Etikettarkiv: Alkaloid

Listor

Årsbästalista 2018 – Martin

2 kommentarer

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!

Topp 10 skivor

10. SLAEGT – The Wheel

Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. ”The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.

9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson 

En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på ”III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då ”Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.

8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold

Från första lyssningen av ”The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.

7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, ”The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.

6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus

Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på ”Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är ”Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.

5. IN VAIN – Currents

Norska IN VAIN fick med ”Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är ”Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.

4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid

”Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.

3. BOREALIS – The Offering

Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner ”The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.

2. HAMFERÐ – Támsins Likam

Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs ”Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har ”Támsins Likam” känts som både vän och livboj.

1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. ”A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på ”A Complex Of Cages”.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.

Årets konsert
SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!

Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både ”Támsins Likam” och ”A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.

Årets tekniska dödsmetall
”Liquid Anatomy” av ALKALOID och ”Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.

Skivor

Alkaloid – Liquid Anatomy

Lämna en kommentar

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, ”Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten ”The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

”Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på ”Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Listor

Best of 2015 – Martin Bensch

2 kommentarer

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”New Bermuda” – DEAFHEAVEN
Hipster-black metal? Det må vara hänt, men detta är för bra för att förbises. Melodierna bölar fram känslor så storslagna att det är lönlöst att värja sig.

9. ”Meliora” – GHOST
På sin tredje skiva får GHOST till sitt hittills starkaste alster. Den storvulna och fint muskulösa produktionen passar de minst sagt episka låtarna som hand i handske, och bandet bör med rätta och stort självförtroende ställa in sig på de största scenerna. I detta fall är det fullt befogat att säga att här, först nu, inser jag att hypen kring bandet och dess musik är befogad, ja, berättigad.

8. ”Regression” – THEORIES
Kvalitetsrens som verkligen ger mersmak inför framtiden bjuder THEORIES på. ”Regression” är ett satans imponerande debutalbum som jag uppskattade direkt från första lyssningen. Grindcore med dödsinslag och stringent starka, ursinniga låtar gör att ”Regression” hamnar på listan.

7. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Det tog ett tag för mig att fatta hur bra ”Under The Red Cloud” är. AMORPHIS har inte hållit igen på något. Ändå känns de ljuva melodislingorna mer skarpa och genomkända än på ett tag. Det är oerhört vacker och smältande musik genomgående. Lägg till detta att Tomi Joutsen levererar en sjuhelvetes sånginsats och platsen på årsbästalistan är given.

6. ”Apex Predator – Easy Meat” – NAPALM DEATH
Utan tvekan ett av bandets allra bästa släpp. Nog för att bandets oerhört creddiga första hälft av diskografin har sina förtjänster, låtskrivarmässigt imponerar bandets senare hälft oerhört mycket mer. Med ”Apex Predator – Easy Meat” visar NAPALM DEATH att de inte bara har vreden kvar, de har förmågan att klä den i låtskrudar som på väldigt imponerande sätt reflekterar och politiserar denna vrede – precis som all verkligt bra grindcore kan göra.

5. ”Infinite Fields” – IRREVERSIBLE MECHANISM
2015 års bästa tekniska dödsmetallplatta kommer från Vitryssland med trumhjälp från Lyle Cooper vilket var det som drog mig till skivan i ett första skede. Det jag hörde fick mig att stanna kvar. ”Infinite Fields” formligen dryper av talang och habilt låtskriveri långt utöver det subgenren brukar stå för. Det är episkt, smattrande, ljuvligt och proppat med hooks så det räcker och blir över. Letar ni efter skärningspunkten mellan NECROPHAGISTs fallna mantel och THE FACELESS briljans – här har ni skivan.

4. ”Underworld” – SYMPHONY X
Jag antar att det är lätt att avfärda SYMPHONY X som ett gravt gitarronanerande band, och visst, Michael Romeo älskar sin gitarr. Dock, när han har förmågan att skriva låtar som på ”Underworld” där detta snarare höjer låtarna än tvärtom är jag beredd att inte bara köpa dem utan hylla dem. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva just för att snart sagt varenda låt är smart, intressant och driven till max.

3. ”On Lonely Towers” – BARREN EARTH
Majestätiskt. Så skulle jag kunna sammanfatta bandets tredje alster. Lekfullt, sprittande, ambitiöst, finskt vemodigt och tungt, energiskt, och med en känsla av nytändning från redan höga nivåer är andra begrepp som känns självklara när det gäller ”On Lonely Towers”.  Att bandet har haft mod i att tänka stort och vidlyftigt och ro hem det på detta vis är inget annat än imponerande.

2. ”Duende” – THE GREAT DISCORD

En av de mest eklektiska och storslagna skivorna från 2015. Jag föll som en fura från första lyssningen för blandningen mellan episk progressiv musik som KING CRIMSON och GENESIS och mer stökig dito som THE DILLINGER ESCAPE PLAN som vävs ihop till något helt eget. Genrekonformister lär hata skivan. Själv älskar jag den.

1.  ”The Malkuth Grimoire” – ALKALOID
The Malkuth Grimoire”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.

Årets övriga utmärkelser

Bästa konsert.
GHOST på Copenhell. Självförtroendefyllt, episkt och magiskt. Där och då bevisade bandet att de har kämpat sig till tröskeln till att bli större än hypen kring sig själva.

Gladaste överraskningen.
Att FAITH NO MORE på ”Sol Invictus” visade att de är prick så relevanta, ja livsnödvändiga, som de alltid har varit.

Bästa EP:n.
”The Insurrection” – GUTTER INSTINCT. Rå, arg, äkta dödsmetall som får nackhåren att resa sig. Det ska bli mycket intressant att se hur helsingborgsbandet förvaltar förväntningarna de byggt upp här på den kommande fullängdaren.

Bästa sånginsatsen.
Bruce Dickinson på ”The Book Of Souls”.

Bästa instrumentinsatsen.
Dirk Verbeuren, trummor, SOILWORK på ”The Ride Majestic”. Solitt, tajt, svängigt.

Mesta sväng.
CLUTCH på ”Psychic Warfare”.

Snyggaste omslag.
”Meliora” med omslagskonstnär Zbigniew M. Bielak. Detaljrikedomen  är makalös och genomtänkt. Genialt.