Etikettarkiv: black metal

Skivor

Blaze Of Perdition – The Harrowing Of Hearts

Lämna en kommentar

ARTIST: Blaze Of Perdition
TITEL: The Harrowing Of Hearts
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag säger polsk black metal, så är det nog rätt många av er som spontant tänker ”Behemoth”, inte sant? Det är svårt att undvika att förhålla sig till Nergals band, men BLAZE OF PERDITION känns betydligt mer äkta och innerliga än sina landsmän.

Det är inte bara det att de känns betydligt bättre på att framkalla känslor med sina sinnesjukt snygga melodislingor som ligger ack så välproducerade och genomtänkta i snart sagt varenda låt på ”The Harrowing Of Hearts”, de skriver just nu bättre låtar som helhet.

Jag tröttnar aldrig, utan törstar hela tiden efter mer när jag lyssnar på den här skivan, som håller en föredömlig spellängd på 46 minuters eget material, plus en cover som avslutning som jag tycker är helt onödig och det enda som drar ner betyget på plattan för mig.

”The Harrowing Of Hearts” har många lager, och visserligen är trumspelet inte det mest originella – trummisen DQ gör vad som förväntas av honom utan större åthävor, och sången är inte ens i närheten av varierad. Och ändå blir jag lyrisk för det BLAZE OF PERDITION gör så helvetiskt bra är just gitarrarbetet som lägger ett lager av fullödig känsla genom hela skivan. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan hamnar på en hel massa årsbästalistor. För min egen del gör ”The Harrowing Of Hearts” att jag blir sugen på att kolla in mer musik av polackerna.

Skivor

Midnight – Rebirth By Blasphemy

Lämna en kommentar

ARTIST: Midnight
TITEL: Rebirth By Blasphemy
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det rent groteskt fula omslaget till ”Rebirth By Blasphemy” fick mig att undra vad i hela helvetet MIDNIGHT vill med sin musik. Dessbättre att omslaget – i det här fallet – inte reflekterar enmansbandets kapacitet att skriva bra musik.

Kombinationen mellan black och klassisk speed metal funkar riktigt bra. Det är ärligt, innerligt menad musik utan speciella åthävor. Och det är gjort med en tydligt blinkning till det gyllene 1980-tal som många förknippar med en storhetstid för metallen.

Här står referenserna som spön i backen: spontant tänker jag på tidiga IRON MAIDEN, MOTÖRHEAD och METALLICA när jag lyssnar. Allt är gjort med ett helvetiskt schvung som bara förstärks ju mer jag lyssnar på skivan. En sådan sak som att jag faktiskt gillar Jamie ”Athenar” Walters sång efter 5 lyssningar, trots att den sannerligen är yxig, är ett gott tecken på att ”Rebirth By Blasphemy” är en skiva som växer vid varje lyssning.

Letar du efter introspektiv musik då kommer du sannolikt att avsky den här plattan. Som en rak, rå och ärligt menad partyplatta funkar den alldeles utmärkt.

Skivor

1349 – The Infernal Pathway

Lämna en kommentar

ARTIST: 1349
TITEL: The Infernal Pathway
RELEASE: 2019
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska 1349 är veteraner inom black metal-genren. ”The Infernal Pathways” är gruppens sjunde insegel sedan de första tonerna släpptes ut för över tjugo år sedan, och innebär lite av en paradox. Det här bandets sanna natur och inre väsen är kaos, och att lyssna på en platta med 1349 är att kastas rakt ut i en kakafonisk strömvirvel. Eller, det brukade vara så, för ”The Infernal Pathway” visar istället upp en löjligt snyg och städad ljudbild, träffsäkra riff i samma anda som SLAYERS gamla glansdagar och en förmåga att skriva refrängstarka låtar som går fullständigt på tvärs med allt vad vi lärt oss om det här bandets frenetiska attack.

Inledande Abyssos Antithesis är ett bra exempel. Det inledande spelet där Archaon (gitarr), Frost (trummor), Seidemann (bas) inväntar Ravns sång av den där sorten att man helt omöjligt kan undvika att headbanga. Personligen tar det mig direkt tillbaka till inledningen av just SLAYERs episka liveplatta ”Live – Decade Of Agression” då bandet frestar oss med ett liknande intro innan man kastar sig ut i Hell Awaits – även i 1349-fallet blir det mer stök när själva låten kommer igång… men inte i den utsträckning det brukar. Det är mer kontrollerat, och istället för att riskera att kantra hela tiden så navigerar bandet sina svarta vatten med mycket säker hand.

Låtar som Enter Cold Void Dreaming, Deeper Still, Striding The Chasm och Stand Tall In Fire är alldeles lysande och driven black metal. Allra mest sticker dock Through Eyes Of Stone ut. Den har den där speciella kvaliten som gör att man gärna nynnar på den långt i efterhand – något i alla fall jag aldrig trodde skulle hända med musik från 1349. Det har liksom aldrig varit syftet förr, men nu när det händer är det bara att tacka och ta emot. Jävligt bra!