Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Behemoth – Evangelion

Lämna en kommentar

ARTIST: Behemoth
TITEL: Evangelion
RELEASE: 2009
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band, om ens något, har svarat för en sådan konsekvent stenhård leverans av extrem metal som polska BEHEMOTH har gjort med i stort sett samtliga av gruppens album. ”Demigod” och efterföljande ”The Apostasy” låg på en nivå som skakade metalvärlden och som, naturligt nog, har ställt mycket höga förväntningar på ”Evangelion”– i synnerhet som bandets frontfigur Nergal har gått ut med att deklarera att skivan kommer stå som den platta som definierar bandets utgivning. Stora ord förvisso, och lever materialet upp till den standard som bandet har satt för sig självt?
Efter drygt 100 genomlyssningar (nej, jag överdriver inte), så kan jag bara svara jakande på den frågan. ”Evangelion” kan mycket väl vara en av de bästa plattor som har getts ut av ett extremt metalband – och det är definitivt årets platta i min bok. Låtmaterialet ligger på en sådan nivå att det inte finns en enda svag låt på hela plattan från inledande Daimonos till avslutande Lucifer. Materialet innehåller såväl den soniska attack av smattrande blastbeats som bandets trummis Inferno exekverar som ingen annan, till blytunga partier som knäcker. Första singeln från skivan Ov Fire And The Void är ett bra exempel på den tyngd som bandet valt att utveckla lite mer på ”Evangelion” utan att ge avkall på aggressiviteten och ligger perfekt placerad efter inledande Daimonos och Shemhamforash som med sin aggressivitet fullkomligt blästrar trumhinnorna. I synnerhet Shemhamforash, ett begrepp som står för det 216 bokstäver långa namn för gud som medeltida kabbalister fick fram genom att läsa bokstäver i en viss sekvens ur tre specifika verser i Andra Mosebok, golvar mig totalt med sin blastbeatattack och med sina riktigt kusliga bakgrundstämmor försätter den mig i total extas. Det kanske inte är adekvat att använda en term som lycka när man pratar om death metal men ”Evangelion” försätter mig i ett tillstånd av fullkomlig glädje från första till sista ton. ”The Apostasy” hade sina starka låtar, men i jämförelse står ”Evangelion” som en mer sammanhållen platta där det knappt finns några svackor överhuvudtaget.
Infernos trumspel, som inte har stagnerat alls, knyter samman materialet alldeles oavsett om han totalöser eller levererar det precisionslir med accenter på precis rätt ställen som gör att man fattar att mannen besitter en lyhördhet inför materialet som är avsevärd, och bildar med Orions basspel en i det närmaste perfekt kompkonstellation på vilken Seths och Nergals gitarrer kan göra i stort sett vadsomhelst. Nergals sånginsats med sin svetslågeheta leverans, tar fullkomligt andan ur mig. Mannen growlar med en övertygelse som inte den starkaste muren i världen kan stänga inne.
”Evangelion” är ett måste i varje lyssnare av extrem metalls samling, bredvid plattor som ”Human”av DEATH, ”Blessed Are The Sick” av MORBID ANGEL och ”Winds Of Creation” av DECAPITATED och är en skiva som kommer vara mycket, mycket svår även för BEHEMOTH att överträffa.

Skivor

Grave – Dominion VIII

Lämna en kommentar

grave2008ARTIST: Grave
TITEL: Dominion VIII
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Betryggande döds i en vilsen värld
Death metal-pionjärerna GRAVE, ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, ”Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med ”Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

”Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

Skivor

Agony Scene – Get Damned

ARTIST: AGONY SCENE
TITEL: Get Damned
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Blanksteg

Ilsket, brutalt och argt
2005 släppte AGONY SCENE sin andra fullängdare, ”Darkest Red”, på sitt andra skivbolag, Roadrunner Records, och jag älskar fortfarande varenda minut av detta smärtsamt brutala mästerverk. Trummorna är en av de största faktorerna till att jag alltför gärna lovprisar detta bandet, så det var med förfäran i blicken som jag läste att de bytt trummis. Det, plus att de  nu på sin tredje giv avverkar sitt tredje skivbolag gör att jag var lite smått skeptisk till Get Damned.

Hela skivan börjar med Barnburner, en låt som med sina körrop har mer hardcorekänsla än tidigare släpp. Denna känsla genomsyrar det mesta av plattan, särskilt första halvan. Men sjätte spåret, Rapture, har precis allt det där som gjorde förra skivorna så bra. Nästa låt, Deliverance, har ett riktigt ösparti en och en halv minut in,och såhär fortsätter det skivan genom. Efter några genomlyssningar har man upptäckt en hel mängd med både små och stora detaljer, en underbar breakdown här, en skön melodi där. Lyssna in the Opposition på tal om breakdowns, och en annan låt som måste nämnas är avslutande Old scratch som är enda låten där Michael Williams inte enbart skriker för full hals. Här blandas ren sång med det vanliga skrik som också är ett kapitel för sig. När hans rakbladsvassa stämma skär genom halsen låter det lika smärtsamt som ilsket. Detta är bra ord för att förklara hur musiken som helhet låter också.

Var det befogat att vara skeptisk mot denna metalcoreakt? På den frågan är jag väldigt tudelad. Det är inte riktigt lika bra som föregående skivor i mina öron, med mindre variation i sången, lite mindre metal och mer hardcore i musiken, men samtidigt låter det aningen mer ilsket, irriterat, argt, ja, kalla det vad ni vill, och lite mindre välpolerat.

Sammanfattningsvis tycker jag att ”Get Damned” är en mindre lättlyssnad, mer hardcoreaktig platta än tidigare skivor från AGONY SCENE. Mycket pondus och ilska färpackad i elva låtar som nästan alla klockar in runt tre minuter. Man skulle kunna säga att de inte har något för alla, däremot har de allt för någon, men denna någon är inte jag, men det är inte långt ifrån.