Etikettarkiv: Century Media

Skivor

The Pretty Reckless – Death By Rock And Roll

Lämna en kommentar

ARTIST: THE PRETTY RECKLESS
TITEL: ”Death By Rock And Roll”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media/Goin’ Down Inc

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE PRETTY RECKLESS är tillbaka med sitt fjärde album ”Death By Rock And Roll” och allt är sig likt; attityden och uppkäftigheten bor granne med medkänslan och den där magiska touchen när det gäller att skriva låtar. Redan från starten visar bandet verkligen var skåpet ska stå med den smått hänförande titellåten, efterföljande Matt Cameron & Kim Thayil-gästade Only Love Can Save Me Now (japp, det doftar SOUNDGARDEN!) samt So It Went med Tom Morello som gäst. Lägg till att andrasingeln 25 med sin otroligt starka text ligger som spår 4 så har du facit på hur man startar en eld. Det enda problemet?

Eld är svårt att kontrollera.

Under efterföljande spår bjuder bandet på såväl höjdpunkter (Witches Burn eller fantastiska pop/soul/americana-låten Rock And Roll Heaven, kanske skivans starkaste spår!) som bottennapp (Got So High är måhända utlämnande men också trist, ett omdöme som också passar på Turning Gold som liksom är definitionen på utfyllnad… ). Det brinner ibland, det glöder ibland. Och ibland blir det mest aska. På det hela taget är det ändå ett vitalt och berörande band, och det beror till största delen på Taylor Momsen. Det går faktiskt inte att skriva om den här skivan utan att beröra henne, frontfiguren.

Hon svär, bråkar och är utåtagerande på ett sätt som är rent av alarmerande.  Allt hon gör visar att hon är är granne med kaoz, i attityden och livet, och hon skyr inga medel för att framkalla en reaktion. Det må vara med sin egen kropp (kolla in omslaget) eller texter om sin egen sårbarhet eller vägran att infinna sig i ledet. Men… hon kommer undan med det, för sällan eller aldrig hör man en sångerska med DEN DÄR FÖRMÅGAN att trolbinda och förmedla vad hon känner. Texterna är glasklara. låtarna likaså. Och sången?

Jävlart fantastisk.

THE PRETTY RECKLESS lämnar dig sällan oberörd, oavsett om du älskar dem, hatar dem eller ens om du hamnar mitt emellan.

Skivor

Angelus Apatrida – S/T

Lämna en kommentar

ARTIST: Angelus Apatrida
TITEL: S/T
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska ANGELUS APATRIDA är bandet som har lyckats med bedriften som exempelvis LEGION OF THE DAMNED också har gjort – bli ett band i mellanklassen som blir bokade till paketturnéer när det behövs något lagom thrasigt – och utan att ha producerat speciellt mycket originell musik. Utfyllnad helt enkelt.

Nu har AA faktiskt åstadkommit ett antal ganska okej låtar genom karriären så helt bortkastat är det inte att lyssna på bandets musik. Men, och detta är ett stort men, när jag lyssnar på senaste skivan som kommer idag så blir jag betänksam. Inte bara för att bandet följer trenden att döpa ett album efter sig själva – och det inte håller alls – utan för att bandet låter så fruktansvärt likt ett idisslat TESTAMENT och framför allt PANTERA. Öppnande låten Indoctrinate låter exakt som PANTERA och det hjälper inte att Guillermo Izquierdo låter till förvillelse likt Phil Anselmo. Att samma låt återkommer under ett annat namn, Rise And Fall, på plats fyra stärker inte direkt bandets aktier.

Resten av skivan låter bandet mest som TESTAMENT.

ANGELUS APATRIDA lyckas med bedriften att visa vilka band de influerats av, men det måste gå att begära mer av ett band som är hela 6 plattor in i karriären.

Vill ni lyssna på ett band som inte är TESTAMENT eller PANTERA men som låter som dessa kolla då in ”Angelus Apatrida”, annars kan ni låta bli.

Skivor

Tribulation – Where The Gloom Becomes Sound

Lämna en kommentar

ARTIST: Tribulation
TITEL: Where The Gloom Becomes Sound
RELEASE: 29/1 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skogen och naturen är två ord som omedvetet smyger sig in i skallen när jag lyssnar på stigen som TRIBULATION trampar upp på pinfärska ”Where The Gloom Becomes Sound”. Kanske skulle bandet själva värja sig emot dylika ganska enkla förklaringar till sin musik, men jag undrar inte om bandets hemvist i Värmland spelar en viss roll i hur de faktiskt låter och vilken musik de skapar.

Det finns något djupt mystiskt och hemsökande i vad bandet gör på den här skivan. Med stor finess så vävs sakrala toner, som från psalmer och den svenska vistraditionen in i bandets gotiska metal på ett sätt som är genialt. Ta bara Dirge Of A Dying Soul vars inledning får mig att tänka på antingen logdans eller inledningen av en psalm. Det är helt ärligt fantastiskt bra gjort, och det djupa vemod som bandet framkallar i den här låten är skrämmande vackert.

Trots att bandet sannerligen inte skapar musik som vältrar sig fram som en steroidstinn ångvält på crack så är den milda skärmytslingen mellan produktionen, de skira melodierna och Johannes Anderssons raspiga sång så förödande effektiv att jag efter 5 genomlyssningar har börjat tänka att detta inte bara är TRIBULATIONs bästa platta hittills, utan en av de bästa skivorna jag kommer lyssna på under året.

Ni behöver kolla in den här skivan.