Etikettarkiv: death metal

Skivor

Akrea – Lebenslinie

Akrea - LebenslinieARTIST: Akrea
TITEL: Lebenslinie
RELEASE: 2009
BOLAG: Drakkar

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Dark Enemy? / Arch Tranquillity?

Riktigt, riktigt bra låter tyska AKREA i sin melodiska death metal med black metal-anstrykning. Jag blir inte det minsta förvånad att läsa att bandet som sina inspirationskällor anger ARCH ENEMY, IN FLAMES, AMON AMARTH, och DARK TRANQUILLILTY, alltså en söt samling svensk melodisk dödsmetall, men också black metal-banden NAGLFAR och DISSECTION. Albumet “Lebenslinie” inleds och avslutas med sköna instrumentalspår och däremellan får vi njuta av nio låtar med sång av Sebastian Panzers kraftfulla och känslomättade röst. Panzer lyckas med konststycket att låta både som ARCH ENEMYs Angela Gossow och DARK TRANQUILLILTYs Mikael Stanne – i ett och samma andetag. Han gör det på sitt modersmål och han gör det mycket bra.

Det unga AKREA bildades för fyra år sedan och gav 2007 ut sitt självproducerade första album, “Beginning Of An Inner War”, vilket ledde till skivkontrakt med Drakkar, som nu ger ut andra albumet, “Lebenslinie”. Hela plattan är fylld med bra låtar, vackra melodier, snabba trummor och gitarrer som bygger på höjden. Kryddat med lite piano och synth som förhöjer smaken utan att ta över. Mycket tyngd och mycket musikalitet.

Låten Dieser Klang representerar bra hela plattans genomgående stil med fångande melodi, tungt growl, ettriga gitarrer och ett trumarbete som löper genom hela registret från markant snabbhet till doomsk långsamhet. Andra spår att notera är Sigmea och Ein Leben Lang, båda med refränger som får t o m mig att sjunga tyska. Och inte minst Rachsucht, med gitarrlir som vore det taget från en klassisk IN FLAMES-inspelning.

AKREA sjunger alltså på tyska. Som varande icke-tyskspråkig förstår jag inte något alls av texterna, även om min allmänna känsla åtminstone säger mig att albumtiteln betyder “Livslinje”, vilket också illustreras av det osedvanligt snygga omslaget. Enligt bandet handlar lyriken om både det vackra och det fula i våra liv, och omtolkar vardagslivets upp- och nergång till en mörk fantasivärld.

Detta välproducerade stycke melodisk death/black är något som säkert många kan komma att älska. Jag ser fram emot att fortsätta ta del av AKREAs framtida musikaliska alster, och är säker på att bandet har mycket positivt att se fram emot på den musikaliska och artistiska delen av livets väg.

/BiblioteKarin

Skivor

Cattle Decapitation – The Harvest Floor

harvest-floorARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: The Harvest Floor
RELEASE: 2009
BOLAG: Grindhead Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En platta som inleds med obehagliga djurgrymtanden för att följas upp av en furiös trumkanonad som kastar lyssnaren in i brutala The Gardeners Of Eden utnämner jag härmed till 2009 års hittills mest utmanande platta. “The Harvest Floor” av veganistiska CATTLE DECAPITATION är en helvetisk resa som gör mig helt groggy –  i samma anda som exempelvis fantastiska BRAINDRILL bjuds lyssnaren på förödande death metal/grindcore där öronen belägras av soniska intryck av vilka inte alla är behagliga. “The Harvest Floor” ställer stora krav på uthållighet – aggressiviteten är uppskruvad till max och man är i stort sett lika utmattad som efter ett rejält träningspass efter en genomlyssning. Detta faktum kan avskräcka måhända –  för egen del älskar jag det!

Brutal death metal har på senare tid seglat upp som en favoritgenre hemma hos mig och den känsla av en i det närmaste katharsisliknade karaktär som jag får när jag lyssnar på “The Harvest Floor” vill jag inte underskatta. Vill man ha mer nyanserad och inte fullt så hård metal i stereon gör man rätt i att hålla sig borta från CATTLE DECAPITATION – vill man å andra sidan få öronen sprängfyllda av death metal av den mest brutala karaktär – då kommer “The Harvest Floor” att fylla detta syfte på ett storartat sätt.

Skivor

Pandemonium – Whispers

Lämna en kommentar


ARTIST: Pandemonium
TITEL: Whispers
RELEASE: 2009
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Som hårdrockande lundabo känner jag PANDEMONIUM till namnet. Dock har jag inte hört bandet förrän nu då pågarna brassar på med senaste given av sammanlagt sex sedan starten 1997 – ”Whispers”.

Men detta är sannerligen inte en ovälkommen gäst i datorn – efter ca 10 genomlyssningar gillar jag bandets mäktiga metal mer och mer. Bandet har valt att släppa plattan helt digitalt och gratis – och jag hoppas att bandet på detta sätt når många lyssnare, vilket de helt klart är värda.

För lyssnare som gillar mäktig, majestätisk black/death metal i DIMMU BORGIRs anda utan att efterlikna norrbaggarna alltför mycket, kommer i likhet med mig, att gilla lundabandets musik. Det är sannerligen inget fel på ambitionsnivån hos sextetten som inte räds att bjuda på långa låtar med en hel massa tempoändringar och staplande av riff. Inte mindre än tre sångare befolkar PANDEMONIUM – av dessa tre gillar jag Lahmas feta growl bäst. Däremot är jag inte en så stor fan av den dödssång a la Dani Filth som bandet ibland bjuder på. Detta är dock i stort sett den enda invändningen jag har angående ”Whispers” som är en stark uppvisning i black/death metal av skickliga musiker – och då tänker jag inte enbart på trummisen Enlils hänsynslösa pisk som jag i egenskap som trummis har svårt att motstå – utan resten av bandet Lugal Hellord (gitarr, sång), Enki (gitarr), Matu (bas) och Nirah (keys, sång) lirar på en hög och jämn nivå plattan igenom.

PANDEMONIUMs musik är inget för lyssnare som gillar en mer avskalad ljudbild, med plattan i mattan metal every inch of the fucking way. Gillar man däremot majestätisk metal, med en hel del rejält hastighetspisk inbakat i mixen, då misstänker jag att man nog kommer gilla det PANDEMONIUM erbjuder på sin senaste platta.