Etikettarkiv: doom metal

Skivor

Asphyx – Deathhammer

Lämna en kommentar

ARTISTpress_cover: Asphyx
TITEL: Deathhammer
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vad finns egentligen att hämta i den holländska extreme metal-myllan i tiden mellan nu – läs HAIL OF BULLETS, och då – läs PESTILENCE? Inte seriöst mycket, förutom nu albumaktuella ASPHYX som måste sägas tillhöra både ”nuet” och ”dået”. Och över alltihop hittar man en viss Martin van Drunnen…

Med ”Deathhammer” släpper ASPHYX sitt åttonde studioalbum, och därmed sitt andra sedan återföreningen 2007. Av ursprungsmedlemmarna från 1987 återfinns i dagens sättning endast trummisen Bob Bagchus, medan vokalisten Martin van Drunnen gjorde sin tidiga insats i bandet 1990-92 och även var den som sjöng på bandets två första albumsläpp. Innan dess hade van Drunnen gjort tjänst i PESTILENCE åren 1987-89 och lagt sång även på det bandets första två skivor, och senare i karriären hittar vi Martin van Drunnen i flera olika konstellationer, och även som sångare på ett svenskt albumsläpp, COMECONs ”Converging Conspiracies” från 1993. Numera heter huvudbandet HAIL OF BULLETS, men van Drunnens insats i ASPHYX är definitivt ingenting gjort med halva hjärtat. Det den rösten bjuder oss här är guld.

”Deathhammer” inleds med Into The Timewastes där lyssnaren kastas rakt in i hetsigt tempo och vokalistens dova growl. En hetsighet som därefter i titelspåret ökar till storm. Med neddraget tempo och en pressande tyngd drivs sedan Minefield framåt av van Drunnens röst tillsammans med släpiga gitarrer – detta spår utgör en av plattans höjdpunkter. Sedan böljar dödshammaren vidare med ömsom snabb snärtighet i vissa spår, ömsom dov doomighet i andra, och somliga partier med både snabbhet och släpighet i sig samtidigt, med smattrande trummor över ödesmättat gitarrlir. Martin van Drunnens röst driver och river, dånar och sårar, ibland med en överton som får mig att tänka på Tompa Lindberg och tidiga AT THE GATES.

Detta kan knappast kallas sofistikerat, men ASPHYX har med ”Deathhammer” monterat ihop ett album som inte släpper taget i första vändan. Växlingen mellan snabba, intensivt korta dödsdängor och tunga, trögflytande 6-7-minuters malande doom-bestar kulminerar i avslutande rappa Vespa Crabro samt den oss till botten dragandes åttaminuterskolossen . Efter att ha mörbultats med dryga 45 minuter hammare av döds är det svårt att resa sig upp och gå. Jag blir hos ASPHYX en vända till…

Skivor

Candlemass – Death Magic Doom

Lämna en kommentar

candlemass2009ARTIST: Candlemass
TITEL: Death Magic Doom
RELEASE: 2009
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Svängigt malande majestätisk doom
Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, ”Death Magic Doom” då texten konstaterar att:

If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry

Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. ”Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på ”Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

/BiblioteKarin

Skivor

Amorphis – Skyforger

Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Skyforger
RELEASE: 2009
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska AMORPHIS är en ny bekantskap för mig, första mötet med bandet var genom föregångaren till ”Skyforger”, 2007 års ”Silent Waters” – en skiva som med sin majestätiska, melankoliska metal gav mersmak. Och glädjande nog gör inte ”Skyforger” mig besviken. Musiken är verkligen fokuserad och ligger på en hög och jämn nivå – de två inledande låtarna Sampo och Silver Bride är klockrena hits med refränger som jag gillade från första genomlyssningen. AMORPHIS är inget supertekniskt band, men de vet vad deras starka sidor är och lyckas renodla dessa tillräckligt ofta för att jag ska rysa av välbehag av snygga harmonier eller ett ackordbyte vid exakt rätt tillfälle som gör att en låt lyfter sig från betyget ok till fantastiskt.
AMORPHIS har lyckats med att smida ett eget sound, utan att det för den sakens skull saknas influenser. Jag hör spår av den tunga melankolin med avsändare HIM, men också spår av svenska OPETH i exempelvis den tunga Majestic Beast då Tomi Joutsens growl försätter mig i extas. Bandets samspel, i den mån man nu kan bedöma detta i dagens fragmentiserade inspelningssituationer, är bra med ett väldigt solitt komp från Jan Rechberger på trummor och Niclas Etelävuori på bas. Gitarristerna Esa Holopainen och Tomi Koivusaari tuggar på och väljer sina tillfällen när de blixtrar till. Ska jag hitta något att anmärka på är det keyboardisten Santeri Kallios val av ljud emellanåt. I övrigt gör han ett mycket bra jobb att lägga in sina stämmor på ett synnerligen förhöjande sätt.
”Skyforger” har naturligtvis som de flesta skivor sina svaga stunder, som exempelvis From The Heaven Of My Heart vilken jag tycker är lite för mjuk för att passa mig, men som helhet håller ”Skyforger” en hög och framför allt jämn nivå väl i paritet med bandets andra alster.