Etikettarkiv: hårdrock

Skivor

The Night Flight Orchestra – Skyline Whispers

Lämna en kommentar

The Night Flight Orchestra - Skyline WhispersARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL:  Skyline Whispers
RELEASE: 2015
BOLAG: Coroner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 2 från THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är precis lika kul och svänger lika fint som den fantastiska debuten ”Internal Affairs” från 2012.

Uppskattade ni den skivan så är sannolikheten stor för att ni gillar även denna. Om möjligt är ”Skyline Whispers” än mer lekfull än debuten, och det är en bra sak. THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är, och ska vara, en ventil för medlemmarna att bara slappna av och ha roligt. Det finns tillräckligt med rutin och jävlarannama i det här gänget för att musiken ändå ska bli så bra att den inte kan uppfattas som slätstruken.

I vanlig ordning sjunger Björn Strid trasorna av de flesta, riffen från David Andersson svänger precis lika syndigt härligt som tidigare och kompet från Sharlee D’Angelo och Jonas Källsbäck är stabilt och har rätt lutning. Kryddan är Richard Larsson på keyboards.

Bäst är bandet i låtar som inledande trion Sail On, Living For The Nighttime och Stiletto samt absolut bästa låten på skivan, Lady Jade som skämmer bort trumhinnorna med ett satans sväng.

Har ni inte kollat in skivan än så har ni en fin stund framför er. Ett givet soundtrack till resten av sommaren!

Skivor

Outtrigger – Awaken Me

Lämna en kommentar


ARTIST: Outtrigger
TITEL: Awaken Me
RELEASE: 2013
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ag recenserade OUTTRIGGERs EP ”Untestified Revolution” i början av 2011. Då skrev jag att

Det jag nu hör är musik som har en väldigt stor dos av ”lagom” i sig – det finns tusentals band som spelar samma typ av musik som OUTTRIGGER och det är därför tvunget att faktiskt ha något som gör att musiken sticker ut för att man ska fånga lyssnarnas uppmärksamhet. Som det är nu räcker det inte med att kunna spela bra, vilket OUTTRIGGER kan, det låter helt enkelt lite för slätstruket för att musiken ska fasta i huvudet.

OUTTRIGGER är ett ungt band som har potential att utvecklas till något bra om man vill – större variation i musiken är det första jag efterfrågar för att det ska kunna bli något större av detta – annars riskerar bandet att reduceras till det stall av band som duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. Jag har väldigt svårt att tro att det är där OUTTRIGGER vill vara.

Det jag nu hör i låten Awaken Me är ett band som faktiskt har utvecklats – det finns en fin tyngd och ett vackert sväng i bandets musik som dock fortfarande går i mellantempo. Ska bli intressant att se hur resten av materialet låter innan jag drar för stora växlar på hur just detta enstaka smakprov låter. Framför allt är produktionen så oerhört mycket bättre än den som bandet har haft tidigare – och det hjälper såklart till, även om det sannerligen inte skadar att Awaken Me har en verkligt bra refräng som jag har svårt att slita mig ifrån. Dessutom får vi en del verkligt fina stämmor i gitarrspelet och några fläskiga fills från trummisen John Löfgren som jag uppskattar i synnerhet.

Baserat på hur Awaken Me låter så får jag säga att OUTTRIGGER fortfarande har min uppmärksamhet, och jag ser fram emot att få höra mer material från bandet.

 

Skivor

Hellhaven – s/t

Lämna en kommentar

848ARTIST: Hellhaven
TITEL: Hellhaven
RELEASE: 2012
BOLAG: Melodic Revulotion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En Myrholt-metalmorfos
Denne förunderliga norske artist som benämner sig Myrholt och musiker, har genomgått ännu en metamorfos som resulterar i en mångbottnad, genreförvirrande och oerhört tilltalande extrem rock-/metalskiva.

Multimusikern Myrholt har läsaren haft möjlighet att bekanta sig med tidigare, då WeRock recenserat ett antal album med hans olika band; ENSLAVEMENT OF BEAUTY, THOSE LEFT BEHIND och TREMOR. Den här gången, i HELLHAVEN, hittar vi Ole Alexander Myrholt tillsammans med gitarristen och keyboardisten Lasse Jensen, som också är den som skrivit musiken på debutplattan, medan Myrholt står för lyriken och merparten av sånginsatsen. Med sig på albumet har de Geir Nilsen på bas och Baard Kolstad på trummor, samt även Anne Lene Ullerud och Jan Thore Grefstad (i Mesmerized by the Same Moon) på ren sång.

Hur ska jag beskriva musiken för er, så att ni faktiskt ger denna mycket speciella skiva den ganska omfattande mängd lyssningstid som kan krävas för att riktigt landa och hitta hem i denna i begynnelsen så brokiga platta? Visst har musiken sin grund i nån form av death/ black/extreme metal, med growl som främsta vokala element. Men här finns så mycket mer, så mycken lekfullhet och utvikningar, för att inte säga utsvävningar, att resultatet är mer än lovligt omöjligt att genrebestämma, ”prog metal, growl” konstaterar bandet själva lakoniskt på facebook.

Det är de utsökta detaljerna som gör detta till mer än en gemene metal-platta. Såsom 2:27 in i Awaiting a Twilight of Ideals när du förnimmer ett basljud så dovt att det knappt hörs, utan mest ger sig tillkänna som ett tryck i maggropen. Eller den i förstone alldeles vansinnigt irriterande handklappning (typ spansk tangorytm?) som dyker upp oprovocerat i avslutande I Keep Searching for Something Divine, eller den sköööna skönsången i Mesmerized by the Same Moon som kullkastar balansen på ett rätt svårbemästrat sätt (framförd av Jan Thore Grefstad, även sångare i svenska SAINT DEAMON). Obalans – ja det är vad du får vara öppen för i mötet med HELLHAVEN. Låt alla förväntade förutsättningar fara. Tyngd och rejält med sväng i många låtar också, nämnde jag det?

Lyriken. Lyriken är trots allt bandets – och Myrholts – helt överflödande signum och styrka. Det finns hela tiden ett subjekt i berättandet, ett jag som stiger dig väldigt nära i texterna, dessa texter som pendlar mellan ångest, tvivel, desperation, hat, kärlek och trots. Och jag älskar det förbehållslöst. Ibland är det så till synes enkelt (Rushing Down a Trail of Sulphur) och ibland så intrikat att det bara är att låta sig barnsligt förnöjas av alla tolkningsmöjligheter.

Det är inte bara temat i lyriken som har en röd tråd, rent textmässigt går också en snitslad bana genom flertalet spår när Myrholt leker med ord och uttryck. I Boneyard återfinns raden ”I envy the stars in the skies” och i låten I Envy The Stars in The Skies finner man strofen ”I’m rushing down a trail of sulphur” som för vidare till låten Rushing Down a Trail of Sulphur som har uttrycket ”to kiss the open wounds” med paralleller i spåret Kiss My Open Wounds. Så fortgår det och allt hänger samman. Även referenser till låtar från Myrholts tidigare band ENSLAVEMENT OF BEAUTY kan återfinnas i t ex In this Pile of Bones.

Det känns nästan omöjligt att adekvat och rättvist beskriva detta album med ord, men ta dig tid så upptäcker du nog vad jag menar, och säkert en hel massa annat som blir din egen ingång till HELLHAVENs debutskiva. Grattis till alla oss som når dithän!

/BiblioteKarin