Etikettarkiv: melodic metal

Skivor

Amorphis – Circle

Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Circle
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Titeln på finländarnas nya album, det elfte i ordningen, är faktiskt fullt lämplig då det näppeligen finns band som har ett så tydligt identifierbart sound som just AMORPHIS. Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Shades Of Gray för att inse att det är just AMORPHIS man lyssnar på.

Hade bandet inte varit så pass bra på att skriva bra låtar hade det kunnat vara hur tråkigt som helst. Nu vet man att även om skivan inte håller toppklass rakt igenom så kommer det finnas åtminstone några låtar som ser till att uppfylla kvalitetskvoten.

För det är i ärlighetens namn inte svårt att inse att det för bandets del inte handlar om att ta jättekliv i utvecklingen. Bandet har sin nisch, och de fyller den med den äran. Då köper jag att det i stort sett låter exakt likadant som det gjort sedan ”Eclipse” från 2006 då Tomi Joutsen kom med i bandet. Den mannen har en pipa som jag mer än gärna lyssnar på – rensången och growlet är i vanlig ordning helt suveränt trakterat från denne hårfagre man.

Spelmässigt låter det också precis som vanligt. Det har ju aldrig handlat om att spela mest tekniskt för AMORPHIS – det man excellerar i är de mer än lovligt smäktande gitarrslingorna som bölas fram av huvudsaklige låtskrivaren Esa Holopainen och Tomi Koivusaari.

Det finns ett knippe riktigt bra låtar på ”Circle” – The Wanderer, Narrow Path, Into The Abyss och Hopeless Days har fått rotation så det smäller om det och kommer fortsättningsvis att få det. I dessa låtar tränger kvalitén i bandets låtsmidande igenom på ett väldigt övertygande sätt. I övrigt känns det som att bandet har presterat bättre, och mer stringenta skivor än ”Circle” som hamnar i mellanskiktet rent betygsmässigt.

Skivor

Vreid – Welcome Farewell

Lämna en kommentar

Vreid - Welcome FarewellARTIST: Vreid
TITEL: Welcome Farewell
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Vackra melodier, inte så mycket användande av rensång som på förra given och ett fortsatt lyckat experimenterande med element från olika musikaliska genrer. Det är kort vad VREIDs sjätte album har att bjuda oss på. Och det är bra.

Sedan senaste albumet, ”V” som kom 2011, har norska VREID varit ute på turné över stora delar av världen, och också hunnit med experimentella musikaliska utsvävningar i form av ett samarbetet med den indiska dansaren och koreografen Rukmini Chatterjee, vilket förde bandet både till New Delhi och, som första norska metalband, till Oslo-operan. VREID är inte rädda att pröva nytt.

Åtta spår består oss bandet denna gång och jag vill hylla den välgjutna helheten i ”Welcome Farewell” för att i nästa andetag lika emfatiskt vilja framhålla de briljanta detaljerna. Smidiga övergångar mellan skiraste melodi och krossande tyngd gör detta album till en ständigt omväxlande musikupplevelse.

Det är ett fåtal band och musiker förunnat att så som VREID kunna plocka det bästa från skilda genrer och skapa harmoni mellan element som tyngd, groove, black metal-partier och det lättillgängligt melodiska – utan att lyssnaren någonsin tappar intresset. Förutom de kanske givna jämförelserna med norska band som ENSLAVED och KEEP OF KALESSIN, är franska GOJIRA och förra årets ”L’Enfant Sauvage” ett band och ett album som osökt dyker upp i mitt sinne när jag lyssnar till ”Welcome Farewell”.

Bästa spår känns lite onödigt att försöka utse på en sådan här jämn och ständigt spännande platta. Kanske mittpartiet med titellåten Welcome Farewell tillsammans med förstasingeln Reap och skivans längsta spår, Sights of Old, ändå är albumets höjdpunkt och hjärta. Reap har en alldeles egen ton, och även om den är snudd på för lätt att ta till sig håller den ändå hela tiden intresset uppe. Sights of Old bjuder utöver en hård kärna också på en rent meditativ inledning respektive avslutning.

Efter att jag ”upptäckt” VREID med förra albumet ”V” var mina förväntningar på uppföljaren minst sagt rätt hårt tillskruvade, och det är bara att kapitulera; ”Welcome Farewell” uppfyller dessa förväntningar helt och fullt.

Skivor

Hellhaven – s/t

Lämna en kommentar

848ARTIST: Hellhaven
TITEL: Hellhaven
RELEASE: 2012
BOLAG: Melodic Revulotion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En Myrholt-metalmorfos
Denne förunderliga norske artist som benämner sig Myrholt och musiker, har genomgått ännu en metamorfos som resulterar i en mångbottnad, genreförvirrande och oerhört tilltalande extrem rock-/metalskiva.

Multimusikern Myrholt har läsaren haft möjlighet att bekanta sig med tidigare, då WeRock recenserat ett antal album med hans olika band; ENSLAVEMENT OF BEAUTY, THOSE LEFT BEHIND och TREMOR. Den här gången, i HELLHAVEN, hittar vi Ole Alexander Myrholt tillsammans med gitarristen och keyboardisten Lasse Jensen, som också är den som skrivit musiken på debutplattan, medan Myrholt står för lyriken och merparten av sånginsatsen. Med sig på albumet har de Geir Nilsen på bas och Baard Kolstad på trummor, samt även Anne Lene Ullerud och Jan Thore Grefstad (i Mesmerized by the Same Moon) på ren sång.

Hur ska jag beskriva musiken för er, så att ni faktiskt ger denna mycket speciella skiva den ganska omfattande mängd lyssningstid som kan krävas för att riktigt landa och hitta hem i denna i begynnelsen så brokiga platta? Visst har musiken sin grund i nån form av death/ black/extreme metal, med growl som främsta vokala element. Men här finns så mycket mer, så mycken lekfullhet och utvikningar, för att inte säga utsvävningar, att resultatet är mer än lovligt omöjligt att genrebestämma, ”prog metal, growl” konstaterar bandet själva lakoniskt på facebook.

Det är de utsökta detaljerna som gör detta till mer än en gemene metal-platta. Såsom 2:27 in i Awaiting a Twilight of Ideals när du förnimmer ett basljud så dovt att det knappt hörs, utan mest ger sig tillkänna som ett tryck i maggropen. Eller den i förstone alldeles vansinnigt irriterande handklappning (typ spansk tangorytm?) som dyker upp oprovocerat i avslutande I Keep Searching for Something Divine, eller den sköööna skönsången i Mesmerized by the Same Moon som kullkastar balansen på ett rätt svårbemästrat sätt (framförd av Jan Thore Grefstad, även sångare i svenska SAINT DEAMON). Obalans – ja det är vad du får vara öppen för i mötet med HELLHAVEN. Låt alla förväntade förutsättningar fara. Tyngd och rejält med sväng i många låtar också, nämnde jag det?

Lyriken. Lyriken är trots allt bandets – och Myrholts – helt överflödande signum och styrka. Det finns hela tiden ett subjekt i berättandet, ett jag som stiger dig väldigt nära i texterna, dessa texter som pendlar mellan ångest, tvivel, desperation, hat, kärlek och trots. Och jag älskar det förbehållslöst. Ibland är det så till synes enkelt (Rushing Down a Trail of Sulphur) och ibland så intrikat att det bara är att låta sig barnsligt förnöjas av alla tolkningsmöjligheter.

Det är inte bara temat i lyriken som har en röd tråd, rent textmässigt går också en snitslad bana genom flertalet spår när Myrholt leker med ord och uttryck. I Boneyard återfinns raden ”I envy the stars in the skies” och i låten I Envy The Stars in The Skies finner man strofen ”I’m rushing down a trail of sulphur” som för vidare till låten Rushing Down a Trail of Sulphur som har uttrycket ”to kiss the open wounds” med paralleller i spåret Kiss My Open Wounds. Så fortgår det och allt hänger samman. Även referenser till låtar från Myrholts tidigare band ENSLAVEMENT OF BEAUTY kan återfinnas i t ex In this Pile of Bones.

Det känns nästan omöjligt att adekvat och rättvist beskriva detta album med ord, men ta dig tid så upptäcker du nog vad jag menar, och säkert en hel massa annat som blir din egen ingång till HELLHAVENs debutskiva. Grattis till alla oss som når dithän!

/BiblioteKarin