Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Messa – The Spin

Lämna en kommentar

ARTIST: Messa
TITEL: The Spin
RELEASE: 11/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på italienska MESSA sedan de gav ut sin debut ”Belfry” 2016, men inte kommit mig för att recensera någon av bandets skivor. Förrän nu. Kanske har det varit så att jag har uppskattat bandets musik, och ständiga sökande efter nya uttryck att jag ville ha ett band vars musik jag enbart kunde lyssna på utan att behöva fundera på varför jag tyckte om så mycket?

Jag inser att det, i och med släppet av ”The Spin”, inte går att inta den positionen mer. För detta är – det ser ni på betyget – bra så in i helvete.  Jag blev avskräckt av den text som skickades med promon. När ord som legendary, majestic, breathtaking  förekommer, ja då kan det vara läge att åtminstone höja på ett skeptiskt ögonbryn, kanske till och med himla med ögonen?

Jösses vad jag fick äta upp den inställningen. Från inledande Void Meridian till avslutande Thicker Blood trollbinder MESSA i det närmaste fullständigt med en skiva som inte bara binds ihop av Sara Bianchins magiska röst, utan också av genomarbetade låtar som både känns hemtama utan att för en sekund vara stillastående och som har ett gitarrspel som hänför.

Därav det näst högsta betyget. Jag måste ha lyssnat på skivan minst 30 gånger och inte bara kommit på mig med att nynna när melodier dykt upp i skallen, jag har ärligt längtat efter att få trycka igång den vid varje tillfälle.

MESSA har hållit sig inom den doomiga metallen som utgångspunkt, utan att vara rädda för att utforska andra stilar. Detta är verkligen grejen med ”The Spin”. Spontant skulle jag vilja räkna upp beröringspunkter och associationer som TRIBULATION, pop, 80-talsballader med vinden i håret-solon, sväng, jazz och growl som drar åt black metal-hållet. Det hade kunnat bli hur taffligt som helst, men jag känner mig så omhändertagen av MESSAs skicklighet att jag aldrig känner att det där höjda ögonbrynet hotar att dyka upp igen.

Som mest njuter jag av underbart nostalgiska, och skickligt uppbyggda Immolation som ligger som låt fyra på skivan, och som fint både lugnar ner från de inledande tre låtarna och bygger upp till de avslutande tre – The Dress, Reveal och Thicker Blood där bandet spänner bågen och ror hem en skiva som jag bara vet att jag kommer återkomma till under resten av året. Ni behöver kolla in den här skivan.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Skivor

Iotunn – Kinship

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Kinship
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att ha längtat efter nytt material från dansk/färöiska IOTUNN, och en rysning av förväntan infann sig när promon till ”Kinship” damp ner i mejlkorgen.

3 år efter att debutskivan ”Access All Worlds” fick mig att gå i spinn och avsluta recensionen med Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet, har det äntligen blivit dags att avgöra om bandet klarar av att leverera den omvittnat svåra andra skivan.

Som ni förstår av betyget så inte bara klarar bandet detta, de lyckas att överträffa sig själva med bravur.

Vi tar det från början. IOTUNN, kan jag konstatera, släpper alla fördämningar redan från början med Kinship Elegiac. Det kräver en hel skopa självförtroende att inleda med en nästan 14 minuter lång låt som detta rör sig om.  Dels för att,  om som i detta fall, resten av skivan ska kunna leva upp till en inledning som inte bara kan vara den enskilt bästa låt jag hört på hela året, utan också kan vara den bästa låten bandet har skrivit. Jag baxnar fortfarande över den rent majestätiska mäktigheten som IOTUNN dukar upp i denna låt. Prick allt klaffar – produktionen som med sådan knivskarp tydlighet lyfter fram de enskilda medlemmarnas insatser. Den utomjordiska vokala leveransen från Aldará, riffen från bröderna Gräs. Kompet från Rask och Wind Andersen som fortfarande lirar som ett instrument.

”Kinship” är en skiva som är mer av allt som gjorde att jag gillade debuten. Dels är det så tydligt att bandet lyckas med att skriva en skiva som dels hänför och förvillar vid en första genomlyssning – man fattar att detta är en bra skiva – dels får mig att upptäcka detaljer vid lyssning 30 som bara förstärker mitt första intryck. En låt som I Feel The Night kanske hade drunknat i den inledande trions förträfflighet om den inte hade lyckats visa ett band besjälat av en kapacitet att med skicklighet tänka på hur en skiva sitter ihop som helhet.

Framför allt vågar IOTUNN ta ut de musikaliska svängarna mer på ”Kinship”. Solospelet – så bra redan på ”Access All Worlds” tas upp på ytterligare nivåer. I The Coming End lyfter solot till yttre stratosfären både på egna meriter, men mest för att kompspelet stöttar det på ett rent ypperligt vis. Kompet ja. Jag smälte ju för trumspelet av Wind Andersen redan vid debuten. På ”Kinship” lirar han ännu bättre, och han gör det på grund av att låtarna är snäppet bättre. Han slår mig (no pun intended!) som en trummis som alltid lirar för låten, och när han får än bättre låtar, ja, då kan resultatet bli så här.

Finns här inga svaga låtar? Jo, jag tvekar lite kring Iridescent Way som ju är ett hugskott från bandet. Ett modigt sådant, för låten skiljer sig radikalt från den övriga skivan. Jag kan uppskatta modet, men kanske inte resultatet – som bäst tolererar jag låten, men oftast inte.

Detta blir dock lite av en radanmärkning. ”Kinship” är en makalöst bra skiva, helt klart den bästa bandet har gjort, och den kommer att dyka upp på en hel massa årsbästalistor. Kolla in den.