Etikettarkiv: Metal Blade

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som “Torture” från 2012, “Kill” från 2006 och senaste släppet “A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha “A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.

 

Allegaeon – Elements Of The Infinite

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Elements Of The Infinite
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

ALLEGAEON har utvecklats till en labels drömband – vartannat år kommer det en ny skiva som kanske inte får folk att gå fullständigt bananas, så i alla fall får en hel del bra recensioner.

Jag uppskattade bandets tonkonst redan på EP:n som kom 2008 och på efterföljande fullängdaren ”Fragments Of Form And Function” som kom två år senare. Sen tappade jag intresset då ”Formshifter” från 2012 visade sig vara ett enda stort sömnpiller och jag tänkte att bandets melodiska dödsmetall hade passerat bäst föredatum.

När vi nu skriver 2014 ser verkligheten annorlunda ut. I ALLEGAEON har gitarristen Ryan Glisan slutat, detsamma gäller för tidigare trummisen Jordon Belfast. In har bandet plockat Michael Stancel på gitarr och Brandon Park. På köpet har de fått en nytändning som verkligen inte har skadat bandet. Faktum är att ALLEGAEON aldrig har låtit så här bra, eller haft lika starka låtar som på ”Elements Of The Infinite”. Det mest märkbara är att gitarrspelet har pushats till synnerligen höga och för öronen njutbara nivåer – Greg Burgess har fått en rejäl låga satt under ändalykten vad det verkar för banne mig om inte bara riffen ligger på en skön och meckig nivå, det liras solon som får det att vattnas i munnen.

Men vi ska inte bara prata teknikalitet – låtarna är det som står i centrum som sig bör. Varenda låt levererar musik av grym kaliber – redan efter andra lyssningen hade låtarna satt sig. Bland de låtar som sticker ut lite extra hittar vi tungt svängande (ja, faktiskt!) Tyrants Of The Terrestial Exodus, magiskt förträffliga Dyson Sphere som bjuder på glödande strängarbete, skönt hetsiga 1.618 som med en rent kriminellt snygg refräng får mig att förnöjt stampa takten, Biomech II som med råge straffar sin föregångslåt från fullängsdebuten och avslutande väldigt episka Genocide for Praise – Vals For The Vitruvian Man som inte bara ser bandet plocka fram de symfoniska takterna utan även spänna musklerna i fråga om längd på låtar. Den klockar nämligen in på över 12 minuter högoktanig musik.

Det är verkligen kul att se att ett band som tidigare har legat på en i många avseenden bra nivå övertyga på detta sätt. Jag plockar med gädje fram ett högre betyg denna gången, och rekommenderar verkligen att man kollar in ALLEGAEONs ”Elements Of The Infinite”.

 

Between The Buried And Me – The Parallax II: Future Sequence

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax II: Future Sequence
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BTBAMs senaste giv är en ren fortsättning på trelåtarsskivan från förra året “The Parallax: The Hypersleep Dialogues” i den meningen att de är tänkta som tvillingverk. Här upphör i alla fall de yttre likheterna. Skiva nummer två är oerhört mycket längre än ettan, 30 minuter mot 73. De inre likheterna är däremot mycket större.

BTBAMs musik har alltid byggt på en balans mellan lekfullhet och seriositet. Lekfullt i den meningen att bandet inte har dragit sig för att skoja till det med instrument som normalt inte hör hemma inom metal – som i Extremophile Elite där det förekommer xylofoner till exempel, och fullständigt seriöst då bandet gärna skapar låtstrukturer som spänner bågen hårt i fråga om udda taktarter, och längd.

Bandet har i takt med tidens gång verkligen kommit igång på allvar med att skapa episk musik och ligger numera på en mycket stringent hög och underhållande nivå i fråga om låtskrivande. För trots att bandet staplar intryck på varandra på ett i det närmaste schizofrent vis blir det aldrig tråkigt att lyssna på ”Future Sequence”.

Med tanke på att plattan är fylld med väldigt långa låtar har jag börjat uppskatta de små kompositioner som ligger insprängda mellan några av låtarna – den enda som jag inte tycker om trots idogt lyssnande är Autumn som faktiskt inte säger mig ett dyft. Då funkar Parallax och The Black Box bättre.

I övrigt kan jag säga att det vid sidan om dessa korta låtar inte finns ett enda svagt spår på skivan – det är faktiskt en häpnadsväckande resa som bandet tar oss med på – mjuka, nästan smäktande partier samsas bredvid mer brutala passager – och detta sker ofta i en och samma låt. Telos, en odyssé på närmare tio minuter är ett bra exempel på det: en fullständigt galet hård inledning med blastbeats och en galet growlande Tommy Giles Rogers följs av rytmikövningar mellan gitarrerna och trummorna som med sin precision får mig att tappa hakan. Sedan kommer ett betydligt lugnare parti, nästan lite flummigt i karaktären, för att brytas av med en episk passage med mängder av ghostade slag från Blake Richardson. Och då har det gått fem minuter av låten. Skönast är dock efterföljande Bloom som på ett mycket skönt sätt bygger på enstaka rytmer och är så totalt knäpp att det är svårt att hålla sig för skratt.

Genomgående ligger, föga förvånande, spelskickligheten på en nivå som inbjuder till fullständig kapitulation. Redan nämnde Blake Richardson på trummor lirar på toppen av sin förmåga. Har man följt inspelningsprocessen vet man att karln har suttit och de facto slitit med vissa av sina partier – det säger en del om vilken insats vi pratar om.

Strängarbetet från gitarristerna Paul Waggoner och Dustie Wagner är i vanlig ordning helt grymt. Det jag mest uppskattar är att de är så löjligt samspelta och visar att de är gitarrister som klarar av att briljera utan att fullständigt ta över på bekostnad av både sina medmusiker eller låtarna. Basspelet från Dan Briggs kommer fram tydligare i de lugna partierna – och då fattar man att karln är kapabel till en hel massa – lyssna bara på partiet som tar sin början cirka tre minuter in i Melting City– så får ni höra lyhört och följsamt spel.

Sångaren och keyboardisten Tommy Giles Rogers har en av de skönaste rösterna inom scenen – det gäller både growlet och rensången som jag tycker håller absolut världsklass. Den ende sångare som jag uppskattar mer i detta fack är OPETHs Mikael Åkerfeldt.

För oss som följt BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag står det klart att ”The Parallax II: Future Sequence” hör till det kanske bästa material bandet har skapat. Tomasz, du får ursäkta mig när jag nu bidrar till inflationen i höga betyg, men jag kan inte annat göra än att sätta ett högt betyg på denna skiva – BTBAM inhöstar denna gång 8 prettounderhållande poäng av 10.