Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Cannibal Corpse – Torture

Lämna en kommentar

torture-cannibalARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Torture
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 från klassiska CANNIBAL CORPSE. Vid det här laget vet jag vad som väntar när det dyker upp en skiva från detta gäng. Texter som gjorda för att chockera Hem & Skola, orsaka moralpanik bland stora befolkningsgrupper –  och hetsa till extatiska glädjenivåer hos oss som uppskattar denna typ av kulturyttringar.

Att eftersöka radikala kursändringar hos CANNIBAL CORPSE hade varit som att begära att en bosättare på Västbanken konverterar till islam och flyttar till Gaza –  männen i CC vet vilken musik de gillar att skriva. Tråkigt? Inte en chans. Ser man till vilken räcka magiska låtar bandet har bakom sig inser man fort att det inte bara handlar om att väcka förskräckelse. Likadant är det på “Torture”, en skiva där låtarna med tung kvalitetsstämpel dundrar in i öronen på ett mycket fint vis.

Demented Aggression öppnar med, rätt gissat, ett furiöst tempo. Uttrycket är lika tajt som trummisen Paul Mazurkiewiczs virveltrumma. George “Corpsegrinder” Fisher vrålar lika ursinnigt som han brukar. Det enda jag egentligen vill anmärka på är karlns besatthet vid att emellanåt vilja få in för många ord vilket leder till att det låter aningens krystat. Bättre då när det lämnas utrymme för kraftdemonstrationer som i brottartunga Scourge Of Iron eller refrängen i trallvänliga As Deep As The Knife Will Go.

CANNIBAL CORPSE fortsätter den fina traditionen de byggt upp sedan många år tillbaka –  synnerligen habil death metal levererad med ett bitvis fullödigt tekniskt lir och ett rått uttryck. Det räcker, precis som vanligt, groteskt långt.

Skivor

As You Drown – Rat King

Lämna en kommentar

ARTIST: As You Drown
TITEL: Rat King
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tyckte att debutplattan från sjuhäradsbygdens AS YOU DROWN, ”Reflections”, erbjöd en hel del bra material men inte riktigt orkade hela vägen. När nu uppföljaren kommer i form av ”Rat King” har bandet styrt upp saker och ting till det betydligt tuffare stuket. ”Rat King” är en stundtals brutalt hård upplevelse. InledandeConqueror innehåller både tungt sväng och ett våldsamt dubbelstampande från trummisen Martin Latvala. Det är inte många sekunder som hans fötter vilar i denna uppriktiga käftdänga.

Smattret fortsätter också i Slaves To The Kingdom Of Fear som förutom att vara en riktigt bra låttitel är den starkaste låten på skivan om ni frågar mig. Det supertajta om DECAPITATED minnande partiet som påbörjas vid 2:25 in i låten får mig att spontant haja till i ren njutning.

Produktionen är föredömligt knallhård och såklart oerhört lämplig för den musik som AS YOU DROWN står för – maskinellt men ändå med rejält av kropp för att hålla sig på denna sidan av den ljudbild som techdeathband brukar styra upp.

Det som jag uppskattar mest med ”Rat King” är dock att skivan växer något alldeles enormt med tiden. Under de första genomlyssningarna var jag visserligen nöjd med vad jag hörde utan att för den sakens skull tycka att det var exceptionellt bra metal i lurarna. Någonstans vid lyssning nummer fem hade jag radikalt ändrat åsikt och någonstans här insåg jag att det skulle bli ett betyg som ligger på den övre delen av WeRocks betygsskala.

Det finns fortfarande en del för bandet att slipa på – ännu mer distinkta låtar kommer göra detta band till en kraft att räkna med på ett annat sätt än vad som är fallet nu. Den större delen av låtarna på ”Rat King” låter fruktansvärt bra, men jag önskar att bandet hade mer mod att skala ner de mycket få transportsträckor som nu finns. Å andra sidan gillar jag att bandet numera är en frustande jävla juggernaut som med all önskvärd tydlighet visar att de både vill, och emellanåt kan, leka med de större pojkarna inom scenen. Betyget skall betraktas som en stark 7:a.

Skivor

Between The Buried And Me – The Parallax

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har i det närmaste oreserverat dyrkat BETWEEN THE BURIED AND ME sedan jag såg bandet supporta LAMB OF GOD 2010. Då gick bandet på med ett modigt tvålåtarsset bestående av Fossil Genera från ”The Great Misdirect” och White Wallsfrån ”Colors”, totalt sett 30 minuters musik. Och vilken musik sedan; ett staplande av uttryck som fullständigt tog andan ur mig. Med detta i åtanke hade jag synnerligen höga förväntningar på ”The Parallax: Hypersleep Dialogues” som är bandets första släpp på Metal Blade. Som varande en EP, skall skivan ses som en prequel till nästa fullängdare, men skivan känns ändå som en fullängdare med tanke på mängden musik man får.

För det andra så får man några av de mest krävande låtar bandet har skrivet inborrade i skallen. För de få lyssnare som hoppades på att bandet skulle återvända till sina metalcorerötter måste ”The Parallax” vara ett rent helvete att lyssna på, eftersom detta är verkligen en fullödig progressiv metalplatta. Att bandet fortsätter på den stig det trampade upp på ”The Great Misdirect” är ingen överdrift. De brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som inte är nervösa att prova inslag som andra band skulle finna en smula outlandish så länge de tycker att det fungerar. Och det gör det – Specular Reflection inleds av ett symfoniskt parti innan bandet trampar ner varenda pedal i lokalen vid 0:50. Och sedan är det bara att njuta fullt ut i 30 minuter. Att bandet dessutom har riggat plattan så att låtarna går in i varandra, ett grepp jag verkligen gillar, gör att skivan känns som en enda lång låt. I detta fall fungerar detta alldeles förträffligt, och jag har inga tvivel om att bandet skulle kunna framföra musiken på detta vis, då vi har att göra med några verkligt ekvilibristiska musiker. Blake Richardson är verkligen en trummis som det är lätt att bli imponerad av – inget verkar vara för svårt och hans stil passar verkligen för bandets musik, Tommy Rogers har en makalös stämma oavsett om han sjunger rent eller mer strävt. Och den riffstorm som levereras av Waggoner, Waring och Briggs är, som vanligt, mycket bra.

Men det som gör BTBAM till ett band bättre än många andra är att de skriver material som ligger på en sådan sinnesjukt hög nivå att många andra band tycker att de har blivit bestulna på sin del av låtskrivartalangkakan.

”The Parallax: Hypersleep Dialogues” har, som ni säkert har förstått nu, uppfyllt mina löjligt högt ställda förväntningar och såklart skruvat upp förväntningarna inför nästa släpp till absurda nivåer.